spikblad

Spikblad är ursprunglig. Den växer, ofta ganska rikligt, vid näringsfattiga sjöar, gölar och vattendrag. Vanligen finner man den i ganska gles och lågvuxen växtlighet på den övre landstranden. Den är konkurrenssvag och gynnas av växlande vattennivåer som skapar glesbevuxna ytor. Underlaget varierar från torv- till stenstränder. Dessutom förekommer spikblad i kärrkanter och på välbetade fuktängar och fukthedar.

Sydlig fuktängsväxt som skall förekomma i “Skogskärr från Skåne till Nerike” (Högberg 1843). Först publicerad från Sverige av Örebrofödde Olof Bromelius 1694 i hans Göteborgsflora.

Gammal bofast art.

Larsson 1859.

1382 Hydrocotyle vulgaris L.

This species is mainly restricted to Europe. It has the greatest frequency in the C. and W. parts.

Spikblad växer på fuktig–våt, ofta sandig och näringsfattig mark. Den är indifferent till kalk men kan på Öland växa i ren kalkgyttja. Spikblad är småväxt, känslig för konkurrens och gynnas därför av kreaturens tramp som ger blottor i växttäcket. Vanliga växtmiljöer är betade frisk- och fuktängar, skogskärr, betade strandängar, kanaler och diken. Spikblad kan även växa vid större vätar och alvarträsk, sumpskogar, längs sjöstränder, vid grävda vattenhål samt dammar på golfbanor. I ohävdade agkärr som det svårforcerade Vedborms träsk, Högby sn, kan den finnas kvar en period men riskerar på sikt att försvinna.

Spikblad är vanlig inom de stora våtmarksområdena inom Mittlandet samt på den norra halvan av Öland (norr om Borgholm). Däremot är den ovanligare på den södra tredjedelen av ön, ett mönster som känns igen från Sterner (1938). Spikblad är sparsam på Stora Alvaret där den främst växer vid större träsk och sjöar. I den annars så artrika östra sjömarken finns en utbredningslucka på sydöstra Öland. En viss minskning bedöms föreligga och fortgående igenväxning av de numera ofta ohävdade kärren i Mittlandet gör att spikblad kan minska ytterligare framöver.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
I kärr och myrar, vanlig i agmyrkanter, även i vätar och i frisk till fuktig betesmark. Linné (Linnæus 1745a nr 221) skriver (i övers.): ’i kärr och sjöstränder där vatten står under vintern’. Vi bedömer frekvensen i dag som allmän, samma som hos Johansson (1897). Spikblad saknas dock på Gotska Sandön.

Spikblad växer i gles vegetation på fuktig till blöt, något dyig sand eller torvjord i sötvattenspåverkade gräsmarker i skärgården, längs rännilar, i kanten av större hällkar samt i hällmarkernas småkärr på öar och holmar. Någon gång förekommer den också på sjöstränder i inlandet. På sådana lokaler har den gått kraftigt tillbaka sedan mitten på 1900-talet, förmodligen beroende på igenväxning. Detta framgår tydligt av utbredningskartorna, där man också ser den numera mindre tydliga nordgränsen för den i Sverige sydvästliga arten.