Taxasida

smalfräken

Equisetum variegatum

Schleich. ex Weber & Mohr

smalfräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Hans Bister
Översikt
Översikt

smalfräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • smalfräken
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Equisetum variegatum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Equisetum variegatum Schleich.
Svenskt namn
smalfräken
icelandic
Beitieski
norwegianBokmal
fjellsnelle
norwegianNynorsk
fjellsnelle
Finskt namn
kirjokorte
finlandSwedish
smalfräken
Danskt namn
Liden padderok
Foton
Hans Bister
Abisko 2016-07-12
Anders Delin
Kasteln, Färila 2011-07-22
Patrik Engström
Sandemar 2012-08-07
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Konkurrenssvag, kalkbunden nordlig kärrväxt.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

13 Equisetum variegatum Schleich.

Within this variable, Eurasiatic and N. American species several lower taxa are distinguished. Among them var. jesupi A. A. Eat. in eastern N. America and subsp. alaskanum (A. A. Eat.) Hult. in the coastal area from Alaska to Washington are specially registered on the map. For other taxa see int. al. Hultén, Circumpol. I, p. 52. The species belong to the circumpolar plants (1. cit. and map 45).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

9; sällsynt i kalkområdet i Västra Bergslagen. Arktisk-alpin växt, mindre extremt nordlig i Sverige än E. scirpoides. Att den i Västmanland är begränsad till Västra halvan beror möjligen endast på spridningsslump. Utbredningstyp: N5.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Vanligast vid de större älvarnas stränder.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Trådfräken och smalfräken

Trådfräken och smalfräken är de två minsta fräkenarterna. Båda arterna har tunna men styva och vintergröna stjälkar som alltid är ogrenade men utgår från en grenad underjordisk jordstam. Trådfräkens stjälk är solid medan smalfräkens är något ihålig. Stjälkslidornas tänder är hos båda arterna vitkantade. Sporaxen som har tydliga små spetsar i toppen sitter högst upp på vanliga skott och är hos smalfräken cirka en halv centimeter långt och hos trådfräken endast 2–3 mm. Trådfräkens sporax kan först vara svåra att se då de ofta är inneslutna i en stjälkslida.

Arterna kan hittas i en mängd olika miljöer t.ex. kärr, stränder, fuktiga skogar och fjällhedar. Ståndorterna är dock oftast fuktiga och kalkrika. Vanligast är arterna i fjällen och i Norrlands skogsland men förekommer även sällsynt ned till Skåne (smalfräken) och då endast i rikkärr.

Förväxlingsrisk:
Det kan vara svårt att skilja tråd- och smalfräken från ogrenade exemplar av de variabla arterna åkerfräken (Equisetum arvense) och kärrfräken (E. palustre). Dessa har dock skott som vissnar på hösten och därför inte är lika styva som hos de små fräkenarterna. Åkerfräken har dessutom aldrig sporax på vanliga gröna skott och kärrfräkens sporax är ca. en centimeter långt och har trubbig topp.
Skavfräken (E. hyemale) har också ogrenade vintergröna stjälkar men kan lätt särskiljas då den är mycket sträv och har en tydligare ihålig stjälk som man därför lätt kan trycka ihop.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: bofast, men sannolikt först i sen tid spontant invandrad. Först uppgiven 1947 (Rinkaby, GWid 1948).
Förändring och hot: mycket sällsynt, men sedan första fyndet 1947 med stadigt ökande lokalantal.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Smalfräken är nordlig men växer rikligt på Öland och Gotland; på fastlandet är den känd söderut till Skåne, men det är osäkert om den är ursprunglig söder om Västmanland och norra Uppland. Den är kalkgynnad och i Småland en utpräglad kolonisatör som förekommer på glest bevuxen, fuktig mark.

Vid Solaren växer smalfräken i kärr som uppkom då sjön sänktes på 1920-talet. Från primärlokalen, som beskrevs ingående av Danielsson (1980), är även kärrknipprot Epipactis palustris och klådris Myricaria germanica kända, båda med lätta, vindspridda frön och troligen liksom smalfräken inkomna efter sjösänkningen. Vid Älmhult Göteryd Delary har arten setts på mark som hålls fuktig av kalkhaltigt spillvatten från en industri (S. Karlsson enligt T. Karlsson 1980b). Även i övriga fall rör det sig i regel om fuktig, starkt kulturpåverkad sandmark.

Smalfräken är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i smålandslänen.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Smalfräken är vanlig på Öland och Gotland, i övriga Sverige har den främst en nordlig utbredning, från Uppland och vidare norrut.

Smalfräken är främst funnen inom Mittlandets stora våtmarksområden. Utanför kärnområdet växer den vid alvarträsk eller kärr påverkade av dikningar som Djurstad träsk och Hörninge mosse, Föra respektive Köping sn. Den är påfallande sparsamt förekommande i östra sjömarken vilket är något märkligt. Kanske är vattentillgången där alltför skral för att vara optimal? I öns båda ändar dvs. längst i norr och söder tunnar förekomsterna ut påtagligt. Utbredningsmönstret känns igen från tidigare inventeringar men smalfräken är idag funnen i fler socknar. Fortgående torrläggningen av landskapet, igenväxning på grund av ohävd och ökad näringsbelastning kan på sikt missgynna smalfräken. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig. Källmyrar, myrkanter, kalkfuktängar, vätar, skogsbäckar, kantskogar till kärr och annan frisk–fuktig tallskog, fuktiga dynsänkor i strandnära tallskog på sand, sumpig lövskog. Förekommer också i diken, kanalkanter, fuktiga bottnar i grustag. Understundom i utbredda, rena bestånd.

