stenbär

Gammal bofast art.

Allmän

1052 Rubus saxatilis L.

This species is widely distributed in Eurasia. Occurring (as introduced?) on Greenland it may be regarded as an amphi-atlantic plant (Hultén, Amphi-atl., p. 104 and map 85). The N. American counterpart is R. pubescens Raf., frequently hybridizing with R. arcticus subsp. acaulis (see no. 1051). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 211.

Stenbär är en ursprunglig art. Den bildar mindre bestånd i främst friska/fuktiga löv- och lövblandskogar, gärna på stenigt och blockrikt underlag. Man finner den också i ganska näringsrika, mer eller mindre öppna kärr och alkärr samt på kulturstandorter som naturbetesmarker, åker- och vägrenar, banvallar etc.

Allm. i hela området i bryn och gläntor frånsett Skogsbygdens myr- och hällområden samt uppodlade delar. Ovanliga växtplatser är strandhällar, alskogar, dikade björkkärr och barrskogsstigar. Den förekom förr i slåtterängar (Broddeson ms).

Trivialart, föga krävande men karaktärsinslag i örtrikare skogsmarker.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Perenn ört med 2–3 dm höga, mjukt småtaggiga, något greniga skott som nedtill är något förvedade, och upp till flera meter långa, slingrande utlöpare som rotar sig här och var. Har små stipler. Bladen är 3-delade, med det mittre småbladet tydligt skaftat. Småbladen har sågad kant och nedsänkta nerver. Blommorna (några få till ett dussin) sitter i en grupp av några små, korta skärmar som är fästade i ett bladveck i övre delen av de upprätta skotten. 5-taliga, vita blommor med smala kronblad. Frukterna utgörs av några röda, bärlika, delfrukter med stora frön (“en bit av ett hallon i förstoring”).
Stenbär är allmän i många miljöer, t ex i skog, men ses ofta kring “kanter” som bryn, rösen, gläntor, i strandskog etc. Norrut sällan i trivial skog, men ofta i högörstsamhällen, sydvända branter etc. Mot slutet av säsongen kan utlöparna nå imponerande längd. Det är inte ovanligt att se att de klarat sig helskinnade tvärs över en skogsbilväg och rotat sig på andra sidan. Bären är sura, men de duger som godis!

Förväxlingsrisk:
I frukt och med utvecklade utlöpare omisskännlig.
Smultron (Fragaria vesca) har inte blad på grenade skott.
Unga skott av hallon (Rubus idaeus) är grövre och bladen nästan vita under.
De av björnbär (Rubus sect. Rubus) är också grövre, och har i regel 5-delade blad med rundare, mer långspetsade småblad. Äldre skott av hallon och björnbär liknar ej stenbär.
Åkerbär saknar utlöpare, har inga småtaggar på skotten, bladen är oftast mindre och brunrödanlupna, det mittre småbladet är oskaftat, och blomman rosa med “normala”, fast fler, kronblad.
Blåhallon (R. caesius) har spetsiga stipler, till skillnad från stenbär som har rundade stipler.
Beträffande bäverbär (Rubus arcticus × saxatilis, R. × castoreus), alltså hybriden mellan åkerbär och stenbär, läs mer under denne (viktigt!).

Stenbär påträffas i frisk skogsmark, särskilt i gles, blockig eller stenig, ängsartad löv- och blandskog. I odlingslandskapet återfinns arten i betesmarker, vid rösen, längs stenmurar, vägar, diken och åkerkanter.

Stenbär växer på frisk, halvskuggig och stenig mark, främst i skogar som inte får vara alltför täta och mörka. Arten är funnen i ädellövskog, hässlen, barr- eller blandskog och ibland anges att skogsbete förekommer. Stenbär är främst knuten till gammal inägomark. Ofta växer den i bryn eller längs skogsvägar. Stenbär finns även i vägkanter, åkerrenar, lövängar och i kanten av skogskärr. Av mer udda miljöer kan nämnas en klapperstenstrand vid nordvästra udden samt i skogen med jättetuja öster om Skäftekärr, Böda sn.

Stenbär följer utbredningen av skogar på Öland och är vanlig i Mittlandet, västra kustskogen och de fyra nordligaste socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs). På Stora Alvaret finns några få fynd från mindre skogsdungar, på det skogfattiga sydöstra Öland ligger fynden också glest. Stenbär har idag samma utbredning som i Sterner (1938) men på sydvästra Öland har den försvunnit från några lokaler när mindre skogsdungar huggits ner och omförts till åkermark. Dagens skogar är ofta alltför skuggiga för att vara optimala för stenbär. På sikt kan den gynnas av det skogsbete som införts inom delar av Böda Ekopark vilket bidrar till luckiga och mer ljusöppna skogar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr till fuktig löv- och barrskog; även hällmark (också i karstsprickor), klapper i strandskog, myrkanter, dikade myrar (också skogbevuxna), skogsbryn och öppen enbuskmark. Flera noteringar har gjorts i hävdade ängen. Stenbär hör till de arter som överlevde branden 1992 på Torsburgen. Mycket allmän i skogsmark över hela Gotland, vilket avspeglas i den höga andelen provrutor med stenbär; arten är en av de vanligaste på Gotland. Den saknas dock på Karlsöarna. Johansson (1897) angav artens frekvens som ”Allest.”, motsvarande dagens förhållanden.

Stenbär växer exponerat eller i halvskugga på något näringsrik jord i friska, öppna lövskogar och bryn, gärna i steniga slänter eller bland block. Man träffar också på den i halvöppna gräsmarker, som naturbeten och hagmarker, på vägkanter och åkerrenar, särskilt vid stenrösen och murar.

Stenbär växer i örtrika skogar av olika slag, även ganska magra piprörsdominerade sådana, gärna i bryn, backar och blocksluttningar. Det växer dessutom ofta i mängd på järnvägsbankar, vägrenar och liknande kulturskapade ståndorter.

Europa, Asien. I Sverige genom hela landet.

Stenbär har setts uppträda fläckvis rikligt två år efter hård brand på bördig skogsmark i Hassela, som dödade blåbär och lingon. (Bild i Natur och vegetation, sid. 193). Sannolikt hade arten kommit ur fröbanken. Luther (1961) bedömde den som fågelspridd till öar och skär i skärgården. Stenbärens utlöpare är i vitsippans tid i första delen av sin utveckling, några decimeter långa, i början uppåtsträvande, närmare spetsen horisontella. De tenderar att brygga över angränsande vegetation. På sensommaren kan de vara mer än meterlånga, krypande på mark. Arten blommar i ekorrbärets tid. I höstfärgernas tid gulnar bladen, när mjölken är helt brun och hallonen börjar tappa bladen. I soligt läge kan blad övergå i rött eller mörkviolett. Inget grönt övervintrar. Bären mognar i ljungens tid.