sjönöt

1350 Trapa natans L.

This rather warmth-demanding water plant is nowadays restricted to C., E. and S. Europe but occurs also in C., W. and SW. Africa. During the hypsithermal period, i. e. the postglacial warmth period (ca. 6.500-500 B.C.), it had a larger distribution towards the north, approximately to the braken line on the map. Up to rather recent times it occured in S. Sweden (circles). It is introduced and naturalized in eastern N. America. The closely related T. longicornis Vassil. occurs in C. Asia. Cf. also world map in Meusel et al. 1978, p. 301.

Utdöd i Sverige (Gärdenfors 2010). Värmekrävande flytbladsväxt som aldrig har setts i Närke i modern tid. Följande uppgifter omfattar kända fynd av subfossila lämningar av dess frukt.

Sjönöten var en av södra Svealands allmännaste vattenväxter under slutet av den postglaciala värmetiden, då Kvismaren var en utpräglad sjönöts-sjö (L. von Post 1912, 1920, 1925, 1944a). ”Gyttjelagren i strandmossarna till den forna Mosjön och Ekebymossen, vilka avsnördes och blev insjöar först under ett yngre skede av värmetiden, kunna vara späckade med fossila Trapa-frukter” (Florin 1961). Växtens frukter uppträdde ”i oerhört antal under torven vid Säbylund” i Kumla (Sernander 1914a) och skall ha setts i Sköllersta mellan Västra Kvismaren och Vrana (Post 1912). Ekeby-fynden gjord-es NV om Nynäs gård samt i dytagen omkring Sundsbro (Post 1912, Sernander 1922c).

Sjönöten hade sin glanstid under inlandsklimatet med stark sommarhetta under stenålderns senare del och bronsålderns tidigare del. Lämningarna är mestadels omkr. 4 300–2 900 år gamla vid Mosjöbotten och Kvismaren (Florin 1961). Sjönöt växte också S om Bärsta vid Vilstaängen i Hackvad under ungefär samma period, men försvann slutligen därifrån genom igenväxning för ca 3 400 år sedan efter att ha varit synnerligen vanlig (Andersson & Post 1909; Fröman 1944).

I Asker och Mellösa har lämningar setts vid Östra Kvismarängarna och Egebyängarna 1919 (R. Sahlström enl. Malmström 1920), men ett förmodat fynd från trakten mellan Biskopsvrak och Åkersberg i Mellösa dementerades av Post (1912).

Sjönöts-frukter uppträdde ”i oerhört antal under torven vid Dylta bruks mosse” i Axberg (Sernander 1899c, 1914a). Frukter från Gottersätersmossen, strax söder därom, ansåg Sernander stamma från gånggriftstid för omkr. 4 000 år sedan.

Craelius (1774) rapporterade sjönöt från den närbelägna sjön Älmten (´finnes uti Sjöen Älmten på Baggetorps ägor i Misterhult Socken´). Petrus Holmberger (1779) fick se ett exemplar i Hemsjön, och ´gubben [som rodde honom] berättade mig äfwen, at han sedt dem för några år tillbaka wäxa i Alhmten [Älmten], Farsjön [Fagersjön] och Bosjön´.

Enligt Pontin (i Wikström 1831) fann Liljeblad sjönöten år 1800 i Hemsjön; han blev den siste som såg arten växa vild i Småland. År 1829 sökte Wallman den förgäves i Hemsjön och Fagersjön (Pontin i Wikström 1831), och Forsander (ms 1836) sökte den förgäves i Älmten. – Två odaterade belägg finns i S: ett ´Från Calmare län´ insamlat av Liljeblad, ett annat från ´Sm.´ ur D. G. Peterssons herbarium. I UPS finns ytterligare tre odaterade ark, två samlade av Liljeblad och ett som tillskrivs Thunberg – i så fall det enda bevarade ark som han samlat i Småland.

´Trapa natans håller til bland de hwita Näckeblomstren Nymphaea alba. Grunden, hwaruti roten fästat sig, war gyttja och blå-lera´ (P. Holmberger 1779). Sjönöten är en ettårig flytbladsväxt som under varmare perioder än vår växte i södra Sverige upp till ekens nuvarande nordgräns. Efter hand försämrades betingelserna för växten och den försvann gradvis (Malmström 1920). Enligt beskrivningen ovan levde den kvar till 1700-talets slut i fyra närbelägna småsjöar i Viråns vattensystem i Misterhult (Bosjön, Fagersjön, Hemsjön och Älmten) – och i Ranvik i sjön Immeln i Skåne ända till 1915. Sjönötens utdöende har tillskrivits mänsklig påverkan – fiske (arten fastnar i nät), torrläggning, vattenförorening, växtsamling – men huvudorsaken är en klimatförsämring, som slagit ut arten även från stora delar av Mellaneuropa.

Frukten är näringsrik, stor och välsmakande, och sjönöten har odlats (´Nötterna är ätliga, varför de borde sås i stillastående vatten´, Linné 1755; se även nedan). Det råder dock inget tvivel om att arten var spontan i Misterhult. Enligt Nathorst (1895) har subfossil sjönöt påträffats i alla de fyra ovan nämnda sjöarna och dessutom i ytterligare sex sjöar i socknen.

Fossilfynd av sjönöt har gjorts på många andra platser i Småland. Enligt Malmström (1920), som karterade artens forna utbredning i Sverige, har de småländska fynden gjorts dels i trakten av Växjö och söderut till gränsen mot Skåne, dels i de yttre delarna av mellersta och norra Kalmar län. Bristen på fynd i västra och sydöstra Småland kan bero på att tillräckligt näringsrika vatten inte har funnits i dessa delar, medan bristen på fynd i norra Småland snarast har temperaturklimatiska orsaker.

Sjönöt är en ettårig vattenväxt som växer på dyiga sjöbottnar. Den anses utdöd i Sverige och sågs senast 1916 i sjön Immeln i nordöstra Skåne. Idag växer sjönöt närmast i Polen och östra Lettland. Växten är funnen vid ett tillfälle på Öland som subfossil. Under bronsålderns värmeperioder fanns sjönöt i Sverige upp till Dalälven, som längst norrut till Jämtland.

Gammal, utgången.