spetsbjörnbär

Publicerad som R. gothicus spetsbjörnbar. 

Gammal bofast art.

1068 Rubus gothicus Fridr.

This species is restricted to S. Sweden, Denmark and N. and C. parts of Germany and Poland (Regi IV2a, p. 306f.).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert.
Kommentar: B, granskare APe och GWt. Tämligen variabel; en typ kallad R. g. var. floribundus (med bland annat yvigare blomställning) har samlats i ett tjugotal spridda rutor, en avvikande lokalras på några platser i Svedala och Börringe och en östlig ”Blekingeform” på en handfull lokaler i Österslöv, Ivetofta och Näsum.

Spetsbjörnbär är en vittspridd art, som i Mellaneuropa når söderut till Schweiz och Tjeckien. I Norden finns den i kusttrakter norrut till Oslofjorden och sydligaste Sörmland. Arten står nära gyllenbjörnbär R. aureolus och skildes inte klart ut från denna förrän av Neuman & Ahlfvengren (1901). I typisk utformning är spetsbjörnbär mycket karakteristisk genom sina smalt tillspetsade småblad med krusig kant (argt utseende enligt björnbärsexperten Hjalmar Holmgren!).

Spetsbjörnbär är den näst vanligaste björnbärsarten på Öland, men verkar undvika den mest kalkrika marken, till skillnad mot det ännu vanligare hasselbjörnbäret R. wahlbergii. Kontrasten mot kusten i södra Småland och Blekinge är tydlig; där finns båda arterna överallt och spetsbjörnbär är nog allra vanligast. Sedan Wendt (2005) redovisade kunskapsläget har arten hittats i flera nya socknar. Tilltagande förbuskning av landskapet kan ha gynnat spetsbjörnbär.

Spetsbjörnbär har långspetsade och grovt tandade blad, samt vita blommor i relativt små blomställningar med uteslutande tretaliga blad överst. Känseln är en hjälp vid artbestämningen. Bladundersidornas glesa behåring gör att bladen känns tunna och något sträva när man gnuggar dem mellan fingrarna.

Gammal, bofast.

Föreligger i form av en kollekt tagen vid Terra Nova i Visby 1886 (C.A.E. Lénström i LD, UPS, VI), som R. wahlbergii. Sju ark finns i LD, av vilka två är ombestämda till R. gothicus av R. Kanér 1950) och ett (i LD) är bekräftat (som R. wahlbergii) av H. Weber 1979. ”Jag kan inte se annat än att allt är R. wahlbergii och har svårt att förstå Kanérs namnändring” (Å. Rühling 2012). Belägget i UPS är bekräftat som R. wahlbergii av A. Pedersen 1993.

Spetsbjörnbär växer solöppet eller i halvskugga i betesmarker, skogsbryn, hällmark och bergbranter men allra mest i vägkanter och någon gång på skräpmark.

Nordtyskland, Danmark, Sydsverige. I Sverige främst i kusttrakterna från Bohuslän till Sörmland.