sandtrav

Som påpekas under Arabidopsis suecica innefattade samtliga de förf., som före Iverus publicerad lokalen från Västmanland, under det av honom använda namnet både A. suecica och C. arenosa. Fastän skillnaderna mellan arterna redan 1843 påpekats av FRIES i Mant. III och åtminstone antytts i HARTM. flora 1849, gäller detta också Hamnström i GELLERSTEDT (1852). Framgår av att Hamnström framställer Arabis thaliana ß hispida och A. suecica, tagna ur Hartm:s nämnda arbete, som synonymer. Avser dock där olika typer: den förra "huvudf. ", var. borealis (C. arenosa), den senare den nydöpta ß macilenta (A. suecica). Rent teoretiskt kan, att döma av beskrivningen, den art, som Hamnström nämner från Nora, vara just C. arenosa: "på Nora stads torg 1846 stora och vackra exemplar!". Storleken dock inget absolut bevis. En notis om invandringssättet finns i en minnesanteckning från Nora av BRATT (1945): "Torget fyrkantigt och kullerstensbelagt, delvis gräsbevuxet. I en flora lästes om en särskilt 'rar' växt: 'Växer på Nora torg'. Den lär ha dit kommit med en rysk spannmålsfora. Nu torde den vara utrotad." Det sistn. är riktigt. Om resten vore det, skulle detta tala för C. arenosa. Hur ryktet uppstått och fortplantat sig är tills vidare obekant.

Vad gäller andra källor, där denna lokal publicerats under samma namn, nämligen hos WALL (1852) och (med Hamnströms utsatta signatur) THEDENIUS (1855), kvarstår givetvis samma oklarhet. Av den senares två övriga Hamnström-lokaler, Grythyttan: Kärvingeborn och Finnhyttan, gällde den senare A. suecica (belägg av Hamnström 1854, LD).

Färre förbehåll kan anföras inför en annan uppg. Före Iveri tid: Nora: t.ex. Skrikarhyttan 1863 (Ohlss. manuskript såssom. A. a. var. borealis). O. urskiljde också den av honom som allmän uppfattade A. a. var. macilenta (= A. suecica). Lokal publicerad av SAM. (1923a).

[Däremot torde "ß macilenta " hos TROIL. (1860) inte tyda på närmare förståelse för skillnaden mellan denna och den som huvudformen upptagna ß borealis. De förklaras kort och gott (på delvis från WALL 1852 övertagna lokal) växa tillsammans A. a. ß boreal is torde hos båda främst avse A. suecica (se denna).]

Ännu mycket allmän i Västra Bergslagen; tämligen allmän-spridd i Skinnskatteberg, Västanfors och Norberg bergslag; för övrigt spridd-sällsynt Saknas - frånsett vid och nära några järnvägsområdet - nästan helt i Östra och S. Västmanland: s slättbygder men återkommer S härom i Södra Arbogas sand- och moräntrakter. Gränslinjen för mera sammanhängande utbredningen sammanfaller tämligen väl med övergången från övre Västmanlands sand- och morika jordarter till de lägre trakternas leror och grövre moräner. Klimatfaktorer syns sakna betydelse. Utbredningstyp: N1.

936 Arabis arenosa (L.) Scop.

Syn.: Cardaminopsis arenosa (L.) Hayek

This European species is considered native in C. Europe and spread to Fennoscandia and outlying localities elsewhere. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 188.

Sandtrav växer på ganska torr, ljusöppen och starkt kulturpräglad mark. Allra vanligast är den på banvallar och stationsområden men den finns också på sandiga/grusiga fodervallar och betesmarker, i vägkanter, på gårdsplaner samt utkast- och tipplatser. Arten är ett- till tvåårig och oftast finner man bara små, mer eller mindre tillfälliga förekomster. I Lopered, vid järnvägen mellan Fröslida och Torup, fanns den emellertid mycket rikligt på en grusig betesvall under 1980-talet.

Spridningen, som i början var koncentrerad till järnvägslinjerna, pågar fortfarande men är nu mera differentierad.

Sandtrav, som är ursprunglig i Mellaneuropa, kom till Sverige på 1840-talet med barlast och senare även med vallfrö (Hylander 1971).

Ung barlast- och vallfröinkomling. Enl. en tidigare förbisedd insamling (ovan) är växten i Sverige först funnen i Närke 1821 (jfr Hylander 1971).

Förr har växten uppmärksammats på kolbottnar, i åkrar, varp- och slagghögar m.m. Enl. Tolf växte den sälls. på Mellansvenska myrodlingsvallar. Kjellmert (1947) såg den sälls. i Svennevad där den ”syns ha inkommit de senaste åren”. Vanliga växtplatser är omrörda sandmarker, kalkberg järnvägsområden, grustag m.m. Under 1990-talet sågs den i väldiga mängder kring Lerbäcks hembygdsgård och V-ut längs ett par km förbi Fåglamossen 1991 i vallar och vägrenar.

Sandtraven är tvåårig och växer främst på bar jord på banvallar, nyanlagda vägslänter och i gräsmattor, särskilt på sand- och mulljord. Vanligen finns den kvar några år och försvinner så fort växttäcket sluter sig. Längs järnvägarna tycks den dock ofta vara kon­stant.

Sandtraven är förmodligen ursprunglig i Mellan ­europa. Den är en ganska sen invandrare i Sverige. De första fynden gjordes på 1840-talet. Arten spreds sedan med vallfrö och utmed järnvägarna. Nu före­kommer den rikligast i Svealand och södra Norr­land.

