småfingerört

Gammal bofast art.

För övrigt ej känd norr om södra Hälsingland. - 1 (1).

1118 Potentilla tabernaemontani Asch.

Syn.: P. verna L. p. p.

This European species is restricted to open, dry fields and slopes. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 217.

Allmän-tämligen allmän på Östra Mälarslätten, nordligast Tillberga S: Nibble 1957 (Almq.) -76(!: Sydösterut, gravhög i betesmark), Romfartuna S: Ansta (Loh. enligt SAM. 1925) - [1950-talet] (Almq.: Äs S-ut) (numera troligen bortschaktad). Västligast en stänklokaler i Medåker S: Medåker s:n, dikeskant 1931 (Per Garsten, GAR). Två fynd i Nedre Skogslåglandet: Odensvi N: Kulinge [1950-talet] (Almq.), Kvarntorpet 1958 (Ham.). Att spridningen är ofullbordad är tänkbart endast beträffande Västra Mälarområdet. Sydlig, värmekrävande, särskilt under vegetationperioden. Utbredningstyp: S7.

Myrin (1832) skriver: "omkring sjön Ånimmen flerestädes”, vilket innebär att det säkerligen är P. tabernaemontani som åsyftas med ”P. verna”, ej P. crantzii.

Småfingerört är möjligen ursprunglig. Den är ganska kustbunden och växer på torr, öppen mark med lågvuxna gräs och örter, t ex steniga strandängar, klippterräng och backsluttningar.

Kalkgynnad mineraljordsväxt, sälls. utom i Hammar. I Stordalen–Nydalentrakten finns åtskilliga lokaler och en särskilt rik sågs i strandbrinken mot Vättern 1963–1995 (Hallin; !).

Hamnström skrev i Gellerstedt (1852) att Potentilla verna är allm. på sandåsar i Närke. Enl. beskrivningen avses småfingerört men uttrycket ”allm.” var en överdrift. ”Enl. Hamnströms flora allm. i Närke; men har ingenstädes kunnat af förf. anträffas” (Hartman 1866). Ännu Sterner (1935) påpekade att arten ”nätt och jämt iakttagits”.

Vårfingerört och småfingerört

Tuvade fleråriga örter med femfingrade rosettblad och stipler som är delvis sammanvuxna med bladskaftet. Båda arterna är glest håriga på både blad och stam men saknar stjärnhår. Bladen är tandade från toppen till strax ovan mitten och rent gröna på både över- och undersidan. Huvudstammen är liggande till något upprätt med ett- till tretaliga stjälkblad. De gula blommorna är femtaliga med grunt urnupet hylle och vårfingerört har ofta en orange fläck vid dess bas.

Båda arterna hittas i olika typer av torr–frisk, gärna kalkrik gräsmark, gärna i t.ex. naturbetesmarker, vägkanter och på hällar. Vårfingerört växer dessutom i fjällen och då ofta i kalkrika fjällängar och på dryashedar. Vårfingerört är ganska vanlig i södra Sverige men blir gradvis sällsyntare upp till mellersta Norrlands kustland. Vårfingerört saknas i de sydligaste landskapen men är ganska vanlig i övriga landet, inte minst i fjällen.

Förväxlingsrisk:
I södra Sverige finns ett par sällsynta liknande arter.
Luddfingerört (Potentilla heptaphylla) (Skåne) har glandelhåriga blad som är tandade till nedom mitten.
Gråfingerört (P. incana) (Gotland) och grå småfingerört (P. subarenaria) har tydliga stjärnhår på bladen.
Tysk fingerört (P. thuringiaca) har 5–7-fingrade rosettblad, femfingrade stjälkblad och en styvt upprätt stjälk.
Backfingerört (P. sterneri) har en gråluden upprätt stjälk och på undersidan filthåriga blad.

(P. neumanniana)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %.
Kommentar: för flertalet uppgifter finns belägg granskade av KAO men beläggstvånget har upphävts i efterhand då ytterst få belägg visade sig vara felbestämda.

P. neumanniana
Småfingerört ser man framför allt i örtrika torrängar på grusåsar, backar och sandfält, men den finns även intill markhällar och på små berghyllor i klippbranter. Den växer gärna i solvarma miljöer, t.ex. i sydsluttningar, men kan förekomma i glest trädbevuxen hagmark. Arten gynnas av markstörningar och dyker ofta upp på vägkanter och i vägslänter, någon gång på banvallar eller i grustag.
På de flesta lokaler är arten beroende av bete.

Småfingerört är vanligast på betade alvartorrängar men förekommer även i grusalvar, karster, spricksträngsalvar och regelrätt uppfrysningsmark. Den sistnämnda biotopen är anmärkningsvärd eftersom släktingen grå småfingerört P. subarenaria inte är funnen i denna extrema miljö. Småfingerört växer även i sandgräshedar, grusiga vägkanter, gräsmattor och gamla grustag. När betesmarker röjs kan arten gynnas och slå till med ett stort antal plantor. Någon gång är den funnen i skogsgläntor, på sandstränder och tuviga friskängar.

Småfingerört är vanlig över större delen av Öland. Även norr om Borgholm och utmed västra stenkusten är den frekvent, något som skiljer den från grå småfingerört. Endast i Bödas magra barrskogar och i det hårt brukade åkerlandskapet i Mörbylångadalen är det glest med fynden. Småfingerört klarar sig väl i dagens landskap.

