Taxasida

silverarv

Cerastium tomentosum

L.

silverarv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

silverarv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • silverarv
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Cerastium tomentosum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Cerastium tomentosum L.
Svenskt namn
silverarv
icelandic
Rottueyra
norwegianBokmal
filtarve
norwegianNynorsk
filtarve
Finskt namn
hopeahärkki
finlandSwedish
silverarv
Danskt namn
Filtet hønsetarm
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Höör 2022-06-06
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Silverarv är en vanlig, flerårig prydnadsväxt som lätt sprider sig till vägkanter och slänter utanför trädgårdar. Den är också funnen förvildad från utkast i t ex grustag och bör betraktas som bofast.

Arten härstammar från södra Europa och är känd som verkligt förvildad i Sverige sedan 1917.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Sedan slutet av 1800-talet i Sverige förvildad italiensk prydnadsväxt vid trädgårdsutkast och genom väg- och järnvägstrafik. Några fynd har gjorts på lokaler där utkast möjligen inte skett: Sköllersta Holmen i Pålsboda, järnvägsbank, i gammal makadam 50 m från odling 1992. På ödetomter stundom kvarstående efter lång tid. Vid Slätten i Hovsta sedd 1990 på tomt som övergavs 1942 (Sundkvist).

Först noterad som odlad från Övre Östa i Knista på 1870–1880-talen (J. G. Andersson 1956) och från Lännäs kyrkogård 1931 (Sernander 1933).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Odlad som prydnadsväxt och tillfälligt förvildad, samt etablerad på flera ställen.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

7; Arboga †Dolomithäll inom stadens områden, ymnig (LÖFG. 1977b). Hällen sedan bebyggd. Utplanterad? Kolbäck Herrevad (Almquist). Sofielund 1951–53 (Almquist)†. Kumla Johanneslund, dikesslänt (nygrus) utanför tomt, grupp 1976(!). Munktorp Västra Sörby 1951 (Almquist). Norberg Klacken, på äldre utfyllnad invid gamla Kolningbergsvägen 1974(!). Romfartuna Kyrkberget 1976–78(!). Sannolikt utplanterad.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: ofta odlad prydnadsväxt; ofta självsådd eller utkastad och ibland fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1870 från Eslöv (Lilja 1870) men känd i odling sedan 1810-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: ökning med mer är 75 % och först i sen tid etablerad och bofast.
Kommentar: B, granskare KAO.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Silverarv härstammar från Italien och Sicilien. Den har använts som prydnadsväxt åtminstone sedan 1800-talet (i Småland först noterad under 1870-talet från Tingsryd Älmeboda, Elmqvist ms 2129). Den ses ofta kvarstående vid ödetorp och i gårdskanter. Från trädgårdarna har växten spritts – troligen mest med utkast – till torra, grusiga eller sandiga platser, t.ex. gårdsplaner, gräsmark, vägkanter och gator.
Silverarven har ökat mycket starkt under senare delen av 1900-talet.
Funnen i 583 rutor men ojämnt antecknad; tidigare uppgifter från 8 rutor. Ganska vanlig. – Förvildad; bofast.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Silverarv härstammar från Italien. Till Sverige har den kommit som trädgårdsväxt och smiter lätt ut i det fria. Det var förr vanligt att växten odlades på öländska kyrkogårdar. Silverarv är idag främst noterad i vägkanter och olika ruderatmiljöer: trädgårdsutkast, jordhögar och gamla sandtag. Den kan även växa i betade torrängar och på klapperstensvallar.

Silverarv växer främst på södra halvan av Öland och då mest längs västra sidan. På några lokaler har den längre kontinuitet. Söder om Sandviks hamn, Persnäs sn, noterades den av Åke Lundquist 1982. Där finns den fortfarande kvar med rika förekomster på de gamla strandvallarna. Vid Gåssten, Smedby sn, noterades silverarv 1984 och även där finns den kvar. Växten anses som bofast på Öland.

Silverarv är självsteril men om en klon korsbefruktas sätter den rikligt med grobara frön. Hybrider med fältarv C. arvense uppstår lätt och är ibland inte enkla att skilja från "ren" silverarv. En del av fynden som redovisas på utbredningskartan kan i stället vara hybriden.

Kulturflykting, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Förvildad, bofast.
Väl etablerad trädgårdsflykting, som har hittats i torr ängsmark, gräsmattor, trädgårdskanter och i gräs på vägkanter samt på ödetomter. Tål klippning mycket bra och sprider sig även i mycket välklippta gräsmattor, exempelvis på och invid kyrkogårdar.

Spridningen tycks ha gått relativt långsamt under första hälften av 1900-talet; fram till 1950 var blott ytterligare sex lokaler kända. Därefter har ökningen gått desto fortare. I dag är arten spridd över hela Gotland, t.o.m. på Gotska Sandön, Fårö, kanske något mer inom områden med hällmark.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Silverarv har länge odlats som kantväxt i trädgårdar och påträffas ofta kvarstående eller förvildad på vägkanter och murar samt på skräpmarker. Den kan bilda stora bestånd utefter stigar och mellan tomter i kustsamhällena. En del av uppgifterna avser förmodligen hybriden med fältarv, som på senare år blivit vanligare.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Sentida inkomling, odlad prydnadsväxt med ursprung från Italien. Kvarstående, ibland etablerad från utkast. Troligen sällsynt som etablerad. Ej konsekvent rapporterad. 198 lokaler i 149 rutor (18 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Italien. I Sverige odlad och förvildad upp till Mellansverige. I Sörmland tämligen sällsynt – (9%). Silverarv är en allmänt odlad, mattbildande prydnadsväxt på murar, i slänter och stenpartier. Den blir ofta kvarstående på ödetomter i övergivna stenpartier och förvildad på torra vägslänter i villaområden. Arten är konkurrenskraftig, men knappast långspridd. Plantorna är självsterila och sätter därför inte frö hos oss (Malmgren 1982) utan förökas genom delning. Silverarv korsar sig däremot ibland med fältarv där de två arterna förekommer nära varandra. Hybridplantorna kan bilda stora bestånd på vägkanter och annan öppen gräsmark.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Ursprunglig i Italien. Odlad som prydnadsväxt, som ofta blir kvarstående eller förvildas, i Uppland mindre allmän. 258 kartblad, 388 kvadranter.
Almq. Odlad; någon gång subspontan.
Där silverarv odlats kan den bli länge kvarstående på övergiven tomtmark och i trädgårdar. Dessutom förvildas den lätt med hjälp av utlöpare, så att man kan finna den i bebyggelse vid häckar och staket, utanför kyrkogårdar, i vägslänter och på trädgårdsutkast samt ibland även på andra torra gräsmarker och på hällmarker.

Hybriden mellan fältarv och silverarv har nog inte uppmärksammats i tillräcklig omfattning, utan registrerats som silverarv, vilken därmed blivit överrepresenterad.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Tillfälligt förvildad eller kvarstående. Noterad vid några tillfällen under inventeringen.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Silverarv är en prydnadsväxt som sporadiskt förvildats i sen tid, med det första fyndet 1959. De flesta fynden har gjorts på tippar.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Silverarv är allmänt odlad sedan gammalt, även – fastän i mindre grad – i skogsbygden. Den står länge kvar efter upphörd odling och är ofta vegetativt spridd på hällar och stenmurar och kring stenpartier; men frösättningen anses dålig och den ses inte fröspridd.