rosor

De flesta vildväxande rosor kännetecknas av stor mångformighet. Mest uttalad är den hos stenros R. canina agg., nyponros R. vosagiaca agg., luddros R. sherardii och hartsros R. villosa ssp. mollis. Övergångsformer är vanliga och ofta är det svårt att nå fram till säkra bestämningar. Under inventeringen har detta vållat bekymmer och vårt material är ofullständigt. I de offentliga herbarierna finns ett ganska stort äldre material, som vi inte kunnat gå igenom på ett tillfredsställande sätt.

[Rosa cf. pimpinellifolia x acicularis/majalis (=R.’Poppius’)]

Denna roshybrid är funnen i Ölmevalla, Åsa, Skytteviken, Åsa strandväg 1 (6B 2f 38 26) sandig strandtomt 1994 (T. Elfström i GB, bestämd av B. Aldén). Rosen sprider sig genom rotskott och har funnits på platsen i åtminstone 30 år.

Släktet Rosa har behandlats på olika sätt genom tiderna. I äldre tid delades släktet av olika specialister i en stor mängd arter, varav man finner många i de offentliga herbarierna. Då vår inventering började noterades vildrosorna enbart på artnivå, men så småningom delades flera av dem i underarter. Denna systematik var den vi följde under större delen av inventeringen. Thorsten Elfström och Erik Ljungstrand föreslog senare (Elfström & Ljungstrand 2005) en annan uppdelning, som bygger på en bearbetning av Heinz Henker från Tyskland. Thorsten Elfström har därefter ombestämt allt material i GB och mycket av det som samlats under inventeringen. Detta innebär att vi i möjligaste mån följt den senare uppdelningen i denna redovisning. Eftersom långt ifrån alla fynd är belagda betyder detta att fynd av underarterna endast kan betraktas som stickprov och att de inte säger något vare sig om frekvens eller utbredning.

Rosorna är ett systematiskt besvärligt släkte, dels p.g.a. att deras speciella typ av nedärvning av anlag medför uppkomsten av snarlika men ändå variabla arter, dels p.g.a. att de har varit föremål för förädlingsarbete sedan länge. Flera av de vilda arterna hybridiserar med varandra och hybrider har även uppstått i odling Arterna är här grupperade i sektioner enligt den systematik som presenteras i Gustavsson (1998). 

S. Almquist (1910, 1912) och R. Matsson (1915, 1934) m.fl. urskiljde en mängd former från insamlingar i Närke. Denna uppdelning beaktas inte numera. En modernare systematik finns hos bl.a. Malmgren (1986) och Nilsson (1967).

Markerade med ** meddelas några bestämningar enl. Elfström & Ljungstrand (2005). Dessa nyare rön upptas främst för att bl.a. den urskiljda mellanrosen utfyller ett annars svårbemästrat vakum i problematiken kring Närkeslättens canina och dumalis.

R. canina m.fl. namn har intill vår tid används som regellöst samlingsnamn och omfattar i äldre uppgifter ofta flera rosor . P.g.a. detta och andra problem, särskilt svårigheter vid artbestämning, begränsas framställningen här till ett urval uppgifter för resp. växt. Äldre uppgifter grundas bl.a. på Närkebelägg i OREB, skänkta till Karolinska läroverket dels från J. G. Gunnarsson och bestämda av S. Almquist, dels från H. Lundelius och bestämda av R. Matsson (Redogörelse 1911–1912).

Carolinaros × Glansros Rosa carolina × virginiana

Hallsberg Hallsberg Tegelbruket 509 591, tipp 2004 Nilsson (OREB/ELj: R. vriginiana eller hybrid med R. carolina).

[Rosa arvensis]
Status: uppgiven 1789 från Välinge och Ignaberga (Osbe enl. Gertz 1945 och Lilja 1838) men belägg saknas.

I fråga om artavgränsning följer jag NILSSON (1967).

Av områdets ej förvildade arter är möjligen alla idiokorofyter i Sverige (bl.a. längs kusterna), de flesta i vårt område numera epökofyter, bundna till ståndorter, där trädskiktet utglesats eller avlägsnats genom kulturingrepp (erinrar i fråga om ståndortsekologi bl.a. om Prunus spinosa). Undantag kanske R. majalis, dels mer skuggfördragande än övriga nyponarter, dels bättre anpassad till hällmark med mer eller mindre tunt jordtäcke. Särskilt väl trivs den i Västra Bergslagens potentiellt naturliga Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen på kalkgrund, så som i Viker: Näsmarkerna(!) och Guldsmedshyttan: SV-näset på Näsudden, ängstallskog "opåverkad av avverkningar sedan lång tid tillbaka" (EKH. 1978).

