smånunneört

Smånunneört är ursprunglig. Den växer på mullrik mark i ädellövskogar, hasseldungar och lövbryn, gärna i anslutning till bergkullar med inslag av basiska bergarter. Vanliga följeväxter är skogsbingel Mercurialis perennis, desmeknopp Adoxa moschatellina, blåsippa Anemone hepatica och vårlök Gagea lutea.

En jämförelse mellan aktuell frekvens och Ahlfvengrens från 1924 tyder på att arten ökat under 1900-talet. Om ökningen är verklig, och inte skenbar på grund av olikheter i undersökningsmetoder, kan den vara en följd av att många ängs- och betesmarker vuxit igen till lövskog.

Gammal bofast art.

896 Corydalis intermedia (L.) Merat

Syn.: C. fabacea (Retz.) Pers.

This Eurapean species is considered to be native far to the north in Fennoscandia but is also spread as a park and garden weed. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 173.

Ojämnt spridd ört i mullrika ädellövområden. Anmärktes som ”interiorem frequenter” [allm.] av Wahlenberg (1833) vilket tyder på att växtens förekomst inte gått tillbaka anmärkningsvärt. Dess växtplatser i Närke var möjligen fler innan ängsbrukets upphörande. Utbredningsbilden tyder på en viss inverkan av kalk och grönsten. I Viby noterade Nilsson (1978) ”45 lokaler, de flesta i N, tycks saknas i V och i stora delar av S”.

Liksom andra vårblommande nunneörter är den förmodligen underrepresenterad. Smånunneört växer i rika lundar, vanligen under ek och hassel, ofta i snår och bryn och i skrevor i lundberg. 

Sannolikt ganska förbisedd på grund av sin tidighet.

Tämligen allmän-allmän i Mälarområdets lundområden; högre upp ett par bofasta adventivförekomster. Västligast i Arboga: Källängen [ca 1905–06] enligt GAR. (1971), aldrig återfunnen (bortbetad?). Edafiskt fordrande. Ger intryck av att vara utpräglat sydlig och värmekrävande men återkommer, efter e n utbredningslucka, i ö v. Norrland, bl.a. i fjällen. Det är möjligt, att den skandinaviska populationen är fördelad på olika klimatraser, av vilka en sydlig berör Västmanland. Att spridningen här (i Dalarna m.m.) är ofullbordad är föga sannolikt. Utbredningstyp som idiokor: S 12. Som antropokor: S9.

Först uppgiven av Birger (1908a), som citerar en uppgift i Hartman (1879): Tännäs: Malmagen i region subalpin

Utbredningen är starkt koncentrerad till Nordingrå med 38 av 50 kända växtplatser. - 50 (9).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.
Kommentar: vitblommiga former förekommer sällsynt.

Smånunneört växer i regel på frisk, basrik mull i frodiga ängslövskogar, lövrika branter, lövskogsbryn samt lind- och hasseldungar. Den är en av de mest karakteristiska växterna för gammal slåttermark som vuxit igen till lund. Arten uppträder dock även i hagar med måttligt betestryck, på åkerrenar och åkerholmar, ibland ganska torrt. Den kräver god näringsstatus. Med undantag för de båda västligaste lokalerna, där arten är inplanterad, är smånunneörten i västra Småland starkt knuten till grönsten.

Smånunneört växer på frisk, mullrik och halvskuggig mark i ädellövskogar, hässlen, längs skogsvägar och i trädgårdar; i den sistnämnda miljön påfallande ofta längs kanten av syrenhäckar. I betade torrängar växer den gärna i buskage med slån eller en. Någon gång är smånunneört funnen i ruderatmiljöer som gamla stenbrott.

Smånunneört är vanlig i Mittlandet och den västra kustskogen men sällsynt på det skogfattiga sydöstra Öland. På Stora Alvaret saknas arten nästan helt, där är den noterad från någon enstaka skogsdunge. Norr om Borgholm är det också glest med fynden. Smånunneört är idag funnen längre söderut på ön exempelvis i Albrunna lund, S. Möckleby sn, och vid Gräsgård kyrka. Den förbuskning som skett av landskapet har gynnat smånunneört samtidigt som denna tidigblommande art kan ha varit förbisedd i Sterner (1938).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Lövmarker, särskilt ängen och tidigare ängesmarker, kyrkogårdar och trädgårdar; även buskrika alvarmarker. Smånunneört trivs bäst i mullrika jordar och växer gärna vid trädbaser, i buskar och på andra platser där grässvålen är uppluckrad och konkurrensen inte så stark; ibland kan den dock vandra in i helt öppen gräsmatta. Smånunneört är ovanlig eller saknas helt i de nordöstra delarna av huvudön. Johansson (1897) angav ”Flerst.”, motsvarande ungefär mindre allmän. Smånunneört var troligen då liksom nu förbisedd på grund av sin tidighet.

En avvikande form med en väl utvecklad ”dubbelsporre” har påträffats vid Medebys i Hejde (Rosvall 1981, med illustration).

Smånunneört växer på mullrik, gärna skalblandad jord i halvskuggiga lägen på frisk mark. Den förekommer framför allt i bryn av ädellövskog vid bergrötter men även i alla andra typer av lövskogar, ofta på stenig mark bland torra eklöv och i snårvegetation. Dessutom förekommer arten i hagmark och andra buskrika betesmarker.

Smånunneörtens frön har hårda, svarta och spegelblanka skal och ett vitt mjukt skruvat bihang, som attraherar myror. De är mogna och faller av redan i slutet av vitsippans tid. De gror tidigt nästa vår. Grobarheten är hög, och de flesta gror redan våren efter utsådd. Enstaka frön gror efter ytterligare ett år. Plantor med ett enda 1 cm långt grönt hjärtblad finns i blåsippans tid. Redan då har en knöl med 1,5 mm diameter utvecklats i övergången mellan rot och stam. I slutet av vitsippans tid finns fortfarande bara detta enda blad, obetydligt större, men knölen har vuxit till en diameter på cirka 3,5 mm. Bladet vissnar då och knölen vilar till nästa år. Då utvecklas flikiga blad, typiska för arten, men mindre än de fullbildade. Inga blommor finns detta år. När bladen vissnar har knölen vuxit till en diameter på 5 mm. Den befinner sig då cirka 20 mm ner i jorden.

Den mogna plantans blomning äger rum i början av vitsippans tid och går snabbt över i fruktmognad. Bladen finns fortfarande att se i skogsstjärnans tid, men är borta när vi gör större delen av vårt inventeringsarbete. Ingenting ses då av arten ovan jord, och det är rimligt att tro att den är ännu mer förbisedd än de flesta hälsingska växter. Alla kända lokaler är på starkt kulturpåverkad mark, flera av dem nära gammal bebyggelse och gamla, troligen planterade träd, som om även smånunneörten vore inplanterad. Dess släkting hålnunneört har enligt Nyman (1868) nyttjats som läkeört.