småjungfrukam

Småfruktig jungfrukam är en gammal, kulturberoende art. Den är huvudsakligen funnen på mer eller mindre naken jord på hällar i betesmarker eller f d betesmarker. Ett fynd har gjorts i en gräsmatta. Den ettåriga växten är mycket lätt att förbise, dels på grund av sin litenhet, dels genom att den i regel vissnar ner helt ganska tidigt under högsommaren.

Gammal bofast art.

Småfruktig jungfrukam är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

1156 Aphanes microcarpa Boiss. & Reut.) Rothm.

This species was originally restricted mainly to Europe. It has been introduced into outlying localities, above all N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 222.

(A. inexpectata, A. microcarpa auct.)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 15–31 %, men förr föga uppmärksammad varför förändringen är osäker. Nationellt rödlistad (NT).
Kommentar: B, granskare KAO.

A. inexpectata, A. microcarpa
Småfruktig jungfrukam är en västeuropeisk och nordamerikansk art som når sin svenska nordgräns i Halland och Småland (bortsett från enstaka tillfälliga förekomster längre norrut). Den växer på torr, näringsfattig och gärna sandig mark. Åtminstone numera är den vanligast i betesmark (även kulturbetesmark) kring hällar eller på andra fläckar med tunn jord och glest, lågt växttäcke. I sydöstra Småland är den karakteristisk för torra fårbetesmarker. Mera sällan finner man den i gräsmattor, i grustag, på grusplaner eller på annan nött mark. Som åkerogräs är arten numera ovanlig, men den kan påträffas någon gång i kanten av sandiga rågåkrar. Att arten förr var betydligt vanligare i åkrar framgår av att den miljö som anges på herbarieetiketter alltid är rågåkrar eller åkerträdor.

Småfruktig jungfrukam växer numera sällan tillsammans med jungfrukam A. arvensis. Äldre insamlingar av jungfrukammar i herbarierna innehåller däremot ofta båda arterna. Detta tyder på att de har haft en gemensam ekologisk nisch, som nu är försvunnen. Denna nisch var troligen näringsfattiga åkrar i skogsbygderna – dessa har ju i stor utsträckning förvandlats till skog eller betesmark. Genom att arten kan växa kvar på fläckar med tunn jord i gamla åkrar som nu betas har den klarat att överleva. Arten är beroende av fortsatt betesgång i trakter som är marginella ur jordbrukssynpunkt.

Arten betraktas som missgynnad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Bedömningen kan ifrågasättas.

Småjungfrukam växer på sandig, mager och ofta kalkfattig mark. Den är funnen som åkerogräs, på grusplaner samt annan grusig och sliten gräsmark. Förr växte småjungfrukam i åkrar, ibland tillsammans med storjungfrukam A. arvensis; sex av åtta belägg i artikeln ovan innehåller sådana blandkollekter. Under inventeringen har vi noterat detta vid endast ett tillfälle (se nedan Ventlinge sn). I dagens Sverige förekommer småjungfrukam mest frekvent i Blekinge.

Småjungfrukam var knappt känd när Rikard Sterner gav ut sin flora 1938. Den artikel som presenterade denna för Sverige nya växt kom först året innan (Hylander & Rothmaler 1937). I dagsläget förekommer småjungfrukam främst i sandiga och kalkfattiga socknar på Öland såsom Böda, Högby och Köping. Småjungfrukam förefaller alltid ha varit sällsynt på Öland och de sandiga åkrar, ofta med råg, där den förr sågs är en bristvara i dagens jordbrukslandskap. Som en viss kompensation är växten funnen på sandiga campingplatser på norra Öland där den rimligen bör ha bättre chanser att överleva. Småjungfrukam kan vara något förbisedd och även förväxlad med storjungfrukam. Förekomsterna främst i åkermiljöer bedöms ha minskat.

Småjungfrukam skiljs lättast från storjungfrukam när plantorna gått i frukt. Typiskt är de uppåtriktade foderbladen som är mycket korta och utan någon midjelinje vid infästningen på blombägaren. Storjungfrukam har i stället långa, något utstående foderblad (liknar haröron) och infästningen av dem i blombägaren är insnörd (som en midja). Stiplerna är djupt smalflikade hos småjungfrukam och foderflikarna når inte över stipelkanten. Storjungfrukam har bredare stipler som är grunt flikade (max 1/3); foderflikarna tittar upp ovanför stipelkanten.

Gammal, bofast.

Gammalt ogräs.
Sandiga åkrar; även betad, sandig äng. Arten är möjligen förbisedd, men den är med all säkerhet mycket ovanligare än storjungfrukam på Gotland.

Småfruktig jungfrukam är en sydlig art i Sverige och är funnen en gång i Bohuslän. 

Småfruktig jungfrukam har liknande ekologi som jungfrukam.

Europa, Nordafrika. I Sverige främst Götaland.