smörbollar

819 Trollius europaeus L.

This boreal-montane species is mainly restricted to Europe. The closely related T. asiaticus L., on the whole continuing the distribution of T. europaeus eastwards in N. Asia, is also mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 156.

Smörbollar är en mycket slåtter- och betesgynnad art som kan vara ursprunglig, t ex i översilade högörtskärr vid stränder. Ibland förekommer den i glesa ängslövskogar, men främst växer den i ganska små bestånd i högörtvegetation på näringsrik och oftast översilad mark som hävdas med slåtter och/eller måttligt bete. Den kan klara sig tiotals år på igenväxningsmarker och då och då ser man den ”dröja kvar” i fuktiga diken i anslutning till gammal ängsmark.

De flesta bestånden är hotade genom att ängshävd blir allt sällsyntare. Även om arten klarar ganska långt gången igenväxning blir konkurrensen från älggräs Filipendula ulmaria, högvuxna gräs, buskar och träd till sist övermäktig.

Ängsväxt vars ojämna utbredning är orsak till skiftande omdömen genom tiderna. Samzelius (1760, ms 1758) menade t. ex. att den fanns ”i stor myckenhet” i Närke och Hartman (1866) höll den för att vara täml. allm. Segerström (1932) räknade den som allm. inom stora delar av Tylöskog men ”möjligen ej i Hammar och Lerbäck”. I Svennevad fann Kjellmert (1947) den täml. allm. i näringsrikare delar men f.ö. sälls. En liknande förekomst har redovisats från Hallsberg (Dalhielm 1985). I Viby är den allm. men i Glanshammar och Rinkaby numera spridd (Nilsson 1978, 1986).

Restaureringen av Finnatorps äng i Tysslinge, genom borttagning av gråal, resulterade i en massförkomst om ca 50 000 ex. (Janssons 1955) som nu mest är försvunna. I slåtterängen vid Garphytte nationalpark fanns en ymn. förekomst om 1 000-tals m² 1993. Idag återstår en bråkdel av sådana miljöer. Tynande ex. i unggransplanteringar är desto vanligare t.ex. längs vägarna vid Hällebo i Hallsberg där ännu smörbollar kan ses men omgivande ängar planterats till oigenkännlighet. Vid det 1802 nedlagda Skarbomatorpet i Kil växte arten ännu 1996 (M. Andersson).

Smörbollar ses numera i bl.a. gläntor, bryn och ledningsgator, ask- och hassellundar, aspdungar, åkerholmar, väg- och järnvägsdiken. Många förekomster fanns i brukade hagar i södra Närke under slutet av 1900-talet (Hallin).

Vanliga växtplatser är också kalkrika brottområden där igenväxningen ofta går långsamt genom brist på mullämnen på den marknära kalken. Närhet till vattendrag och högt markvatten är en gynnande faktor. Källkärr och betade alkärr hyser stundom arten.

Tämligen allmän-traktvis allmän i V. Bergslagen; Ö om Stråssa, Lindesberg och Järleån hastigt mycket sällsynt Förr fler stänklokaler i Östra Västmanland; där den troligen åtminstone delvis försvunnit genom ingrepp. Attraheras i Bergslagen mycket av kalkrik mark men förekommer lika ofta på annan, ej alltför sur (oftast lövgödslad) mark. Den skandinaviska utbredningsluckan i bl.a. Östra Västmanland och Uppland är en oförklarad gåta, som troligen bör ättas i samband med ofullbordad spridning Det förhållandevis torra och nederbördsfattiga klimatet och den relativa bristen på frisk-fuktig lövgläntvegetation på Mälarslätten och i Östra Skogslandet torde där också ha begränsat arten möjligheter att finna lämpliga ståndorter. Utbredningstyp: N4 (fdN3).

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Svegs prestgård."

Fuktig örtrik ängsmark, gläntor, bäckkanter, älvnäs, åker- och dikesrenar, fäbodvallar. Ibland riklig i övergivna betesängar och hagmarker men minskar vid tilltagande igenväxning. Trivs särskilt på sluttande rikt underlag med rörligt vatten samt utmed vattendrag, kalkgynnad. - 82 (30).

Perenn, 2–7 dm hög ört. Saknar stipler. Har fasta, blanka, oftast 5-flikade, långskaftade basala blad, vanligen ca 1 dm breda. Flikarna är i sin tur inskurna i delflikar och tänder. Bladen har nätlik nervatur och är helt kala. Stängel upprätt, i toppen med en ensam, klotlik, gul blomma med ca 15 kronblad (egentligen hylleblad). Frukten utgörs av en huvudlik samling av tätt packade, rynkiga baljkapslar.

Smörbollar är ojämt utbredd över landet. Den anses kalkgyynnad, men har några märkliga luckor just i kalktrakter (!). Den är lokalt allmän, särskilt i fjälltrakterna. Ofta intill vattendrag och i frodiga ängar. Går högt upp i fjällen, där den kan växa så fort det finns rörligt vatten. Gynnas av slåtter.

Förväxlingsrisk:
I blom och frukt omisskännlig.
Nordisk stormhatt (Aconitum lycoctonum) har håriga blad som är mörka och kan bli långt större.
Midsommarblomster (Geranium sylvaticum) har håriga blad och stipler intill bladbaserna på rotstocken.
Vitsippsranunkel (Ranunculus platanifolius) (Värmland–Lycksele lappmark, vanlig bara i Härjedalen och Jämtland) kan ha håriga blad, men de kan även vara kala. Bladen är ej lika fint flikade. Blomman är 5-talig och vit, frukten är en klotformig samling nötter med krokiga näbbar.
Kabbleka (Caltha palustris) har en öppnare, 5-talig blomma och hela blad med inskärning till bladskaftet. Frukten utgörs av några få baljkapslar i en grupp (“en samling ärtskidor på skaft”).