Ojämnt spridd. Allmän från och med SilteHemseStångaGarde och norrut samt längst i söder på Storsudret. Sällsynt till mindre allmän i området däremellan. Jämfört med Johanssons (1897) karakteristik ”Täml. allm. i norra delen och i kustsocknarna, eljes h. o. d.” innebär dagens utbredningsbild en ökning. Åtminstone delvis kan den bero på att nya ståndorter skapats: diken, kanaler och grustag.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Smalfräken är funnen i ett rikt bestånd på en lokal i fuktig, störd skalmark, en igenväxande skalgrustäkt på platsen för en gammal snäckskalskvarn tillsammans med skavfräken.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen en sentida inkomling. I norra Sverige och på Öland och Gotland vanlig på något kalkhaltig, fuktig mark. Kan som de flesta sporväxter spridas långt och påträffas i landskapet i grustag som når grundvattennivån, tidigare även på stränder av sänkta sjöar. Konkurrenssvag och försvinner när lokalerna får sluten vegetation. Mycket sällsynt. 3 lokaler i 3 rutor.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Smalfräken växer i översilade, vanligen nybildade källkärr på bar mineraljord. Den kalkgynnade arten dyker i våra trakter sporadiskt upp även på kalkrika, kulturskapade lokaler och försvinner efter någon tid när dessa växer igen med andra, mer konkurrenskraftiga växter. Typiskt är att två lokaler utgörs av nedlagda kalkbrott och en av slam från ett grustag.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Smalfräken hör liksom trådfräken och dvärglummer till sådana arter som har nordlig utbredning i landet med förekomster i både triviala och rikare miljöer, men som i de södra delarna av sitt utbredningsområde huvudsakligen växer på kalkrik mark. Dess ursprungliga lokaler i Uppland är troligen strandängarna i Dalälvens delta. Den förekommer även i kalkkärr och fuktiga skogar, mest på störd mark. Många av förekomsterna finns i bottnen av gamla lergropar, grustag och urschaktade vägslänter och diken, där den har tillgång till kalkhaltigt vatten och kan bilda mycket täta bestånd. I Norrtälje kommun är alla aktuella lokaler belägna i sand- och grustäkter där den verkar kunna spridas mellan täkterna med maskiner, så att den ofta finns i flera närbelägna täkter.

Förändring +119 %. – De båda små fräkenarterna, trådfräken och smalfräken, visar helt olikartad tendens i fråga om frekvensförändringar. Medan trådfräken minskat, har smalfräken ökat kraftigt. Båda kan i vissa miljöer vara förbisedda, speciellt då de växer inblandade i gräsvegetation.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Smalfräken är en ursprunglig art. Den uppges som sällsynt i Gävletraktens växter 1863 men den var troligen vanligare kring Gävle än den är idag. Många kända och rika lokaler efter Inre fjärdens stränder från Gävle till Bönan är nu försvunna.

Till de vanligaste följeväxterna hör hårstarr (35%), blodrot, hirsstarr, tall, knagglestarr, slankstarr, skavfräken, trådfräken och vildlin (18%).

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Skillnaderna mellan trådfräken och smalfräken beskrivs med bilder under trådfräken. Smalfräkens stammar är ogrenade, styva och gröna och övervintrar i detta tillstånd. Arten är frekvent och finns i ganska stor mängd på stränderna av den oreglerade Mellanljusnan där den utsätts för kraftig skavning av vatten och is och där strändernas stenmaterial troligen ibland rörs om. Hur den klarar dessa påfrestningar och kanske nyetablerar sig på störda ytor känner vi inte till. I denna miljö finns den mellan Laforsen och Ljusdal, sparsammare nedströms till Kvarnön i Bollnäs. Dessutom finns smalfräken i rikkärr, helst på fasta väldränerade delar av sluttningsmyrar, huvudsakligen i Los. I övriga delar av landskapet är den mycket sällsynt på myr. Dessutom är den funnen på havsstrand på två ställen.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Smalfräken finner man sällsynt på ställen där kalkhaltigt grundvatten når markytan. En typisk ståndort är långt ner på en grusig strand med utsipprande vatten. Där växer den helst på naken jord – den tycks ha svårt att klara konkurrens i täta växttäcken. Så förekommer den både längs havsstranden – särskilt i Njurunda och Tynderö – och vid stränder i inlandet, speciellt vid älvarna, där den dock var vanligare före regleringarna (jfr S.J. Enanders uppgift från Liden nedan). Den kan också dyka upp vid källor i kalkområdena och någon gång i översilad lågvuxen slåtteräng, som i Tynderö och Holm. På de många lokaler som Neuman (1888a) angav från Alnö växte den sannolikt i sådan ängsmiljö, men de är nu borta genom dikning och förändrad markhävd. I de finaste rikkärren i norra Borgsjö kan man någon gång finna smalfräken i fuktstråk i de perifera delarna. Arten tycks däremot hos oss inte etablera sig på kulturskapade lokaler, t.ex. fuktiga grusgropar, som i södra Sverige.