skavfräken

Skavfräken är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer främst i sandiga till leriga, ofta branta och lövbevuxna slänter i bäck- och åraviner, där bestånden kan bli ganska stora. Väg- och skogsdiken samt åkerrenar är exempel på kulturstandorter.

Enligt nedanstående aktuella och äldre frekvensuppgifter har arten ökat under 1900-talet. Eftersom skavfräkenbestånden inte är särskilt svåra att upptäcka och dessutom ofta förekommer i intressanta växtmiljöer, kan man nog utgå från att växten inte varit förbisedd utan att det är fråga om en verklig förändring. Ökningen kan nog kopplas till den rikare tillgången på lövbiotoper, kanske också till kvävenedfallet eftersom arten tycks vara något kvävegynnad.

Allm. i Sköllerstas och Tysslinges kalkområden, på tunn mullrik jord där ytnära kalksten och rörligt grundvatten snarare än mullen tycks vara betydelsefull, f.ö. täml. allm.–sälls. utom i 14 socknar varifrån arten aldrig meddelats.

Starkt mo- sand- och källgynnad utan större krav på god ljustillgång, ofta massvis. Vid västra Estabo i Lerbäck noterade Broddeson (ms) en ”torr tallhed, ovanlig växtplats” 1935. Intar gärna järnvägsbankar och klapperområden och förekommer torrare i de kalkrika ängsresterna i bl.a. Latorp. Det största beståndet, ca 4 ha 1973 (Holmer), finns i Sköllersta 100–300 m N om Tarstaborg.

Cirka 100; spridd-tämligen sällsynt i hela området, till stor del knuten till sandigt-(grov)moigt eller kalkrikt underlag. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

Gammal bofast art.

11 Equisetum hiemale L.

This polymorphic species occurs in large parts of Eurasia and N. and C. America. In E. Asia and N. America several taxa are distinguished, int. al. var. intermedium A. A. Eat. (syn.: E. laevigatum A. Br.) occupying nearly the entire N. American range on the map, var. californicum Milde (on the map E. laevigatum var. californicum, also named E. hiemale var. affine (Engelm.) A. A. Eat.) in Western N. America, and var. japonicum Milde in Japan (not in Ohwi, Fl. Japan 1965). For the complicated taxonomy and nomenclature, see Hauke in Nova Hedwigia 8/1963. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 184, 254 and map 174).

Myrin 1832.

Vanligast i de större älvdalarnas niplandskap. Sällsynt vid kusten.

Skäfte
Skavfräken är starkt bunden till lätta och väldränerade jordar: grus, sand och mo. På sina ursprungliga växtplatser uppträder den oftast i anslutning till rörligt, mer eller mindre näringsrikt markvatten (marken kan dock ofta vara torr i ytan). Typiska växtplatser är sluttningar där grundvatten bryter fram, t.ex. branterna av isälvsterrasser, foten av åsar, sandiga åbrinkar och ravinkanter. Andra lokaler är lövkärr och sjöstränder. Skavfräken ses både på öppen mark och i tall- eller lövblandskog.

Arten är kulturgynnad och utvecklar gärna täta bestånd i vägslänter och övergivna grustag samt på banvallar och åkerrenar. En del sådana förekomster beror troligen på spridning med grus och sand från täktområden på åsar.

Skavfräken växer ojämnt över Öland och utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1938). Den är vanlig i de fyra nordligaste socknarna, Böda–Persnäs, vid Köping tall samt i västra kustskogen. Liksom förr finns utbredningsluckor mellan Borgholm och norrut till Föra samt på sydligaste delen av ön. På Stora Alvaret saknas den nästan helt med något undantag. Skavfräken håller sig kvar på flera av sina gamla lokaler samtidigt som den hittas på några nya. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Barrskog, oftast på sand, företrädesvis i frisk–fuktig miljö, även i blandskog, på en lokal i (planterad) bokskog, också kvar på hyggen. Invandrad i sandiga diken och kanaler samt i grustag.
Utbredningen har tyngdpunkten i västra delen av mellersta Gotland, på sandigt underlag. Johansson (1897) bedömde artens frekvens som sällsynt (exempel från elva socknar). I dag är den känd från betydligt fler lokaler.

