skuggviol

Endast ett fynd: Hede: Ulvberget (17D 4h, 1868, E. Collinder i S), jfr Birger (1908a). Inga närmare omständigheter rörande fyndet är kända. Lokalen torde ligga på 450–500 m. Det är mycket möjligt att arten lever kvar i skuggan vid en bäck S om Ulvberget. Växtplatsen återfanns av Behm 1898 (enligt uppgift till SB i brev 1909). Vi kunde dock inte finna skuggviolen vid ett kort besök 1991.

1335 Viola selkirkii Goldie

Syn.: V. umbrosa Fr.

This species is widely distributed in N. Europe, Asia and N. America. In spite of several gaps in the distribution the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. II, p. 118 and map 110).

Särskilt utbredd i de stora älvdalarnas nipraviner. Östlig art med utbredningskoncentration i mellersta och södra Norrland samt sydöstra Norge. - 91 (22).

I Hulténs växtatlas (1971) finns en prick vid Gävle. Kanske är det denna karta som Lid (1974) grundar sig på då arten anges för landskapet. Några mer konkreta fynduppgifter har inte framkommit. En uppgift i Artportalen från Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering föreligger också. Uppgiften har inte kunnat bekräftas. Arten bör inte godtas.

Skuggviol etablerar sig snabbt på naken jord på bäck- och åstränder. Troligen är plantornas livslängd relativt kort och omsättningen stor. Vid Stygglugnet i Los, på en damm av block i ingången till en sidofåra av Voxnan, hittades tusentals plantor i olika utvecklingsstadier från bara hjärtblad till sådana med från 3 till 25 mm långa blad. Några plantor fanns med blommor, fler med omogen frukt. I en sidoravin till Tannabäcken i Hög hittades på rasjord på sensommaren groddplantor med hjärtblad tillsammans med stora plantor. Vid Kvistabäcken i Ramsjö, i innerkurvan i en bäckkrök, mellan stenar i strandkanten, växte stora mängder av arten i ett för vattenflödet exponerat läge där det fanns få andra kärlväxtarter. Skuggviolen fortsatte dock långt upp på stranden, in under högre örter och gräs: knagglestarr, lundelm, stenbär, midsommarblomster, kärrfibbla, hästhov och flädervänderot. Vid Rabobäcken i Bollnäs sågs mitt i sommaren rikligt med frö­plantor med hjärtblad. Även vid odling i fuktig skuggig rabatt har arten visat sig sätta många dotterplantor, upp till en halv meter från moderplantan.
Skuggviolen sitter löst förankrad i jorden med ljusa rötter medan skogsviolen sitter fastare, med mörkare rötter. Väl utvecklade stora blad har karakteristisk form. Springan mellan bladets basala flikar vidgar sig vid bladskaftet till en rundad ”bukt” eller urnypning, som på avstånd syns som ett svart hål i bladet, se bild i Natur och vegetation sid 255. Denna form kan vara dåligt utvecklad på små och klent vuxna exemplar, som då mer liknar små exemplar av skogsviol. Skuggviolens blad är håriga på bägge sidor, medan skogsviolens är håriga bara på översidan och mossviolens bara på undersidan. Kärrviolens blad är kala. Hårigheten på skuggviolens bladundersida kan dock saknas på små och svagt utvecklade blad, som då blir svårare att skilja från skogsviolblad. Bladen övervintrar inte. De vittrar snabbt bort och plantan är svår att upptäcka på vintern.
Skuggviolen blommar i början av vitsippans tid, när liljekonvaljskotten står som 3 cm långa blekgula spjut ur backen och porsen blommar. Blomfärgen är blekt violett som på en ljus mossviol. Efter dessa chasmogama blommor utvecklas ofta kleistogama. Sådana har setts vid Uttertjärnsbäcken i Los, troligen vid Rabobäcken i Bollnäs och vid odling. Frukterna är mörkare än på mossviol, ­violett- eller brunaktiga. Mogna öppnade frukter kan ses i linneans tid, tidigare än på mossviol. Både omogna och mogna frukter kan ses i lingonens tid.