sommarfibbla

Gammal bofast art.

Sommarfibbla är sannolikt en gammal, kulturberoende art. Under senare delen av 1800-talet erhöll den tillskott utifrån genom att importerat gräsfrö från kontinenten innehöll sommarfibblefrö som förorening (Hylander 1943). Den växer på torr till frisk, slåtter- eller beteshävdad mark samt sekundärt även på vägrenar och ruderatplatser. Även om växten är ganska uthållig på igenväxningslokaler, är den dock på tillbakagång i hela landskapet i takt med att allt fler naturliga fodermarker växer igen eller planteras.

Kalk- och slåttergynnad ört, inkommen med vallfrö eller tidigare än 1700-talet på annat sätt. ”I Mellansverige finns inte sommarfibblan spontant men däremot som sentida gräsfröinkomling” (Hylander 1943a). Den bör kanske i Närke, som i våra sydliga landskap, betraktas som ”gammal kulturförljeslagare”. Förekomster i naturlig vegetation på kalkbergen påvisar dock möjligen en hög ålder i Närke.

Kjellmert (1947) fann den på 14 lokaler i Svennevad, Dalhielm (1985) betraktade den som spridd–allm. i kalk- och diabasområdena i Hallsberg. De sista slåtterängsresterna med växten förekom på 1930-talet (Sernander 1933, Broddeson ms), om man bortser från några som ännu hålls vid liv genom konstgjord andning.

Många bestånd finns på lokaler i friska eller torra miljöer där igenväxningen är uttalad ss. ekdungar, asklundar, hagar, vägkanter, åkrar m.m. De största ses i kalkrika hagar och fodervallar, i kalkbarrskogar och örtängar kring kalkbrott.

1884 Leontodon hispidus L.

This variable species occurs mainly in Europe (except N and parts of S). It has been favoured by clearings for meadows and pastures. On the Baltic islands and in N. Fennoscandia it is more or less casual. The species has been sparsely introduced into N. America and New Zealand.

2 lokaler på 1970-talet

Sällsynt inom ett begränsat område i SV. Bergslagen, bofast åtminstone i kalkområdet i Guldsmedshyttan och Viker. Eljest troligen mer eller mindre tillfällig. Sydlig; sammanhängande utbredd upp till Närke; varför inte till N. Södermanland och Uppland? Spridning ofullbordad? Utbredningstyp osäker.

Flerårig ört med kort jordstam och en del (ej riklig) mjölksaft. Bladrosett med upp till 2dm långa, snett uppåtriktade, omvänt lansettlika vagt parflikiga till nästan hela, gleshåriga blad. Bladkanten är tätt hårig. Mittnerven är grön, aldrig rödaktig och sidonerver är otydliga. Håren är typiskt grenade i toppen (obs. att ogrenade hår kan förekomma!). Stjälkar ogrenade, upprätta, innan blomning nickande, gleshåriga–kala, bladlösa med oftast ensamma korgar i toppen. Korgar med endast gula strålblommor som är orangeaktiga på undersidan. Holkfjäll mörka, håriga. Frukterna är mycket långsmala med långa fjäderpenslar.

Sommarfibbla växer i frisk gräsmark i naturbetesmark, ängar, vägkanter och hedar. Den har en ganska sydlig utbredning och går upp till södra Värmland. Sällsynt på östkusten.

Förväxlingsrisk:
Höstfibbla (L. autumnalis) och rotfibbla (Hypochoeris radicata) samt övriga korgblommiga (förutom de nedanstående) saknar grenade hår på bladen.
Bitterfibbla (Picris hieracioides) är en kraftig art med bladiga greniga stjälkar. Bladen är lansettlika, har en ovan rödaktig mittnerv och grenade krokhår som lätt fastnar i kläder.
Strimfibbla (Leontodon saxatile) är en sällsynt införd sydlig art med mot marken tryckta blad med gleshårig kant och grenade hår med rödaktig bas. Holkfjällen är ljusgröna med typisk mörk kant.

Sommarfibbla anses ursprunglig i de södra delarna av Sverige där den växer på torr–frisk, ogödslad mark som förr ofta varit slåttad. Den är även inkommen senare (1800-talet) till Mellansverige via gräsfrö och möjligen är detta även fallet med de få öländska fynden. Sommarfibbla lyckades aldrig etablera sig på Öland och sågs senast 1940.

Inkommen, förr tillfällig, numera utgången.

Inkommen, bofast. 
Förmodligen inkommen, främst med sjöfart till hamnar, kanske även med vallfrö och gräsfrö till vallar och parker (”fransk torrängsgrupp”, Nilsson 1981). Under Projekt Gotlands flora mest sedd i vägkanter (ofta heltäckande) vid landsvägarna utgående från Fårösund i Bunge och Broa på Fårö. Sommarfibbla har mot nordväst rundat Bästeträsk och närmar sig Hässle i Fleringe, mot sydväst finns mer eller mindre kontinuerliga bestånd till Lärbro och mot sydost avancerar arten ut mot Bungenäs. På andra sidan av sundet har den spritt sig från färjeläget i Broa norrut mot Fårö kyrka samt har sedan spridda växtplatser österut mot vägkorset ovanför Sudersand. Säkert kommer expansionen att fortskrida i alla riktningar. Först sedd 1948 i denna miljö i området (se nedan). Arten är spridd i Fårösunds samhälle, men i övrigt sällsynt. Sommarfibbla gynnas förmodligen av vägkantsslåtter. Förutom på landsvägskanter är den sedd även vid körvägar, på vägnära gräsmarker, gräsmattor samt på grusig ruderatmark.

Sommarfibbla växer torrt till fuktigt i på gammalt vis skötta fodermarker, både på måttligt betad och slåttrad gräsmark och som andra arter vars miljöer växer igen kan man också finna den på vägkanter. I takt med att hävden upphört och landskapet växer igen har arten minskat kraftigt sedan förra inventeringen, även om den inte ens då var vanlig i landskapet.

Sommarfibblan är flerårig och växer i torr örtrik gräsmark som tidigare varit slåttermark, troligen eller åtminstone delvis, införd med vallfrö. Förekomsterna i Kila ansluter till artens sammanhängande sydsvenska utbredning som når grannsocknarna i norra Östergötland. Vid Mälsåker är den förmodligen inkommen med parkgräsfrö.

Europa, Mindre Asien, Kanarieöarna. I Sverige mest i Götaland.