skogsfru

En enda gång har skogsfrun setts i Halland. Den sällsamma orkidén upptäcktes 1883 i Våxtorps socken på Hallandsåsens nordsluttning av ingen mindre än L. M. Neuman. ”Den 16 juli fann jag i den af gamla stora träd bestående bokskogen vid Vindrarp ett exemplar af denna sällsynta växt. Stammen höjde sig knappt 2 c.m. ofvan jordytan och blomknopparna var små, färglösa. Naturligtvis lät jag exemplaret stå orördt, men erfor sedan genom annan person, att der blommade i slutet af juli ej mindre än 5 exemplar. Ny för Halland!” (Neuman 1884). Belägg från Hallandsås 1883 (Neuman i GB).

Skogsfrun blommar rikast under första hälften av augusti. Tidiga exemplar kan ses sista veckan i juli och sena individ kan blomma de första dagarna i september (jfr t.ex. Laestadii ångermanländska primärfynd i Bjärtrå). En extremt sen säsong inföll den fuktiga och svala sommaren 1987 då skogsfru sågs blommande 30 september på en lokal i Själevad socken. En ännu något senare blomning har iakttagits i Västergötland (Eckerbom 1982). Antalet blommor har räknats hos 432 exemplar på några lokaler i Nora och Nordingrå åren 1966–1979. 2-blommiga stjälkar var vanligast och förekom hos 156 ex, därnäst 1-blommiga 124 ex, 3-blommiga 105 ex, 4-blommiga 39 ex, 5-blommiga 6 ex och 6-blommiga 2 ex. På särskilt rikt, gynnsamt underlag är antalet storväxta, flerblommiga ex förhållandevis större. Bland 122 ex på diabasberget Bråtan i Nora 7 augusti. 1979 var 3-blommiga stjälkar vanligast med 39 ex, därnäst 2-blommiga 36 ex, 1 -blommiga 30 ex , 4-blommiga 13 ex, 5-blommiga 3 ex och 6-blommigt 1 ex. På fyra av de nedan nämnda lokalerna har 100 ex eller däröver räknats vid ett eller flera tillfällen. Tre av dem samt ytterligare några växtplatser torde hysa blommande skogsfru varje år. I Villmyrans naturreservat i Nordingrå har arten setts 25 år i följd 1966–90 och i Graninge på Storhöjdberget under 17 år 1974–90. Landskapets rikaste lokal är Bråtan i Nora socken där över 200 ex förekommit, vilket sannolikt överträffas av få andra växtplatser i landet. - 78 (27).

Lokalen i Hede ligger vid en rännil i tät granskog med husmossa; den i Linsell utgörs av ett sluttande rikkärr i slyskog. Efter 1965 har skogsfru endast setts i Tännäs, Linsell och Överhogdal.

555 Epipogium aphyllum Swartz

This mainly boreal-montane species is irregularly distributed in most of Europe (except most of W and S) and through large parts of Asia, where, however, the distribution is insufficiently known. Cf. also partly more detailed map in Meusel et al. 1965, p. 105.

Mkt sälls. kalkgynnad och tämligen kulturskyende skogsväxt som uppträder tidsmässigt oregelbundet.

Johansson ( = Lohammar) 1928.

7; mycket sällsynt Utbredning ej begränsad av klimat eller markförhållanden. Sällsyntheten svårförklarlig. Uppkommer delvis ojämnt och kan därför vara något förbisedd. Utbredningstyp: U.

Skogsfru, som saknar gröna delar och tar upp sin näring med hjälp av marksvampar, är känd för sitt nyckfulla uppträdande. På individfattiga lokaler, som de flesta småländska, kan blomningen utebli under många år. De viktigaste faktorerna för skogsfruns förekomst är troligen lång skoglig kontinuitet och rörligt markvatten. Att många av de småländska lokalerna är belägna i blockiga sluttningar beror nog främst på att sådana ofta har undgått intensivt skogsbruk. Lokalerna präglas ofta av djup skugga. Skogsfrun tycks inte vara kalkkrävande, och även i övrigt tycks markförhållanden liksom skogens sammansättning spela mindre roll – vid Målaskogsberg sågs skogsfrun i djup lövmylla, i Järstorp i vitmossa i sumpskog och på ett par andra lokaler i mossrik granskog. Ofta är markfloran inte särskilt rik; ibland saknas andra kärlväxter nästan helt.

De största hoten mot arten är avverkning och dikning. Sådana ingrepp bör inte tillåtas i närheten av växtplatserna.

Skogsfru är känd från en enda lokal på Öland där den växer i en frisk, mullrik ängsgranskog med rörligt grundvatten och inslag av hassel och klibbal. Den upptäcktes så sent som 1981 och har därefter visat sig med ojämna mellanrum på lokalen. Tyvärr förstördes delar av växtplatsen i stormarna Gudrun och Per (2005 respektive 2007) som stormfällde träd och gjorde att lokalen blev alltför öppen och torr för skogsfru. Delar av området har periodvis betats. Skogsfru sågs senast 2010 med ett enda exemplar. I närområdet är följande på Öland ganska ovanliga växter noterade: ramslök Allium ursinum, rankstarr Carex elongata, svart trolldruva Actaea spicata, dvärghäxört Circaea alpina, stor häxört C. lutetiana, sydlundarv Stellaria nemorum subsp. montana, myskmadra Galium odoratum, dikeslånke Callitriche stagnalis och kärrfibbla Crepis paludosa. Det finns också en muntlig uppgift om att en stjälk av skogsfru plockades omkring 1950 vid Skedemosse, Köping sn (Edit Hildebrand muntlig uppgift till K. B. Lundgren 1982–83); fyndet är inte helt orimligt.

