skogssvingel

228 Festuca altissima All.

Syn.: F. silvatica (Poll.) V ill.

This species occurs in Europe and parts of W. and C. Asia. The distribution in Asia is incompletely known. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 34.

Mulljordskrävande bredbladigt gräs i skuggiga raviner och skogar som enl. Sernander (1893) är en boreal relikt.

Gammal bofast art, nu utgången.

Svensk nordgräns i Nätra. Samtliga lokaler utom Anderbergs redovisade av Mascher (1978a). - 5 (3).

Holmberg 1926.

1(?); Skogslåglandet: Nora N Hässjebacksåsen [ortnamnförklaring] enligt Broddesson manuskript 1927: 20 individ samman med hassel och ca 35-årig, gles asp. Vid mitt besök 1980 var, efter kalhuggning och kemisk lövbekämpning, all hassel, skogssvingel samt de flesta av Broddesson noterade följearterna spårlöst försvunna. I källdraget under en öppen källa sågs några få, ej blommande skott av Milium effusum.

I kontrollsyfte uppsökte jag också de båda höga N-branterna N Hässjebacksåsen, omfattade av samma kalhygge. Äldre aspar där kvarlämnade i blockig rasbrantterräng men hydrologin sådan, att rikare ängsskog var otänkbar. Nuvarande vegetationsrester torftiga.

Trovärdigheten i Broddessons uppgift styrks påtagligt av oväntat fynd av arten i N. Dalarna 1977 (GRANEROT 1981) i grundvattenpåverkade sluttning, "bevuxen med gammal, urskogslik granskog med undervegetation av högörtstyp". Sedan avverkningen av skogen börjats, har förhållandena på platsen studerats av Christina Hultgren, Växtbiologiska institutionen, Uppsala. Skogssvingeln sågs inom orörda partier men saknades fullständigt på intilliggande, nyupptagna hyggesytor.

Långt senare har BRODDESSON (1948) publicerat den från Västmanland i dunkla ordalag: "Exempel på växter, som på detta sätt kommit i åtnjutande av skydd, må nämnas skogssvingel (Festuca altissima) på enda växtplatsen i Västmanlandsdelen [av Örebro län]." Formuleringen tycks avse just Nora-lokalerna och utesluta den i Närke belägna Festuca altissima-lokalen. S. Hammaren, naturreservat 1920. Ingen fridlysning av den förstnämnda nämns dock av OLDERZ & BÄCKSTRÖM (1961); ingen sådan heller känd av länsstyrelsens naturvårdsenhet (enligt byråinspektör G. Hallin, 1976). Ett bortglömt fredningsärende?

Skogssvingel växer i skuggiga skogar med hög luftfuktighet på näringsrik mulljord, helst i branta, blockiga sluttningar och i regel nära bäckar eller källstråk. Ofta påträffar man arten i djupt nedskurna raviner med gammal granskog som har inslag av hassel och lind. I Ljungby Dörarp växer den däremot, liksom i Skåne, i örtrik bokskog. Arten blev känd sent från Småland, och i det område som hyser de rikaste förekomsterna, skogarna sydost om Ankarsrum i Västervik Hallingeberg, upptäcktes inte arten förrän 1980 (Stefan Kasselstrand). Här räknades vintern 1987–88 ca 7500 tuvor fördelade på 9 lokaler (Wester 1988). Att fynden gjorts sent betyder dock inte att arten är under spridning utan på att lokalerna ligger i avsides belägna, svårtillgängliga områden i oländig terräng.

Skogssvingelns rotsystem är grunt och rötterna håller sig i förnatäcket. Arten blir därför mycket känslig för uttorkning liksom för markstörningar (L. Gustafsson 1987). Det är lätt att förstå att skogsavverkning är mycket negativ för arten. Den är också känslig för bete, som medför att många tuvor sparkas upp och torkar in. Frösättningen är riklig men groning tycks vara sällsynt i naturen och arten får bedömas ha dålig spridningsförmåga (L. Gustafsson 1987).

Skogssvingel växer i ursprunglig skog eller i skog med lång obruten kontinuitet. Lokalerna har reliktnatur och hyser i regel en mycket artrik kärlväxtflora. Avverkningar bör därför inte ske på skogssvingelns lokaler.

Skogssvingel växer i ganska näringsrik mulljord i granskog eller löv- och blandskog med inslag av ädla lövträd och hassel. Oftast förekommer arten i rasbranter och sluttningar intill bäckar och fuktdråg eller i raviner med hög luftfuktighet.

Skogssvingel växer i lundar och örtrik granskog, ofta vid bergrötter. Arten har ett grunt rotsystem och är därigenom känslig för bete och tramp. Den växer i regel i äldre skogar med lång skoglig kontinuitet och är sannolikt mycket känslig för modernt skogsbruk. Lokalen på Bråtön är naturreservat. På Kapellön, där arten är känd sedan 1920-talet, bör någon typ av skydd inrättas.