Smörbollar växer på näringsrik, frisk till fuktig mark. Arten förekommer framför allt i högörtängar tillsammans med t.ex. skogsnäva Geranium sylvaticum och storbladiga daggkåpor Alchemilla, i gles, fuktig lövskog samt i kanterna av källkärr och lövkärr.

Arten är slåttergynnad och betesgynnad (den brukar få stå orörd av kreaturen) och kan stå kvar länge efter upphörd hävd. I längden klarar den dock inte igenväxningen med älggräs Filipendula ulmaria och sly utan försvinner i regel några tiotal år efter att hävden upphört.

Den praktfulla växten odlas eller inplanteras ibland, särskilt i trakter där den är ovanlig.

Smörbollar växer på frisk–fuktig, mullrik mark gärna med rörligt grundvatten. Svagt respektive ganska hårt betad högörtäng med källflöden utgör miljön på de två kvarvarande öländska lokalerna. Smörbollar noterades under 2000-talet även i ett par fuktiga, ohävdade lövskogsdungar men där förefaller den vara utgången. Förr kunde arten efter uppodling av ängarna växa som relikt på åkerrenar. Smörbollar förekommer i odling men någon spridning ut i det fria har inte konstaterats på Öland.

Smörbollar har alltid varit ovanlig på Öland men bedöms idag som försvinnande. Flera rika lokaler fanns under 1800-talet fram till i början av 1900-talet i lövängar med källflöden nedanför västra landborgen, från Torslunda sn och söderut till S. Möckleby. Dessa lövängar är numera uppodlade och smörbollarna borta. Utdikning som lett till dränering av landskapet har hjälpt till med att ödelägga växtplatser. Även den igenväxning som sker när hävden upphör har kraftigt missgynnat smörbollar men även alltför hårt bete kan utgöra hot. I dagsläget finns två lokaler på Öland; i en svagt betad fuktäng nedanför Resmo gamla prästgård samt norr om Mysinge by i en hästbetad fuktäng. På den sistnämnda lokalen har växten åtminstone periodvis skadats av alltför hårt bete och tramp av hästarna. Vår bedömning är att det finns färre än 80 kvarvarande plantor av smörbollar på Öland. Det är tveksamt om smörbollar inom en snar framtid kommer att finnas kvar i den öländska floran. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en klar minskning.

Flugor av släktet Chiastocheta är obligata pollinatörer av smörbollar. Honan lägger även sina ägg i blomman och larverna lever sedan av de frön som bildats. Det sistnämnda är förstås inte gynnsamt för växten. Tyvärr för smörbollarnas del har evolutionen ännu inte utvecklat något sätt för dem att hindra fler honor att lägga sina ägg i blomman när den väl är pollinerad (Jaeger m.fl. 2000).

På Öland har smörbollar kallats Borrums blomster (Wahlenberg 1821). Borrum nämns av Linné under hans öländska resa 1741 som ett ställe där befolkningen samlades för att dansa och leka varje pingsthelg. Dungen fanns kvar på 1920-talet; under 1910–1961 låg Mörbylångadalens station i den. Idag återstår inte mycket av den forna blomprakten. Borrum med dess få kvarvarande träd är numera invaderad av ett antal kvävegynnade arter som foderlosta, brännässla, kirskål, hundkäx, snärjmåra och gråbo. Som grädde på moset finns i kanten av dungen en gödselbrunn. Resterna av dungen ligger ca 700 m väster om Bårbyborg (Bringer & Bringer 2001 d).

Gammal, bofast.

En kollekt anges som tagen vid Marpes på Fårö 1884 (J. Schenholm i LD). Troligen är det frågan om etikettförväxling. Inga andra uppgifter föreligger.

Smörbollar växer på fuktiga till blöta ställen på näringsrik mark i glesa lövskogar och lundar, hagmarker och bryn, högörtsängar och strandängar utefter Göta och Nordre älvar och andra vattendrag. På enstaka lokaler är den förvildad från odling. Sedan mitten på 1900-talet har arten gått tillbaka kraftigt inom sitt utbredningsområde i söder och praktiskt taget försvunnit i norr.

Smörbollar förökar sig vid odling i rabatt ganska starkt med frön, även i angrä­sande gräsmatta. Artens blad­rosetter övervintrar gröna, och den blommar i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid. Om dess ursprung i Hälsingland kan man bara spekulera. Att den är attraktiv som trädgårdsväxt är uppenbart. I Bjuråker, Rödkullen, växer den tillsammans med blågull i en öppning i en granplantering på ängsmark. Blågull uppträder som inplanterad i Hälsingland och förmodligen är även smörbollarna inplanterade på denna lokal. Även övriga lokaler är kulturpåverkade, antingen tomter vid övergivna boställen eller fäbodar eller slåttermarker, en del av dem igenväxande med buskar och träd. Vid Östersjön i Rengsjö i sådan miljö minskar arten. Hilding Mickelsson berättade 1999 att det har varit slåttermark, en sluttande fuktig mark som det inte har gått att bruka som åker, men att den då höll på att växa igen.