Skogsfru räknas till de fullt mykoheterotrofa växterna dvs. de är för sin försörjning helt beroende av de svampar som de parasiterar på. Läs mer om detta begrepp under nästrot Neottia nidus-avis (s. 380).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktig, mullrik och örtrik granskog av fastlandstyp med skogsfräken Equisetum sylvaticum, ängsfräken E. pratense, långsvingel Schedonorus giganteus, harsyra Oxalis acetosella och nästrot Neottia nidus-avis (JP; Högström 1996). Underlaget är sand på märgelsten.

År 1967 hittades 15 blommande skott, året efter 40 plantor i blom. Medelantalet blommande exemplar var under 1960-talet 27, 1970-talet 9, 1980-talet 5 samt 1990–95 en enda (Högström 1996). Den är såvitt känt senast noterad med ett ex. 1998 (SH). Arten hade alltså en vikande tendens, kanske p.g.a. att lokalen blev torrare genom dikningar i närheten. I början på 1990-talet röjdes några stormfällda granar bort och marken kördes sönder. Trots att lokalen år 2000 fick ett biotopskydd så skövlades den åter (av misstag!) under en uppröjning efter stormfällning vårvintern 2005. Växtplatsen är numera förstörd, och skogsfrun har inte återfunnits. Troligen är därför skogsfru nu utrotad på sin enda gotländska lokal.

Skogsfru är rödlistad som Nära hotad (NT) 2015.

Skogsfru är en nyckfull art som kräver fuktig, mullrik, helst basisk skogsmark med rörligt grundvatten och lång kontinuitet. Antalet blommande stänglar varierar mellan åren och vissa år visar den sig inte alls på sin enda lokal i landskapet, där den är känd sedan 1987.

Skogsfrun växer i fuktiga, örtrika skogar med djupt mullskikt och lång kontinuitet. Den växer ofta skuggigt och undangömt. Dessutom blommar den bara vissa år och det kan ibland gå många år mellan blomningarna. Detta gör arten svårinventerad och den kan nog vara förbisedd i flera av rikområdena, t.ex. vid Sörgölet i St.Malm, där den tidigare anträffats. Två av lokalerna är skyddade, medan lokalen i Ösmo ännu saknar skydd. På Muskö fanns arten kvar tills växtplatsen avverkades på 1970-talet. Mycket sårbar. Kända lokaler bör undantas från skogsbruksåtgärder.

Skogsfru växer i frisk, kalkpåverkad och mullrik granskog. Äldre uppgifter finns även från tallskog.
Arten har alltid varit sällsynt i landskapet. Det kan dröja många år mellan blomningen på en lokal, då den har möjlighet att klara sig under jord tillsammans med den svamppartner denna klorofyllfria växt lever tillsammans med. Skogsfrun är mycket känslig för slutavverkning.

Nya lokaler för skogsfru upptäcks nästan varje år, men inte på någon av dessa ger arten intryck av att vara ung och ny­etablerad. Den har hittats på en jordvall intill en för mer än hundra år sedan övergiven liten järnmalmsgruva. Där kan den vara nyetablerad efter brytningens upphörande. Den har också hittats i en tämligen nygrävd dikesslänt, men kan där vara kvar som rest av en population som fanns före dikesgrävningen. Frö bildas sällan. Hur effektivt frön sprids ut från skogsfruns vindstilla lokaler till andra lämpliga platser i skogen är okänt. Lika outrett är det om fragment av jordstammar kan spridas av djur.

Skogsfru lever ett till största delen underjordiskt liv. Den får sin försörjning av kolföreningar och mineraler via svampar. Mest är det Inocybe, trådingar, som står för tillförseln (Roy m. fl. 2009). Dessa är i sin tur beroende av andra kärlväxter, främst träd. Skogsfruns korallika jord­stammar med 20–40 cm långa utlöpare kan lätt friläggas på lämplig mark, där rötter av andra kärlväxter förekommer glest. Skogsfrun har inga gröna delar och ingen assimilation och antalet blommande stjälkar varierar mellan olika år från noll till många. De fertila skotten utvecklas i ändan av en utlöpare. På lokaler som har följts regelbundet under mer än 20 år har blomstänglarna oftast kommit upp på nya ställen inom lokalen, inte på exakt samma ställe som tidigare år. Det har skilt några decimeter, kanske upp till någon meter, mellan deras positioner från år till år.

Blommorna börjar visa sig i mjölkens tid, i slutet av juli eller början av augusti. Kulmen är ett par veckor senare och enstaka blommor kan ses efter höstdagjämningen. De doftar vanilj, en i den hälsingska växtvärlden ovanlig doft, som dock finns även hos fjällskära. Förmodligen skulle det vara lätt att dressera hundar till att söka skogsfru. Om pollinering uteblir, vilket är vanligt, försvinner skottet helt, men det blir kvar en tid om fröhus utvecklas. Sådana har setts 2 september 1989 och 26 augusti 2008.