snärjmåra

Se vanlig snärjmåra Galium aparine var. aparine och strandsnärjmåra Galium aparine var. marinum.

1514 Galium aparine L.

This species is nowadays almost cosmopolitan. It is considered to originate from Europe and perhaps parts of N. Africa and W. Asia. It has spread with agriculture within and outside the European area, for instance to C. and S. Africa, E. Asia, N. and S. America, Australia and New Zealand. With its present distribution it belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 214, 388 and map 206).

Snärjmåra är ursprunglig på grusiga/steniga, tånggödslade havsstränder och i strandsnår samt troligen också i alkärr och mullrika lövskogar. Den är emellertid starkt kulturgynnad och trivs i näringsrika/kväverika miljöer som åkrar, gödselstäder, ladugårdsbackar, trädgårdsland, jordhögar, avfallstippar och annan ruderatmark. Spridningen har åtminstone tidigare delvis skett genom tånggödsling av kustnära åkrar och med vallfrö, särskilt rödklöverfrö (Wiksell 1927).

Eftersom Ahlfvengren (1924) anger att snärjmåra endast fanns ”här och där, företrädesvis vid kusten” leder en jämförelse med dagens situation till slutsatsen att arten ökat under 1900-talet. Ökningen kan åtminstone delvis förklaras av jordbrukets ökade användning av kvävegödsel i förening med det atmosfäriska kvävenedfallet.

Inhemsk eller gammal växt, spridd–allm. på Hjälmarslätten, vanlig i svagt betade eller igenväxande mull- och nitratrika ekhagar och ädellövlundar, särskilt vid Hjälmaren och i Sköllersta, där den är vegetationsbildare tillsammans med bl.a. storrams.

Kjellmert (1947) fann på sin tid en enda lokal i Svennevad där den ännu är sälls, vilket gäller stora delar av Skogsbygden. Exempelvis sågs en enda lokal i Garphyttetrakten i Tysslinge inom 6 km² (Löfgren 1994).

Växtplatser utanför åkrar är bäcklund, strandvass, dråg, hygge, glänta, hassellund, inne i växthus, kompost, kalkrik betesvall etc. Vid en gård vid Gålsjö i Lerbäck antas den ha kommit in med fågelfrö 2004 (B. Adolfsson/KNi).

Snärjmåra var ett besvärligt ogräs ”helst bland ärter, kål och humble” (Samzelius ms 1758, jfr Lyttkens 1885) och vanlig i Mellansvenska myrodlingar i säd (Tolf 1903).

Gammal bofast art.

Åker- och trädgårdsogräs, bangård , ibland införd med barlast, troligen endast tillfällig. - 8 (5).

Myrin 1832.

Allmän på hela Östra och mellersta Mälarslätten (mest som åkerogräs), glesnande Väster-ut fr. o. m. Arbogatrakten. Sannolikt spridd i SÖ. Skogslåglandets kulturområden; för övrigt tämligen sällsynt-sällsynt. Okänd i flera delområden i N och V (jämför lokalförteckningen nedan). Att döma av den skandinaviska utbredningen missgynnad av den temperaturklimatförsämring, som inträder ovan Mälarslätten. Utbredningstyp som eventuell idiokor: S12. Som antropokor: S2.

Snärjmåra växer på frisk, näringsrik mark. Speciellt kraftig blir plantan om både kväve- och fosforinnehållet i jorden är högt, snärjmåra utvecklas då väl med mycket rik fruktsättning (Taylor 1999). Växten är vanlig som åkerogräs men också i kvävepåverkade betesmarker, vägkanter och på diverse ruderatmarker. De flesta husägare har säkert rensat bort växten från rabatter och buskage på tomten. Även i skogar är den ofta sedd och föredrar där lundar, en miljö där den anses vara ursprunglig. På havsstränder är den också frekvent och noterad från sandstränder, klapperstens- och tångvallar.

Snärjmåra växer överallt på dagens Öland utom på Stora Alvaret där den är fåtalig. På alvaret ses den i horvor, skogsdungar eller på stentippar. Redan i Sterner (1938) var växten vanlig och den bedöms ha expanderat genom den ökade näringsbelastning av landskapet som skett de senaste decennierna.

Snärjmåra finns i två varieteter: vanlig snärjmåra var. aparine och strandsnärjmåra var. marinum. Den sistnämnda har inte uppmärksammats under inventeringen men det finns belägg av arten från Öland. Strandsnärjmåra är småvuxen (stjälken < 20 cm) och med kort avstånd mellan bladkransarna. Bladen är korta (< 1 cm), blommorna sitter ofta ensamma och fruktskaften är böjda mot spetsen. Strandsnärjmåra växer på driftvallar vid havet (Neuman & Ahlfvengren 1901).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Oftast i öppen kulturmark: i åkrar och trädgårdar, vid ladugårdar, på ruderatmark, skräphögar, soptippar och vägkanter; även i mer naturlig miljö: strändernas driftvallar, grottor samt skuggiga snår och lövdungar. Snärjmåra har ofta antecknats i ängen. Att snärjmåra är allmän på ön återspeglas även i andelen provrutor. Arten angavs av Johansson (1897) som ”Allest.”. Detta gäller än i dag.
Bara vanlig snärjmåra G. aparine var. aparine har rapporterats från Gotland.

Snärjmåra tillhör den grupp av kväveälskande växter, som ursprungligen hör hemma i havssträndernas tångvallar och som därifrån spritt sig till åkrar och andra kväverika miljöer i jordbrukslandskapet, kanske delvis genom att man gödslat med tång. Förutom i dessa biotoper finner man arten på vägkanter, banvallar, utfyllnader och annan ruderatmark. Den har ökat sedan mitten av 1900-talet, förmodligen på grund av ökad kvävetillförsel i form av gödsling och nedfall.

Snärjmåra är ett fröogräs som i andra delar av Sverige förekommer i driftvallar på havsstrand, men inte i Hälsingland. Här är arten funnen endast på odlingsmark, mest åker och trädgård, samt på tippar. Den samlades först i Arbrå 1867 och 1881 (ECO i LD och UPS), samt i Stocka, en hamnort (Wiström 1898). Det finns ytterligare nio gamla fynd. Under florainventeringen sågs den på 36 lokaler. Beträffande dess historik, se även under småsnärjmåra. Snärjmåra har inte studerats närmare av oss, men arten har inga övervintrande gröna delar.