Dess ståndorter i hemerob omgivning gemensamma med övriga nyponarters: betesmarker, bryn, gläntor, renar, skärningar, järnvägsområde osv.

Fyra arter, R. glauca, R. kamtschatica, R. pimpinellifolia och R. rugosa, är neofyter, förvildad från prydnadsodling i tämligen sen tid. Övriga är med stor sannolikhet arkeofyter (akolutofyter och xenofyter).

Arter med ett normalt variationsmönster är daggros R. glauca, kinesisk gulros R. hugonis, kanelros R. majalis, japansk klätterros R. multiflora, pimpinellros R. pimpinellifolia, vresros R. rugosa och glansros R. virginiana. Av dessa är bara kanelros inhemsk, de andra är förvildade eller kvarstående. Kamtjatkaros R. ×kamtchatica och dockvresros R. ×rugotida är odlade och kvarstående hybrider mellan sådana normala arter.

Från Småland noterade, gamla kulturhybrider är jungfruros R. ×alba, centifolieros R. ×centifolia, damascenerros R. ×damascena, kyrkogårdsros R. ×francofurtana och provinsros R. gallica. Dessa namn betecknar inte arter eller hybrider i vanlig mening, utan de är sortgrupper som mera upprättats efter de ingående sorternas släktskap än efter deras yttre. De är därför svåra att karakterisera utseendemässigt. Ett urval sorter som exemplifierar grupperna presenterades av Widén (1989a, b, c, 1990a), delvis illustrerat med småländskt material.

Alla våra spontana arter utom kanelros R. majalis hör till canina-gruppen. Den omfattar alltså i Småland stenros R. canina, nyponros R. dumalis, äppelros R. rubiginosa, luddros R. sherardii, flikros R. tomentella och hartsros/plommonros R. villosa. Arterna i canina-gruppen har en märklig genetik, som innebär att den största delen av genmassan (3/4 hos hartsros, 4/5 hos de andra) kommer från moderplantan, endast en ringa del (1/4 respektive 1/5) från fadern. Eftersom självpollinering dessutom är vanlig blir avkomman i de flesta fall identisk med eller mycket lik moderplantan (Fagerlind 1951); ibland uppkommer dock små avvikelser, som sedan kan fortplanta sig oförändrade. Ett tränat öga kan därför skilja ut ett antal konstanta enheter, som ibland kan ha egna utbredningar. Kring sekelskiftet 1900 började man namnge ett stort antal sådana. Hos Neuman & Ahlfvengren (1901) redovisades 189 varieteter fördelade på tolv arter och sex hybrider, hos Lindman (1918) 395 arter och underarter. Dessa siffror gäller Sverige som helhet och utgör endast en bråkdel av allt som beskrevs i specialpublikationer. Några av dessa enheter finns dokumenterade och publicerade från Småland; detta material redovisas dock inte här. Numera strävar man i stället efter en sammanhållning till några få praktiskt användbara arter. Det system som lanserades av Ö. Nilsson (1967) och Malmgren (1986) och som användes under smålandsinventeringen innebar i stort sett en återgång till 1850-talets ståndpunkter.

Arterna i canina-gruppen kan hybridisera, både med varandra och med arter utanför gruppen. Nedärvningsmekanismen medför emellertid att hybriderna inte blir intermediära utan mest lika modern (Fagerlind 1945). En hybrid mellan exempelvis stenros R. canina och äppelros R. rubiginosa skulle bli lik stenros om stenrosen vore moderplanta men lik äppelros om äppelrosen vore moderplanta – endast en femtedel av generna kommer från fadern. Därför är det svårt att upptäcka hybrider, särskilt mellan arter som liknar varandra mycket.

Hybrider mellan olika former av samma art är fertila, men hybrider mellan arter är ibland sterila (ofta olika beroende på om en viss art är fader eller moder). Nypon av normal storlek brukar bildas, men ibland är en del av kärnorna outvecklade (Fagerlind 1945). Det är rimligt att anta att hybrider mellan arter som är mycket lika varandra är så pass fertila att avkomma ofta bildas. Med tiden bör det då kunna uppkomma en sammanhängande kedja av mellanformer mellan föräldrarna.

