Patrik Engström
Lyngsjö 2024-05-09
Taxasida
småvänderot
Valeriana dioica
L.
småvänderot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt
småvänderot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- småvänderot
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Valeriana dioica
Vetenskapligt namn, fullständig form
Valeriana dioica L.
Svenskt namn
småvänderot
norwegianBokmal
småvendelrot
norwegianNynorsk
småvendelrot
Danskt namn
Tvebo baldrian
Foton
Patrik Engström
Lyngsjö 2024-05-09
Patrik Engström
Nötbrunnskärret, Jordtorpsåsen 2012-05-30
Patrik Engström
Nötbrunnskärret, Jordtorpsåsen 2012-05-30
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Starkt sydlig art, utan belägg angiven från Närke i Gellerstedt (1852): ”vid genvägen mell. Carlslund och Gräfve, enl. uppg.”
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Gammal bofast art.
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1742 Valeriana dioica L.
This disjunctly distributed species s. lat. is here divided into two subspecies, viz. subsp. dioica in Europe and C. Asia and subsp. sylvatica (Sol.) F. G. Mey. (syn.: V. septentrionalis Rydb.) in N. America. Fl. Eur. 4/1976, p. 54 distinguishes also subsp. simplicifolia (Rchb.) Nym. in the E. part of the European range. The species s. lat. belongs to the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 68 and map 50).
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Småvänderot är ursprunglig. Den växer både ljusöppet och skuggigt i rikkärr och alkärr samt i något fattigare men av källvatten påverkade översilningskärr. Dessutom förekommer den i rikare fuktängar och klibbaldominerade sumpskogar vid sjöar och vattendrag. I den norra delen av utbredningsområdet är den nästan enbart funnen på starkt översilad mark och oftast i små bestånd.
Småvänderoten är i såväl Sverige som Halland starkt sydlig. Dikning, granplantering och igenväxning utgör ett visst hot mot arten.
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Småvänderot är i Norden en starkt sydlig art, vars svenska nordgräns går genom södra Halland och sydvästra Småland. Den anträffas på fuktig eller våt, näringsrik jord, särskilt på översilad mark. Viktiga växtplatser är alkärr och andra lövkärr, källkärr, lövsumpskogar samt stränder, särskilt bäckstränder. Mera sällan växer arten fullt ljusöppet (i ängs- eller betesmark) eller i starkt kulturpräglad miljö (som vägdiken och traktorspår).
Funnen i 35 rutor; tidigare uppgifter från 18 rutor. Ganska vanlig i sydvästligaste Småland, mycket sällsynt i övrigt. – Ursprunglig.
Småvänderoten verkar inte ha gått tillbaka i sitt småländska kärnområde, men flera utpostlokaler har försvunnit. Möjligen var en del av dessa tillfälliga. De största hoten mot arten är dikning och skogsplantering.
Funnen i 35 rutor; tidigare uppgifter från 18 rutor. Ganska vanlig i sydvästligaste Småland, mycket sällsynt i övrigt. – Ursprunglig.
Småvänderoten verkar inte ha gått tillbaka i sitt småländska kärnområde, men flera utpostlokaler har försvunnit. Möjligen var en del av dessa tillfälliga. De största hoten mot arten är dikning och skogsplantering.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Småvänderot växer på fuktig, kalkrik mark i öppna kärr, fuktängar och fuktig skogsmark. Den verkar vara ganska tålig mot igenväxning, men missgynnas på längre sikt av upphört bete som leder till förnaansamling och ökad dominans av gräs, främst blåtåtel Molinia caerulea och älväxing Sesleria uliginosa.
Utbredningen är koncentrerad till mellersta Öland, framför allt södra halvan av Mittlandet. Norr om Borgholm är småvänderot mycket ovanlig liksom på sydöstra Öland. På Stora Alvaret växer arten vid de större alvarträsken. Tuviga, betade friskängar längs Ölands östra kust erbjuder också en del lämpliga lokaler. Småvänderot har minskat jämfört med Sterner (1938); en del av de sydliga utpostlokalerna har inte gått att återfinna och antalet lokaler på västra sidan har minskat. Samtidigt har några nya lokaler upptäckts på norra Öland. Lokalerna ligger tätt inom Mittlandet men de är i många fall ohävdade och på sikt riskerar därför småvänderot att försvinna från dem. För naturbetesmarkerna i östra sjömarken och på Stora Alvaret ser framtiden mer gynnsam ut med fortsatt bete inom överskådlig tid. En minskning jämfört med Sterner (1938) ses i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Ursprunglig.
Kärr- och bäckkanter, ofta kustnära.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen ursprunglig, växer i källpåverkade kärr och fuktängar. Mycket sällsynt. Rapporterad från en lokal.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Den svenska utbredningen omfattar Skåne, Blekinge, Öland, Gotland, Småland och Halland samt två varandra närliggande fynd i Uppland.
De uppländska förekomsterna växer på fuktig mark i en kraftledningsgata.
De uppländska förekomsterna växer på fuktig mark i en kraftledningsgata.