slankstarr

Troligen tillfälligt inkommen med barlast. - 1 ( 1 ).

490 Carex flacca Schreb.

This variable species occurs in Europe (except the eastern and northemmost parts) and adjacent parts of Africa and Asia. It has been introduced into eastern N. America (probably more than the map shows) and New Zealand.

Slankstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den är även kalkgynnad och växer, vanligen i små bestånd, i näringsrika och ibland kallvattenspåverkade fuktängar men någon gång även i torrängsvegetation. Några av växtplatserna ligger i naturbetesmarker. En udda och tillfällig förekomst har rapporterats från soptippen i Oskarström.

Frisk- och fuktängsväxt, täml. allm.–allm. i kalktrakter, f.ö. sälls. Slankstarr har meddelats från bl.a. rikkärr, strandklapper, kalk- och alunskifferbrott, asklund, tallskog, utdikat alkärr, bäck, åkerdike, veteåker, banvall, ekhage etc. Ovanligt stora bestånd sågs flerst. rikl. N om Hidingegård i Hidinge vid järnvägen 1992.

Gammal bofast art.

Av Larsson (1851) uppgiven från Töftedal Högen. Belägg saknas; uppgiften synes osannolik.

Mer eller mindre allmän i Salas och Vikers kalkområde; f.ö. sällsynt: dels i kalkområdet i Kila och Nedre Bergslagen och vid ett (nu förstört) silikatkällkärr i Karbenning, dels på SÖ. Mälarslätten (främst Mälarområdet). I sistnämnda region kvar på en enda av fem kända lokaler. Alltså nästan kalkbunden ovan Mälarslätten, ej så på denna. Att inflytande från något kalkhaltig glaciallera gynnat den åtminstone på vissa lokaler i SÖ dock tänkbart, t.ex. 4. Knappast 2, att döma av övrig vegetation. På kalkrik mark i torrare lägen än annars. Värmefordrande, markerat sydlig; av denna anledning edafiskt anspråksfullare på högre nivåer. Luckan i bl.a. Guldsmedshyttan-Ramsbergs kalkområde torde bero på utebliven spridning, ej på otjänligt temperaturklimat. Utbredningstyp: S10.

Ganska kraftig variabel starr, 10–50 cm hög. Bladen är platta eller otydligt V- eller M-formade, ganska breda (3–5mm) och typiskt blågrönaktiga. Stjälkarna är styva med i toppen oftast flera svartaktiga hanax. De hängande honaxen är mycket långa, med runda, glest håriga svartaktiga till rent gröna fruktgömmen som sitter tätt men glesnar mot skaftet. Har utlöpare och bildar ofta stora bestånd.

Slankstarr är en starr som kan växa i många olika miljöer men föredrar kalkhaltig mark. Man hittar den ofta i kalkrika kärr och betesmarker men även i lundar, glesa skogar, vägkanter och på skräpmark. Den är ganska vanlig i södra Sveriges kustområden men är sällsyntare i inlandet. Norrut finns den till Gästrikland.

Förväxlingsrisk:
Inom hundstarrgruppen (Carex nigra m.fl.) finns några arter med ibland hängande honax. Dessa har dock alltid plattade fruktgömmen samt aldrig så utpräglat blågrönaktiga blad och strån.
Hirsstarr (Carex panicea) har mycket liknande blad men dessa har spetsar som i genomskärning är trekantiga samt ojämnt fördelade sidonerver.

Slankstarr är starkt kalkgynnad, men i områden där den finner trivsel kan den växa på nästan vilket markslag som helst. Ofta uppträder den i fuktstråk, översilningskärr och andra rika kärr tillsammans med t.ex. gräsull Eriophorum latifolium, ormrot Bistorta vivipara, slåtterblomma Parnassia palustris och tätört Pinguicula vulgaris. Men den kan även växa ganska torrt, i ängar, gles skog och åsbranter. Någon gång påträffas den även på hårt packade markvägar.

Slankstarr växer i allehanda friska–våta, kalkrika marker som skogskärr, glesa och fuktiga skogar, hässlen, betade kalkfuktängar, rikkärr, strandängar, klapperstensvallar och slåtterängar. Den ses även i starkt kulturpåverkade lokaler som diken, stenbrott och dammar. På alvaret klarar den extrema miljöer som karstsprickor, vätar, grusalvarens uppfrysningsmark, tokfuktängar, sprickrika kalkstensplatåer samt alvarmo som vintertid är vattendränkt; i den sistnämnda miljön växer den ofta med bågsvingel Festuca rubra subsp. oelandica. Slankstarr klarar ett visst mått av ohävd men gynnas när marker röjs och betas.

Slankstarr är vanlig över hela ön men undviker de torraste barrskogarna samt åkerlandskapet i Mörbylångadalen. På blötare partier av Stora Alvaret kan den vara beståndsbildande. Slankstarr klarar att växa i många miljöer och något hot föreligger inte. Men torrsomrar som 2018 och 2019 gjorde att många plantor fick ge upp på partier av alvarmark med speciellt tunt jordtäcke.

Gammal bofast.

Ursprunglig.
Förekommer i de flesta naturliga miljöer från våta källmyrar och sluten barrskog till öppna, torra hällmarker; även noterad i ängen. Vid Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var slankstarr en av de oftast registrerade arterna (femte plats med 189 noteringar; flest, 309, hade blåtåtel Molinia caerulea). Slankstarr utgör enligt denna inventering, ett dominerande inslag i ”fukthed av gräslök-typ” med skattad areal på Gotland av 823 hektar, och i ”vät av slankstarr-typ” med 578 hektar samt i andra våtmarksmiljöer med ca 150 hektar. Dessutom utgör arten även ett betydande inslag i ”kärr av hirsstarr-typ”, med 535 hektar, samt med ca 40 hektar i andra miljöer. Slankstarr är den mest spridda Carex-arten på Gotland och förekom i en tredjedel av de slumpvis valda provrutorna. Johanssons (1897) ”Allest., äfven på hällmark” stämmer ännu i dag.

Slankstarr är en kalkgynnad art, som växer exponerat på skalhaltig jord, oftast fuktigt till blött men ibland påfallande torrt. Den förekommer i naturbeten, fuktängar, öppna kärr, källdråg i hällmarker, lövskogsbryn, havsstrandängar ovanför högvattenlinjen samt på torr mark i skalgrustag och på vägkanter.

Slankstarren trivs på kalkrika, gärna något fuktiga gräsmarker samt i källmyrar på kalk. Den växer ofta i glesa örtrika skogar, i vägkanter, skogsbryn och på annan störd mark.

Slankstarr är känd som en kalkkrävande art och uppvisar vissa tecken på det även i Hälsingland. En gammal lokal är i det kalkrika Los, en på skalgrus, två på barlast och en på kalkhaltig morän på Storjungfrun. Vi känner till fyra gamla lokaler för slankstarr, varav två vid kusten. Den är inte återfunnen på någon av dessa. Däremot har vi hittat den på fem nya lokaler, alla vid kusten.