I Norden har det inte varit tradition att urskilja hybrider och mellanformer mellan olika rosor i canina-gruppen. Visserligen anger både Ö. Nilsson (1967) och Malmgren (1986) att exempelvis mellanformer mellan nyponros R. canina och stenros R. dumalis är vanliga, men i praktiskt bestämningsarbete är det mycket få exemplar som har betecknats som hybrider. Detta måste innebära att man vid bestämning har låtit arterna omfatta även de flesta mellanformerna.

På Brittiska öarna säger man tydligt att hybridisering spelar en stor roll (Graham & Primavesi 1993). Man urskiljer i stort sett samma arter som vi men beskriver de flesta tänkbara kombinationerna mellan canina-gruppens företrädare. Hybrider mellan stenros R. canina och nyponros R. dumalis och mellan stenros och flikros R. tomentella anses vara mycket vanliga där arterna finns tillsammans. Andra kombinationer anses vara ovanligare; hybriden mellan luddros R. sherardii och hartsros R. villosa ssp. mollis betraktas som sällsynt, även i områden där de ofta växer tillsammans.

I Mellaneuropa har en tredje tradition utvecklats. Där tillämpar man ett artbegrepp som är snävare än det nordiska – underarterna inom stenros, nyponros och hartsros R. villosa ges nämligen artrang (Henker 2000). Dessutom accepterar man att mellanformer mellan arterna är vanliga och sammanfattar dem under egna artnamn. Man inser att de har hybridursprung men betraktar dem av praktiska skäl som fullvärdiga arter.

Den restriktivitet med att urskilja mellanformer, som nu råder i Sverige, ger troligen inte den bästa bilden av verkligheten men tillämpas här, eftersom hela fältarbetet har gjorts i den nordiska traditionen.

Släktet Rosa utmärks genom sina nypon som är en skenfrukt; inuti hittar man fröna som egentligen är ett slags nötter. Gamla odlingsformer, så kallade rotäkta kulturrosor, kan stå kvar länge vid övergivna bosättningar. De sprider sig ofta genom rotskott och har, till skillnad mot moderna sorter, mindre krav på näring, är härdiga mot kyla och står emot angrepp av insekter. Det enda som kan få dem att ge upp är kraftig igenväxning som till slut skuggar ut buskarna. Problemet med dessa kulturrosor är att de inte är egentliga "arter" som är grupperade efter utseende utan efter deras släktskap med varandra. På Öland förefaller dessa kulturrosor sällan ertappas i det fria eftersom det är sällsynt med ödetorp i landskapet; i nuläget är i denna kategori endast jungfruros R. × alba känd från Öland.

Några andra odlade rosor kan lättare grupperas efter utseende och på Öland är följande noterade: daggros R. glauca, kinesisk gulros R. hugonis, bukettros R. majalis ’Foecundissima’, japansk klätterros R. multiflora, bergros R. pendulina, vresros R. rugosa, holländsk ros R. × spaethiana, pimpinellros R. spinosissima och glansros R. virginiana.

Vildrosorna har fem kronblad och foderblad. Hos ett fåtal är foderbladen oflikade – homosepala (alla foderblad är lika varandra). På Öland är det endast äkta kanelros R. majalis var. majalis som hör till de homosepala vildrosorna. Majoriteten har i stället heterosepala foderblad där två foderblad har flikar på båda sidorna, två är oflikade och ett har flikar på ena sida. Genetiken är speciell, exempelvis har både stenros R. canina och nyponros R. dumalis 5x = 35. Vid meios (celldelning när könsceller bildas) får pollenkornet 7 kromosomer medan äggcellen får 28 kromosomer. Detta innebär att avkomman mer liknar modern än fadern. Olika arter kan korsa sig och ge upphov till hybrider som åtminstone ibland är fertila. Beroende på vem som är "moder" kommer hybriden mer likna denna föräldraart.

Hos vildrosorna hör följande karaktärer ihop. Vita/ljusrosa blommor, sent mognande nypon, trång stiftkanal och tidigt avfallande foderblad. Mörkt rosa blommar är kopplade till tidigt mognande nypon, bred stiftkanal och kvarsittande foderblad. Taxonomin har skiftat mellan åren och i Norden har man haft en restriktiv inställning till att urskilja hybrider och mellanformer. Under vår inventering har vi i princip hållit oss till den indelning som presenterades i Botaniska Notiser (Elfström & Ljungstrand 2005) och som bygger på de tyska rosexperten Heinz Henkers arbete. Under slutskedet av inventeringen ändrades taxonomin vilket trasslade till vår sammanställning av resultatet.