Ny bofast art; inkommen på okänt vis och etablerad bl.a. vid en nyanlagd skogsväg.

(Hultén 1950).

Trivialart. Invandrade under 1800-talets senare del. Spreds från början med vallfrö och torde redan på 1910-20-talen ha varit utbredd i större delen av landskapet (jfr sid 55). Är nu allmän praktiskt taget allestädes, ofta spridd även vid skogsbilvägar långt från bebyggelse.

Först uppgiven av Cedergren (1916). Det är dock osäkert om äldre floraförfattare (t ex Birger 1908a) skilde mellan denna art och Arabidopsis suecica (jfr utförlig redogörelse hos Malmgren 1982). Äldsta belägg är Lillhärdal: Olingdal (16E 2d, 1894, EN i S).

(Arabis arenosa)
Status: först troligen inkommen som förorening i frövaror och som sådan först uppgiven 1813 från Väsby (Zett i LD), men då troligen endast tillfälligt etablerad; senare kring första världskriget spridd norrifrån längs järnvägarna och då snart fullt naturaliserad (se vidare TTy 1999b).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig sandtrav C. a. subsp. arenosa i landskapet.

Sandtrav inkom till Sverige på 1840-talet, troligen med vallfrö. I Småland har växten spridit sig längs järnvägsnätet. På Öland byggdes de första järnvägarna i början av 1900-talet men något samband med förekomster av sandtrav kan inte påvisas.

Sandtrav växer på torr, sandig–grusig, oftast mager och kalkfattig mark som är fri från konkurrerande vegetation. På Öland dök växten först upp på torrlagd torvmark vid Skedemosse, Köping sn. Därifrån har sandtrav sakta spridit sig till ruderatmarker, sandiga åkrar och grusiga vägkanter i närområdet samt med några utpostlokaler söderut.

Sandtrav är en sällsynt växt på Öland. Vid Skedemosse där primärfyndet gjordes och i dess omgivningar finns växten kvar. Dessutom har den dykt upp tillfälligt på grusig och störd mark ända nere vid Ås sn. Under inventeringen noterades färre fynd jämfört med Sterner (1986) vilket beror på att sandiga och kalkfattiga marker långsamt växer igen vilket medför att sandtrav minskar.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Förmodligen inkommen till Gotland i samband med myrutdikningarna, senare troligen även spridd med järnvägstrafiken. Huvudsakligen på torvjord i utdikade myrar, diken och kanaler; även i grustag och vägkanter samt på körvägar och sandiga till grusiga backar. Johansson (1897, 1910b) angav, förutom primärfyndet i Vänge, bara tre växtplatser. Under 1910-talet tillkom tre nya lokaler, men ett större antal nya fynd gjordes först 1920–50, då ytterligare 22 lokaler blev kända (Fries 1925, 1934, 1942, Fries ms). Förutom i dikade myrar fanns nu även många lokaler (en tredjedel av samtliga) i anslutning till öns järnvägsnät.

Antalet lokaler som påträffats under vår inventeringsperiod är något mindre än antalet äldre lokaler. Det handlar nästan helt om nya fynd; endast i två fall har vi funnit sandtrav i samma områden som tidigare: Vänge 800 m nordväst om Gandarve (samlad från Vänge, Brogardsmyr, 1880–98) och Norrlanda 1,1 km sydväst om kyrkan (från Norrlanda myr noterad 1909).

Endast vanlig sandtrav ssp. arenosa är känd från Gotland.

Sandtrav är inkommen i sen tid, troligen med vallfrö och är huvudsakligen spridd via järnvägsnätet. Den växer ganska torrt och exponerat på sandig och grusig mark på banvallar, vägkanter, grusplaner, i grustag, på jordhögar och i industriområden. På den äldre kartan kan man tydligt se järnvägens sträckning mellan Göteborg och Strömstad. Under senare tid har sandtraven spritt sig via vägnätet och ökat i utbredning framför allt i de norra inre delarna av Bohuslän.

Sandtrav kan blomma rikligt cirka 2 år efter plöjning av en fodervall eller 1,5 år efter avverkning av en granskog som trettio år tidigare planterats på åker. Fröna vilar alltså i fröbanken. Ibland når den maximal utveckling samtidigt med styvmorsviol. Den kan också växa rikligt och uthålligt på mark som inte rörs om, om den inte konkurreras ut av högre arter. Dessutom koloniserar den mineraljord som lagts upp vid muddring av sjöbotten och som avlagrats naturligt på en älvstrand. Tydligen har den flera strategier för spridning och överlevnad. Dess rosett är mer långlivad än backtravens och grustravens rosetter. Grön blad­rosett övervintrar. Man kan samtidigt finna rosetter med 5 cm och 1 cm diameter, tydande på olika groningstillfällen. Plantan uppges vara ett-, två eller flerårig (LuontoPortti).
Sandtrav börjar blomma i vitsippans tid, samtidigt med sommargyllens första blommor, och fortsätter till linneans tid. Den kan blomma om ända in i höstfärgernas tid, oftast med lika stora blommor som i början av blomningen. Sent blommande eller omblommande sandtrav kan dock ha blommor med små kronblad som kan tas för grustrav.
I Hälsingland är kronbladen på sandtrav oftast vita. I Sydeuropa är de normalt ljust violetta. Denna färg har setts på en plats även i Hälsingland, Dönje i Bollnäs.