sparris

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

Sparris är sannolikt ursprunglig på sandiga och steniga havsstränder. Den odlas emellertid ganska ofta som köksväxt och man ser den ibland kvarstående i övergivna trädgårdar eller förvildad på olika kulturståndorter som grustag, vägrenar och diverse ruderatmarker.

Köksväxt, sälls. förvildad från odling, känd som vildväxande sedan 1600-talet i Sverige och odlad i Närke under 1500-talets sista år, då den införskrevs av Ebba Månsdotter Lilliehöök till trädgådar i Arboga och Örebro (Fries 1895).

Ny bofast art.

Spridda iakttagelser på Mälarslätten, troligen sparsamt naturaliserad; en uppgift från Nedre Bergslagen. Förmodligen värmekrävande, sydlig. Förmodad utbredningstyp: S7.

158 Asparagus officinalis L.

This polymorphic species originates supposedly from the Orient, from where it was early introduced and cultivated and spread secondarily over large parts of Europe and W. Asia. Some Iower taxa are distinguished, int. al. subsp. prostratus (Dum.) Corb. occurring along the coasts of W. Europe. The species has been introduced into N. and S. America, E. Asia and New Zealand. It is recorded among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 220 and map 210). However, there is still a wide gap in NE. Asia and NW. North America.

Sparris är ursprunglig på sandiga eller steniga havsstränder, i Europa kanske så långt norrut som till svenska västkusten och sydligaste Norge. Arten odlades särskilt förr som köks- och prydnadsväxt (redan i början av 1700-talet i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult, Linné ms 1732 under namnet Aspargus sativus, på svenska sparijs). Den ses ibland utanför trädgårdar, kring avfallshögar och på tippar. Frukterna sprids med fåglar, och man finner därför någon gång sparris långt från bebyggelse på till synes naturliga lokaler som berghyllor och havsstränder, där exemplaren kan överleva länge. – Förr kom arten sannolikt in till hamnarna med barlast.

Sparris växer på sandiga–grusiga stränder där den möjligen kan vara ursprunglig. Arten har också förekommit länge i odling varifrån den sprids med hjälp av fåglar som äter de röda bären. Den kan även ha inkommit via sjöfarten till hamnar; flera av de tidiga öländska fynden är gjorda nära hamnen i Borgholm. I Sterner (1938) noteras växten främst på havsstränder. Idag ses sparris mest i vägrenar, åkerkanter, betade torrängar där den gärna växer i buskage samt i ruderatmiljöer som stenbrott och på tippade jordhögar. Den är även funnen på grusiga havsstränder som moränön N. Kalvholmen strax norr om Ölandsbron, Algutsrum sn, där även Åke Lundqvist såg den 1978. På stranden norrut från Klevabadet, Resmo sn, är sparris ovanligt talrik och växtplatsen ger ett naturligt intryck.

Sparris har ökat tydligt sedan Sterner (1938) vilket tyder på att många av dagens förekomster är av ganska sent datum. Jämfört med kartan i Sterner (1986) känns utbredningsmönstret grovt igen där sparris saknas på Stora Alvaret, i Bödas barrskogar och inom Mittlandet. Idag ses växten främst nära bebyggelse utmed västra och östra landsvägen. Som tidigare finns en lucka i utbredningen strax norr om Borgholm innan fynden återkommer från Persnäs sn och vidare norrut. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) vilket också är vår bedömning.

Gammal, även inkommen och kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast. Vägkanter, sandiga torrängar, kalkhällar, strandängar, sandstränder, sandhedar; även ruderatmark och skräphögar. Funnen under vår inventering från Sundre till Fårö. Tidigare även sedd vid Höga land på Gotska Sandön (Engström 1926, Arwidsson 1938). Sparris har ojämn utbredning på Gotland, där den förekommer främst inom sandiga jordbruksbygder. Arten är troligen inte ursprunglig på Gotland (Johansson 1998) utan förvildad. Johansson (1897, 1910b) anger bara sex växtplatser, varför sparris ökade starkt under 1900-talet. Ökad odling kan vara en orsak.

Sparris anses ursprunglig på havsstränder men förekommer säkert oftare som spridd från odling. Förutom på havsstränder av olika slag träffar man på den i kustsamhällen samt på vägkanter och skräpmark.

Sparris har odlats länge i Sörmland och alla förekomster är nog förvildade. Ibland är detta tydligt när den växer i parker och vid trädgårdsmästerier, men sparrisens bär sprids med fåglar och ibland finns den på till synes naturliga växtplatser exempelvis på grusiga havsstränder, på sandig mark utmed vägar eller i klippskrevor på kalkberg. På sådana lokaler kan den bli långlivad. På Jättarsberget i Trosa-Vagnhärad har den observerats sedan 1950-talet.

Inhemsk i södra Sverige, mest på sandiga och grusiga havsstränder. 
Sparris odlas; de unga skotten används som grönsak. Den förekommer oftast kvarstående i f.d. trädgårdar, gamla parker samt på skräpmarker m.m. dit den troligen sprids med hjälp av jordstammar med utkast. Förekommer även sällsynt i skärgården på havsstränder till synes naturligt, men troligen är även dessa förekomster förvildade. Sällsynt förekommer den även förvildad på sjöstränder.