Småfingerört känns igen på bladen vars ovansida är glänsande mörkgröna; undersidan saknar i stort sett stjärnhår men däremot kan där finnas en del långa, enkla hår. Småbladen är tandade endast mot spetsen medan grå småfingerört ofta har småblad som är tandade nedom mitten. Bladformen samt storlek och färg på blommorna varierar en hel del mellan olika bestånd, något som är beskrivet i Sterner (1938).

Småfingerört är liksom en del andra arter i släktet apomiktisk dvs. förökning sker utan befruktning. Detta medför att avkomman blir en exakt kopia av moderplantan och att småarter kan urskiljas. Den stora variationen hos småfingerört kan vara en förklaring till att den klarar fler växtmiljöer än släktingen grå småfingerört. Speciellt förekomsterna i uppfrysningsmark borde studeras ytterligare – är de på något sätt enhetliga i sitt utseende?

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, gärna sandig till grusig mark: torrängar, sandhedar, torrare strandängar, hällmarker (ofta i spricksträngar) och alvarmark, klintkrön, gläntor i kalktallskog. Småfingerört växer också i vägkanter, körvägar, grustag och ibland också i jordblottor i torra, sandiga eller grusiga gräsmattor. I gynnsamma miljöer kan den bilda rika bestånd. Detta, tillsammans med artens breda biotopval, avspeglas i den ganska höga andelen av provrutorna.

Småfingerört är synnerligen formrik på Gotland. Johansson (1897 s. 107) urskilde P. minor f. erythrodes, som kännetecknades av rödaktiga stjälkar och blomskaft, försedda med långa (1,5–2 mm), utstående hår, mellan dem en kortare, tätare hårighet samt spridda till täta rödaktiga glandelhår. Blomman är stor (15–20 mm i diameter) med cirkelrunda kronblad.

I en senare uppsats (Johansson 1905) introducerades en ny underart, ssp. croceolata, karakteriserad framför allt genom att kronbladen har en gulröd fläck nära basen (som hos vårfingerört, men inte lika framträdande). I uppsatsen behandlades erythrodes nu som en varietet, och en ny varietet, var. obcordipetala, beskrevs. Som varietetsnamnet säger har dess blomma omvänt hjärtformiga kronblad (med ett smalt ”skaft” nedtill). Även en tredje varietet omnämndes, var. parviflora, med små, smala kronblad. En form med starkt konkava kronblad, f. concaviflora, beskrevs också.

Varieteterna fanns med i första och andra upplagan av Lindmans Svensk fanerogamflora (1918, 1926), medan Johanssons ssp. croceolata nu behandlades som en art, P. croceolata. Senare har Asker (1985) genomfört genetiska undersökningar av småfingerört utifrån Johanssons klassificering (även grå småfingerört och gråfingerört). Hans resultat tyder på att växterna förökar sig övervägande apomiktiskt, och att de får en enhetlig avkomma. Variationen inom denna grupp är så stor att den enligt Asker knappast kan ha uppstått på Gotland efter istiden; kanske är det en kvarleva från en tid med varmare klimat. I dag behandlas småfingerört som en enda (mycket formrik) art. Det är dock värt att uppmärksamma Johanssons bedömning av det ganska specialiserade biotopvalet hos ssp. croceolata (s. 15, i övers.): ’kalkklippor, kalkhedar eller på kalkmark, täckt av tunt lergrus–kalkgrus, översvämmat höst och vår (”träskhedar”), mer sällan på torr gräsmark’. Från sådana biotoper föreligger några uppgifter om denna form från våra inventeringar (Hejnum, BGJ).

Småfingerört växer solöppet på torra till friska lågvuxna gräsbackar på skalgrus nära havet. Man finner den i naturbeten, i hällmarkshed, på torrbackar, i övre delen av havsstrandängar och på vägkanter. Arten förekommer praktiskt taget bara i Sotenäs i mellersta Bohuslän och kring Havstenssund i Tanum.

Småfingerörten är flerårig och växer i lågväxt, gärna kortbetad örtrik torr gräsmark. Arten bildar ofta täta mattor på moränbackarnas och gravhögarnas sydsidor. Den är kalkgynnad och på fastlandet ersätter den vårfingerörten i kalkbergens klippängar.

Småfingerörten är troligen helt apomiktisk och sätter frö utan befruktning. Den ingår i ett artkomplex som varierar bl.a. i hårighetens utbildning. Plantor med starkt assymmetriska stjärnhår på bladundersidan har ansetts höra till P. × subarenaria – grå småfingerört. Denna var tidigare endast känd från sydöstra Sverige. I Sörmland har individ med stjärnhår identifierats främst i den östra delen men också i Mälarområdet. Den har inte eftersökts under inventeringen och är därför mycket förbisedd.

Tämligen allmän i stora delar av Uppland, men saknas i den västra delen och är mycket ovanlig i den norra. 314 kartblad, 623 kvadranter.
Småfingerört växer liksom grå småfingerört på torrbackar och torra gräsmarker i hagar och betesmarker, ofta på betade åssträckningar, gravhögar och fornminnesområden. I Tierp är alla förekomster funna på grusåsar.
Förändring + 6 %.

Småfingerört har under större delen av inventeringen uppfattats i vidsträckt bemärkelse, innefattande även grå småfingerört (se ovan). Endast 7 fynd av småfingerört i inskränkt bemärkelse har noterats.