Skogssvingeln växer under träd, helst där fältskiktet är luckigt med mossa i botten. Dess meterlånga strån trycks ned av snön. Vipporna med kvarsittande frön hamnar vid sidan av moderplantan. Några frön gror där de sitter i småaxen, och om utrymme finns utvecklas de till plantor med 2–3 smala blad med karakteristisk färg och struktur och rötter som söker sig ut i förnan. Andra frön sitter kvar ogrodda. Förstaårsplantor kan i lyckliga fall kvarleva, växa till och utveckla strån. Ännu då de har tio ärr efter gamla strån kan de vara små och smalbladiga, jämförda med den välutvecklade moderplantan. Frö­plantor på större avstånd från moderplantan än stråets längd är ovanliga.

En inplanterad planta kan blomma efter ett år och ge upphov till dotterplantor efter tre år. Efter sex år kan dotterplantorna blomma. Småplantor kan då finnas ända till 3 m från moderplantan. Fröförökningen på en av de spontana lokalerna ser ut att följa detta mönster. Att populationen på de flesta lokaler är sammanhållen och avgränsad stämmer också med detta. Viss spridning till lokalens närmaste omgivning förekommer dock. I Älvåsbäckravinen finns två plantor i ett traktorspår 10 m från ursprungslokalen, 25 år efter avverkning. I Lindefallet i Enånger och Gottland i Delsbo förekommer den på liknande sätt. På Digerbergets nordsluttning i Hanebo växer den på två cirka 50 år gamla avverkningsstubbar.

Plantorna blir med sina utliggande blad mer än en meter i diameter, men växer inte på höjden. De har inga utlöpare. Plantan har en några millimeter lång jordstam, från vilken de tunna rötterna går ut i omgivande förna men inte ned i mineraljord. Både unga och fleråriga plantor rycks lättare upp med rötterna än de flesta andra gräs. Mellan två rotben på en gran är jorden ofta lucker. En skogssvingelplanta som växer där bjuder nästan inget motstånd när man för in handen under den och lyfter upp den.

Bladen är 1–2 cm breda, 30–50 cm långa (i extremfall upp till 90 cm) och behåller sin klara gröna färg över vintern. Ett litet stycke vid spetsen kan dock vara visset, gulgrått. Skogssvingeln utvecklar strå och blomma i sluten skog. Den blommar när hässlebrodden är överblommad och pipröret i knopp. Det är i linneans tid. Stråna är omkring en meter höga, i extremfall 190 cm. Flugor med ljus buk besöker de utslagna ståndarknapparna på skogssvingel, liksom på hässlebrodd och storgröe. De förefaller äta pollen. När blommande vippor finns är arten lättidentifierad. När den är överblommad är den något svårare att urskilja. Dess strån är då lika långa som strån på piprör, brunrör och hässlebrodd. Från dessa skiljer den sig på avstånd genom att skogssvingelns strån är mycket bladfattiga i sina övre delar, som sticker upp över omgivande vegetation. Vipporna drar vid denna tid ihop sig och kröks, så att deras toppar pekar mot marken. Den art som då ger mest bekymmer är tuvtåtel, som kan ha lika långa och bladfattiga strån, och vars överblommade vippor faller ihop och slokar i spetsen ungefär som skogssvingelns. Då blir man tvungen att titta på bladen. På skogssvingel vänder sig stråbladen, som på de flesta bredbladiga gräs. Det som vid bladets fäste på strået är bladöversida blir vid mitten av bladet undersida.

Skogssvingeltuvor liknar mest piprörs­tuvor. Pipröret kan ha nästan lika breda blad som skogssvingeln på platser där marken är bördig. Arterna blir lättare att skilja om det finns strån. Pipröret har korta vita hår där bladet utgår från strået, vilket skogssvingeln saknar. Skogssvingelstråna har en tendens att bli bruna på sina basala delar. Ibland kan de vara mörkbruna, betydligt mörkare än piprörets.

Just efter snösmältningen skjuter skogssvingeln spjutlika rakt uppstående mörkt rödbruna skott i mitten av samlingen av liggande gröna fjolårsblad. När skottets två till tre blad växer ut, kontrasterar deras klart gröna färg skarpt mot denna rödbruna färg, och man ser redan på bladanlagen att det kommer att bli breda blad. Bra årstid för att hitta skogssvingelplantor är förvintern, så länge marken är snöfri, och just efter snösmältningen, innan vårgrönskan på marken har vuxit fram.

Skogssvingel trivs bra i mogen skog. I det häftiga ljuset efter en avverkning kan bladmassan krympa och en del blad bli gulaktiga, medan stråna blir längre och blomningen rikare. Det blir varken fler eller större plantor på hygget. När slyet och ungskogen senare sluter sig minskar blomningen och kan upphöra under en tät ung granskog, men bladen blir större och mer intensivt gröna och åtminstone vissa plantor överlever. Nettoeffekten av avverkning på längre sikt är okänd, men arten har inte ännu utrotats på någon av lokalerna i Hälsingland på grund av avverkning.