smultronklöver

Smultronklöver är ursprunglig. Den kväve- och betesgynnade arten växer på friska till fuktiga, i första hand betade havsstrandängar. I flera svenska landskap förekommer den också på inlandslokaler. Från Halland finns några sådana uppgifter, dock inga aktuella: Hasslöv kyrkbyn enligt Theorin (1865). Lindberg Tofta (Gabrielsson 1882, Ahlfvengren 1924); Svenstorp (Gabrielsson 1882). Fjärås Äskatorp, 3 km från stranden (Ahlfvengren 1924).

Gammal bofast art.

Tillfälligt införd med barlast. - 1 (1).

1237 Trifolium fragiferum L.

This Eurasiatic and N. African species has two subspecies, viz. subsp. fragiferum in most of the total area and subsp. bonannii (C. Presl) Sojak mainly S of the broken line where it seems to dominate. It has been introduced into northern parts of Fennoscandia, S. Africa, N. America, Australia and New Zealand, mostly occurring in lawns. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 238.

Under 1800-t. och 1900-talets förra del regelbundet inslag i Östra Mälarens betade strandängar från Rytterne och Öster-ut. Veterligen kvar endast på tre lokaler i Västerås-Barkarö (1–3); finns möjligen också på 6 och 11. Tämligen starkt sydlig, i Skandinavien kustgynnad art. Begränsad till Mälarstränderna såväl av klimatiska som edafiska skäl. Utbredningstyp: S13.

Flerårig ört med krypande, ofta rödaktiga och vid lederna rotslående skott. Bladen är trefingrade och sitter på långa snett uppåtriktad ofta glest håriga skaft. Småbladen är avlånga med urnupen trubbig topp, mycket fint sågade och är på undersidan matt blågröna. Stiplerna är smala och gradvis avsmalnande. Blommorna är ljusröda har ett mörkt hårigt foder och sitter i fint rundade huvuden med mycket långa skaft. Efter blomningen blir det kvarsittande fodret uppblåst och får en ljusbrun färg vilket ger fruktställningen ett karaktäristiskt utseende.

Smultronklöver växer på saltpåverkad kortvuxen gräsmark och är en karaktärsart för flacka betade havsstrandängar. Den hittas dock ibland också på kulturskapad mark såsom diken och saltade vägrenar. Artens utbredning innefattar landets kustområden upp till norra Uppland. Endast mycket sällsynt i inlandet.

Förväxlingsrisk:
Vitklöver (T. repens) har vita blommor och saknar i frukt det uppblåsta fodret. Vegetativt är den dock lik smultronklöver men har småblad som är kortare, nästan som hjärtan, och en annorlunda, mer klargrön och glänsande, färg på undersidan.

Blåsklöver
Smultronklöver växer på fuktiga havsstrandängar i skyddade eller måttligt exponerade lägen, oftast i sluten grässvål med rödsvingel Festuca rubra, krypven Agrostis stolonifera, salttåg Juncus gerardii, höstfibbla Leontodon autumnalis, kustarun Centaurium littorale var. littorale och vitklöver Trifolium repens. Den är starkt betesgynnad men förekommer även på ohävdade stränder; däremot försvinner den vid övergödsling. Arten är sällsynt i ytterskärgården.

Inlandsförekomster saknas troligen numerad men har dokumenterats från Storåns vattensystem i norra Tjust; troligen har det rört sig om välbetade strandängar.

Smultronklöver växer främst på välbetade havsstrandängar där den återfinns i samma zon som rödsvingel Festuca rubra. Den klarar höga salthalter och kan även ses i kanten av skonor (saltbrännor). Smultronklöver växer också på inlandslokaler där den föredrar tuviga, betade kalkfuktängar eller kalkkärr. Någon gång är den sekundärt funnen längs diken, i botten av vattenfyllda stenbrott, längs fuktiga traktorvägar och på kanten av nygrävda bevattningsdammar.

Smultronklöver är en vanlig växt på Öland och finns utmed större delen av kusten. Endast längs delar av den exponerade och steniga nordvästra kusten och den sandiga Bödabukten saknas fynd. Inlandslokaler hittas på Stora Alvaret, i Mittlandet och vidare norrut till Persnäs sn. Smultronklöver förefaller idag ha fler inlandslokaler jämfört med Sterner (1938). Kanske missade Rikard Sterner en del av dem om växten var kraftigt nedbetad? Idag är betestrycket generellt lägre på alvarmarken än under början av 1900-talet. Så länge Ölands naturbetesmarker fortsätter att hävdas kommer växten ha goda möjligheter att fortleva. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att den är ungefär oförändrad.

Innan fodret har blåst upp sig kan smultronklöver förväxlas med vitklöver T. repens och ofta ses de två växa tillsammans på havsstränder. Båda har ett krypande växtsätt med rotslående utlöpare och blommorna hos vitklöver kan ibland vara svagt rosa. Fodret hos smultronklöver är hårigt, bladen har något bakåtböjda nerver och stiplerna är jämnt avsmalnade. Hos vitklöver är fodret kalt, bladnerverna är raka och stiplerna breda med en avsatt uddspets.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Smultronklöver växer nästan enbart på betade strandängar vid Östersjön, men kan sällsynt finnas vid sötvatten; arten är i stort sett bunden till mark som är rik på karbonat-, klorid- och nitratjoner (Englund 1942). Från det inre av ön redovisade Johansson (1897) sju lokaler, främst vid vattendrag. Smultronklöver har inte återfunnits på någon av dessa lokaler. Englund hade 255 inprickade växtplatser efter sina inventeringar av Gotlands kuster 1928–36. Under Projekt Gotlands flora är smultronklöver funnen inom 172 km²-rutor, av vilka sju ligger i det inre av Gotland, men bara några kilometer från kusten. Man kan se en minskning under senare delen av 1900-talet; dagens utbredning är mer begränsad än den som Englund redovisade, vilket förmodligen beror på minskat bete; arten föredrar en kortbetad grässvål.

Smultronklöver växer på friska till fuktiga, kortvuxna, oftast betade havsstrandängar i rödsvingelzonen, gärna tillsammans med strandkrypa, gåsört och dvärgarun. De karakteristiska uppblåsta blomhuvudena i fruktstadiet rullas iväg på strandängen av vinden.

Smultronklövern är en flerårig mattbildande art som är bunden till betade strandängar där den ofta dominerar på landstrandzonen nedanför högvattenlinjen. Arten minskar nu snabbt genom strandbetenas upphörande. Ibland finner man restbestånd som hållit sig kvar på slagna eller trampade ytor kring bryggor och badplatser. Efter år med extrema högvattenperioder som dödar saltvattenkänsliga arter kan smultronklövern med sina revor snabbt kolonisera vidsträckta ytor även ovanför den normala högvattenlinjen. Därifrån konkurreras den sedan åter långsamt ut allteftersom växttäcket sluter sig. Förr fanns arten i likhet med några andra havsstrandsarter även på Mälarens strandängar, men inga fynd har gjorts där sedan början av 1900-talet. Orsaken är säkerligen den starka minskningen av först slåtter och sedan bete på Mälarstränderna.

Tillfälligt inkommen.