kärlväxter/tvåhjärtbladiga blomväxter/asterordningen/asterväxter/stångfibblor

stångfibblor

Pilosella

Hill.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Stångfibblorna är tillsammans med kvastfibblorna, sektionen Stiptolepidea, utbrutna ur släktet Hieracium under det gemensamma släktesnamnet Pilosella. De flesta äldre litteraturuppgifter har vi inte kunnat föra till någon av de arter som behandlas nedan. Herbariebeläggen är heller inte genomgångna av någon expert, så i flera fall har inga gamla fynd tagits med.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

”Hieracium pilosella, musöron” angavs för ”allstans” resp. ”på alla backar” i Närke (Samzelius 1760, ms 1758) och olika namn på växterna har senare publicerats, men det är osäkert vad namnen står för. Inte heller Adlerz´ (1903b) och andra författares många stångfibblor tas upp här av samma skäl. En uppgift om ”Auriculae muris” vid Örebro apotek 1736 enl. Gentz (1949) hör möjligen hit.

Namnen anges enl. Tyler & Schou (2001).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Arterna inom detta släkte bildar ofta frön utan befruktning, vilket leder till uppkomsten av väldigt många s.k. småarter. Dessa kan emellertid i sin tur korsa sig med varandra, varför de inte blir konstanta, utan är mer svåravgränsade än småarterna inom hökfibblorna Hieracium. De behandlas därför som ett tiotal arter, indelade i underarter och varieteter, samt ett fåtal hybrider mellan dessa (Tyler 2001b). I Blekinge är endast fyra arter, med ett fåtal underarter och varieteter representerade.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Dessa fibblor tillhör standardarterna på den öppna marken invid fäbodar samt på vägslänter. Det är osäkert om de finns på naturliga ståndorter i Härjedalen.

Följande arter räknades upp i floran:

H. amblycephaloides Dt
H. arctogenum Norrl.
H. aurantiacum L. - Jmt
H. auricula L. - Jmt
H. bellulum Dt
H. biformatum Norrl.
H. brachycephaloides Norrl. - Jmt
H. chaetodon Dt
H. cochleatum Norrl.
H. contractiforme Dt
H. demorsum Norrl. - Jmt
H. dilutisquamum Dt
H. firmisetum Dt
H. flaccicaule Norrl.
H. furvisetum Dt & En.
H. helveolum Dt - Jmt
H. herjedalicum Dt - Jmt
H. inflexum Norrl.
H. lampranthum Dt - Jmt
H. leiophanum Dt - Jmt
H. mesodicoides Dt - Jmt
H. mesodicum Dt - Jmt
H. mollicaule Norrl.
H. percnostylum Dt
H. pilosella L.
H. prachyadenium Dt
H. praetubulosum Dt - Jmt
H. pseudoflammeum Dt
H. pycnocomum Dt
H. retardatum Dt & En.
H. rhodolepis Norrl. - Jmt
H. rigidisetum Dt
H. scandinavicum Dt - Jmt
H. subdecolorans Norrl.
H. subdimorphum Norrl. - Jmt
H. subtubulascens Dt
H. suecicum Fr.
H. sueciciforme Dt
H. tenerescens Norrl. - Jmt
H. transbottnicum Norrl. - Jmt
H. tubulatum Dt

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Uppställningen nedan skiljer sig något från den brukliga, eftersom jag ej strukit under viktiga karaktärer. Flera av de ingående arterna saknar nämligen någon, eller några av dessa kännetecken.

Perenna, rosettbärande och oftast mattbildande, 0,5–10 dm höga örter. Stort och mycket varabelt släkte som ej är lätt att karaktärisera, men ändå oftast lätt att känna igen. De har alla bladrosetter och ofta revor som kryper efter marken. Hos många är även rosetterna tätt tryckta mot marken. Flera bildar därigenom mattor på “kattfotsmanér”. Andra har tunglika, uppåtriktade blad (känns då lättast igen på bladfri, eller närmast bladfri, stängel), men några sådana stångfibblor har även revor. De flesta har blad med långa, spretiga hår, men några är nästan kala med hår bara på kanten. Bladen är rätt jämnbreda, eller i alla fall aldrig uppdelade i skaft och bladskiva. Stänglarna är upprätta, och bladlösa, eller med något enstaka, litet blad. I toppen med en ensam korg, en nästan flocklik samling av några få korgar, eller (mycket sällsynt) med några få, längre grenar. Holkarna varierar mycket, men har oftast långhåriga holkfjäll. Blommorna är allt från citrongula till orangeröda.

Stångfibblor växer huvudsakligen på öppna marker, såsom torrängar, backar, hedar, hällmarker, gräsmattor, vägkanter, bryn, skogsgläntor, klippbranter etc.