Skavfräken växer på sandig till lerig jord, oftast på mark med rörligt grundvatten. Påfallande ofta finner man den på skalgrus eller annan basrik mark. Arten förekommer i glesa skogar, framför allt i lövskogar, men även i bland- och granskogar, där den kan bilda mycket stora och täta bestånd i sluttningar och övre delen av bäckraviner samt i kanten av skalgrustag. Ibland står den tätt på till synes torr, grusig mark som vägkanter och järnvägsbankar och någon gång kan man se den i öppna, något fuktiga gräsmarker, då ofta som enstaka, spridda strån.
Endast på omkring hälften av de äldre lokalerna har arten återfunnits. I gengäld har vi gjort många nyfynd. Den bristande överensstämmelsen är egendomlig, eftersom skavfräken verkar hålla sig kvar länge på sina lokaler och dessutom är en art som förmodligen både våra föregångare och vi antecknat varje gång vi sett den. Kanske har vi trots allt förbisett den på gamla lokaler.

Skavfräken växer nästan alltid på isälvsmaterial (mo), mest vid nederkanten av åsar och slänter samt i bäckraviner, ofta i utbredda bestånd. Den kan växa på till synes torr mark, men vanligen där rörligt grundvatten ändå når rötterna. På flera lokaler uppträder den i källmyrarnas kantzon. Ibland hittar man den i fuktig skogsmark, på sandiga vägkanter och i igenväxande åkrar på mo. Skavfräken tycks i Sörmland liksom i Västmanland (Malmgren 1982) vara något kalkgynnad.

Skavfräken växer på varierande typer av sandiga och leriga marker. Den finns i fuktiga skogar, gärna björksumpskogar och översilade granskogar på sand- eller lerjord, i skogsbryn, på banvallar och vägkanter, sandiga åkrar och övergiven inägomark, liksom i gamla lergropar och grustag där bottnen ligger nära grundvattenytan samt på skräpmark.

Förändring +11 %.

Skavfräken är en ursprunglig växt knuten till skogslandskapet. Arten kallades förr »skäfte« eller »skavgräs«. Den är troligen lika vanlig nu som under 1800-talet.

Skavfräken är känslig för dikning och andra åtgärder som kan påverka grundvattenförhållandena. Den kan dock ibland gynnas av kulturpåverkan och förekommer ofta i vägskärningar genom sandavlagringar, i grustag och på gamla banvallar uppbyggda av sand. Den kan också vandra in i ängar och övergivna odlingar om markförhållandena är passande.

De vanligaste följeväxterna i skog är gran (47%), vitsippa, liljekonvalj, stenbär, piprör och blåsippa. De flesta registreringarna har gjorts i kalkrika miljöer där arter som ask, stor låsbräken och guckusko kan ingå i sällskapet.

Skavfräken bildar, som andra fräkenarter, sporer som under en kort tid är grobara på vått underlag (Husby 2002). Under vårt arbete har vi dock inte sett några småplantor av arten.

Arten växer i avgränsade bestånd med tätt stående stammar centralt, glesare perifert. Dessa ger intryck av att vara kloner. Om man tippar ett lastbilslass jord på en klon växer arten småningom igenom jordhögen och kommer upp på krönet. Vid ett sandtag ser man den växa både på de torra outgrävda delarna i den närmaste omgivningen och på bottnen där man har grävt. Arten ger intryck av att ha ett mycket djupgående jordstamssystem. Detta förklarar troligen också den först ganska förbryllande observationen att skavfräken växer både i vatten och på torr tallhed. De omfattande bestånd man ser på mycket torr mark måste ha utgått från en etablering på våt mark i närheten, och jordstamssystemet måste i många fall ha vuxit lång väg, och står troligen fortfarande i förbindelse med djupt liggande markvatten eller grundvatten. Klonen ger intryck av att vara uråldrig.

Från kapade stammar skjuter skavfräken nya skott som kan vara lika smala som på smalfräken. Om dessa skjuter upp från en nivå under markytan finns förväxlingsrisk.

Skäfte i platsnamn betyder ofta att skavfräken finns där. Namnet kommer av skaft och syftar på att stammen består av i varandra inskjutna delar, som yxskaftet skjuts in i yxans skafthål. Det är alltså knutet till fräkensläktet.