Förväxlingsrisk:
Trots den vacklande karaktäristiken ovan är stångfibblorna som grupp rätt särpräglad.
Hökfibblor (Hieracium) med bladrosetter har skaftade blad med avsatt bladskiva.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Stångfibblorna Pilosella är ett släkte där experterna inte är eniga om hur man bör avgränsa arter och underarter. Svårigheterna beror på att apomixi (fröbildning utan befruktning) är vanligt. Fröavkomman blir i princip identiskt lik moderplantan, men tillfällig hybridisering och mutationer leder till att det med tiden uppkommer ett stort antal ´småarter´. Dessa kan igenkännas och namnges, men de är många och mycket lika varann och därför svårbemästrade. I äldre litteratur som behandlar stångfibblor ser man ofta långa listor av ´småarter´.
Variationsmönstret inom stångfibblorna kompliceras dock av att apomixin bara är partiell. Normal förökning, som leder till variation i avkomman, tycks ske i stor omfattning. Troligen är det en förklaring till att en stor del av materialet är omöjligt att namnsätta till småart. I moderna behandlingar brukar man därför inte längre urskilja småarter inom Pilosella utan strävar efter att ordna in variationen i ett fåtal arter, underarter och varieteter. Ett sådant system presenterades av T. Tyler (2001); åtminstone för sydsvenskt material fungerar det bra och det används därför här.
De arter och underarter, som är gamla i landskapet, är väldefinierade och lätta att skilja. I sen tid inkomna stångfibblor är däremot mycket svårklassificerade (se texten under ängsfibbla P. aurantiaca ssp. dimorpha, svenskfibbla P. floribunda och blåfibbla P. cymosa ssp. praealta). – Hybrider mellan arter och underarter förekommer men spelar i praktiken ingen roll i vårt landskap.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Stångfibblor har ett komplicerat sätt att föröka sig vilket ger upphov till stor variation. Inom en art förekommer olika antal kromosomuppsättningar (polyploidi). Mellan olika arter förekommer dessutom knappast någon korsningsbarriär. Beroende på lokala förutsättningar i växtmiljön kan en art föröka sig apomiktiskt eller på vanligt sexuellt sätt. Plantor som förökar sig apomiktiskt har ofta fullt fungerande pollen som kan befrukta en annan planta som förökar sig sexuellt. Många arter i släktet förökar sig vegetativt med utlöpare trots att de har ojämnt kromosomtal och därför inte kan föröka sig sexuellt. Allt detta sammantaget bidrar till en stor mångfald främst i miljöer som är starkt kulturpåverkade och instabila (Tyler 2017 b). I naturliga miljöer som troligtvis varit likartade under lång tid, exempelvis grusalvar på Ölands alvar, kommer genom naturligt urval en bestämd stångfibbla att dominera exempelvis äkta vätfibbla P. cymosa subsp. gottlandica var. gottlandica med en begränsad geografisk och ekologisk utbredning.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.

Släkte med sexuella arter och delvis apomiktiska arter, som även bildar hybrider. I släktet ingår kvastfibblorna som under inventeringen kallades för Hieracium grupp Stiptolepidea. De redovisas här under detta namn, eftersom beläggen ännu inte granskats av specialister. Arterna har ej heller noterats från herbarierna.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

En revidering som innebar ny indelning av stångfibblorna publicerades 2001 (Tyler 2001). Han urskiljde bl.a. släktet Pilosella ur Hieracium. För Upplands del har det inte inneburit några problem med att finna de rätta synonymerna till de arter som registrerades vid inventeringen, varför nedanstående redovisning väl speglar inventeringsresultatet. Däremot är det svårt att veta vad en del äldre fynd av de sällsyntare arterna verkligen representerar, och endast en mindre del av de äldre herbariefynden har kontrollbestämts. Många av de aktuella fynden har bestämts av Torbjörn Tyler (samtliga när det gäller de sällsynta arterna och hybriderna). Släktet behandlades ej i Almquist (1929) varför historiska jämförelser endast undantagsvis varit möjliga.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Bland stångfibblorna finns arter med könslös förökning (apomixi) och arter med vanlig sexuell förökning; vissa arter har båda typerna av förökning. Arterna hybridiserar också med varandra. Följden blir att det har uppstått en mängd olika former. Det har varit svårt att dra gränser mellan arterna och olika författare har haft olika indelningar. Man urskilde tidigare också en mängd ”småarter” inom vissa arter. 2001 föreslog Torbjörn Tyler en ny indelning av stångfibblorna (Tyler 2001), som han förändrade något i Tyler (2017). Den sistnämnda indelningen följs här.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala

Detta släkte har i sen tid accepterats som skilt från släktet hökfibblor Hieracium. Liksom hökfibblorna är stångfibblorna oerhört mångformiga, och kring förra sekelskiftet urskilde man ett stort antal ”småarter” inom detta släkte. Det stötte dock på stora svårigheter att genomföra en konsekvent indelning, och numera strävar man i stället efter ett fåtal väl avgränsade arter (Tyler 2001). Vi följer en sådan indelning här.
Alla insamlingar i herbarierna har granskats och bestämts eller bekräftats av T. Tyler. Detta anges därför inte särskilt för varje fynd.