Taxasida

rosendunört

Epilobium hirsutum

L.

rosendunört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

rosendunört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • rosendunört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Epilobium hirsutum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Epilobium hirsutum L.
Svenskt namn
rosendunört
norwegianBokmal
stormjølke
norwegianNynorsk
stormjølke
Finskt namn
karvahorsma
finlandSwedish
rosendunört
Danskt namn
Lådden dueurt
Foton
Lars Efraimsson
Dalby-Brunna, Uppsala kommun 2019-07-22
Calle Ljungberg
Flybo mosse torvtäkt, askhögar, Sm 2014-07-23
Calle Ljungberg
fd. Swakroma/Kompostgården, Sm 2014-09-10
Lars Efraimsson
Dalby-Brunna, Uppsala kommun 2019-07-22
Torbjorn Tyler
Höör 2011-08-14
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-07-02
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-07-02
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1357 Epilobium hirsutum L.

This species mainly occurs in Eurasia. It has been in­troduced into several parts of the world, for instance C. and S. Africa and N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 299.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Med tanke på att varken Fischerström, Montin, Osbeck eller Fries har några uppgifter om den iögonenfallande arten är det troligt att den invandrat till landskapet först ett stycke in på 1800-talet. I likhet med andra dunörter sprids rosendunört mycket effektivt med vinden och invandringen har sannolikt skett spontant.

Rosendunört är mycket kulturgynnad. Den bildar vanligen kraftiga bestånd på fuktig, näringsrik och helst lerig mark. De vanligaste ståndorterna är lertäkter och märgelhålor samt källfloden, diken, småbäckar och kärrpölar i betesmarker. Under de senaste åren har den blivit allt vanligare i vägdiken. Då och då ser man den också i bäckutlopp vid havsstränder, på gödselstäder och avfallstippar. Rosendunörten verkar vara konkurrenskraftig och klarar sig bra i högörtvegetation.

Framförallt under de senaste årtiondena har den ökat snabbt i utbredning och frekvens. Arten är kvävegynnad och förmodligen är detta en viktig förklaring till expansionen. Kvävetillgången på många rosendunörtslokaler har ökat genom utlakning från kraftigt gödslade åkrar och genom atmosfäriskt nedfall.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Prydnadsväxt, förvildad i Sverige sedan 1700-talet. En viktig spridningshärd för nutida bestånd i Närke är möjligen de ofta skattade förekomsterna i diken vid Ekeby kyrka, påvisade tidigast på 1910-talet (G. Peterzon enl. Broddeson ms) och säkrare 1929 (Broddeson, S), vilka troligen härrör från odling vid prästgården intill. Ett visst samband kan ha funnits med Lundby prästgård i Viby varifrån arten är känd 1858 och då möjligen odlades.

Växtplatser är främst kalkrika bäckar, åker- och järnvägsdiken, ovanliga sådana är blomkruka och kompost. Vid Frommesta i Ekeby fann Holmer 50 m² 2007.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Ny bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

5; mestadels nog tillfällig men åtminstone på en lokal för nuvarande bofast (Västerås-Barkarö): Mälarområdet: Västerås-Barkarö Gångholmens gård N-ut, dikesslänt mellan betesmark och åker, stort exemplar med 16 stjälkar 1973(!). Sedan aldrig återsedd. Utan tvivel spridd från: Stora Skogstorp, 300 m långt bestånd i åkerdiken 1977(!). Sedd av markägaren åtminstone sedan mitten av 1960-talet, massförökad efter dikesrensning ca 1974; tål (gynnas troligen av) återkommande gräsbränning. Västerås S Västerås stad 1925 (WOLL. 1930; VÄ; Öberg, LD; hamnen). Enligt W. kommen med avfall från gymnasiets botaniska trädgård. 1938 (Edv. Alv., UPS: Kopparbergsvägen) -39 (Hedberg, UPS: dike)†. - Skogslåglandet: Kumla Tärna folkhögskola, två diken, massvis 1956 (Almq., S)†. Helt borta 1977, diken grunda, igenväxta. - Bergslagen: Guldsmedshyttan Limnäs 1959 (Björk. manuskript).

Värmekrävande, sydlig. Trolig utbredningstyp som bofast: S12 (S10?).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Rosendunört är en sydlig art, som nu har en sammanhängande utbredning norrut till Gästrikland. Åtminstone i Småland verkar den vara sent inkommen, och dess spridning har tagit fart först efter 1950. Före 1900 var den endast känd från fem lokaler, och på ingen av dessa verkar den ha varit sedd mer än en enda gång. Under perioden 1900–1949 blev den funnen på tre nya lokaler, och mellan 1950 och inventeringens början 1978 på ytterligare nio. Vid inventeringen upptäcktes den så i 94 rutor. Såväl de tidiga som de aktuella uppgifterna är regellöst strödda över landskapet och formar ingen utbredningsbild, vilket är karakteristiskt för sentida inkomlingar.

Rosendunört föredrar fuktig, näringsrik mark och är något kalkgynnad. Om den trivs kan den snabbt etablera stora bestånd, både genom fröspridning och med hjälp av utlöpare. Den påträffas mest i väg- och åkerdiken, på fuktiga betesmarker och vid gårdar (gärna på gödselstaden eller vid någon damm), men endast sällan och då i regel fåtaligt på skräpmark. Arten har kommit in ett par gånger i trädgårdar med växtmaterial.

Den starka ökningen, som har dokumenterats även från exempelvis Halland och Öland (Georgson m.fl. 1997, Sterner 1986), har säkert underlättats av att antalet näringsrika biotoper i landskapet har ökat genom gödsling, kväveutsläpp och igenväxning.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Rosendunört förekommer i tempererade delar av Europa och Afrika. I Sverige anses den som ursprunglig endast i Skåne och Göteborgsområdet. För övrigt är den inkommen i vårt land under mitten av 1800-talet och framåt, främst spridd från trädgårdsodling, där den varit populär för sina stora och vackra blommor. Möjligen kan den även vara inkommen som ballast med sjötransporter (Jonsell & Karlsson 2010). På Öland är primärfynden gjorda redan i början av 1800-talet i till synes naturliga miljöer så kanske kan arten även här anses som ursprunglig? Rosendunört växer på Öland i fuktig, näringsrik mark och är något kalkgynnad. Vanliga växtmiljöer idag är diken, kanaler och bäckar. Växten är även spridd på havsstränder, helst sandiga, där den växer på näringsrika tångvallar. Rosendunört är också vanlig i ruderatmiljöer som vid dammar, vattenfyllda stenbrott och jordtippar. Den hittas även i skogskärr, fuktängar, vägrenar och längs åkerkanter.

Rosendunört angavs i början av 1800-talet främst från källflöden nedanför Bårbyborg, Mörbylånga sn. En kraftig expansion skedde först under senare halvan av 1900-talet. Idag har rosendunört förekomster över hela Öland. Speciellt vanlig är den i jordbruksintensiva delar som Mörbylångadalen där den växer längs många av de diken som genomlöper åkermarken. Det är något glesare med fynden på Stora Alvaret där den växer vid alvarträsk och i frodigare fuktängar. Längst uppe i norr i Böda sn är det glest med fynden och växten saknas i ett par av inventeringsrutorna där, troligen är marken alltför mager för växten. Rosendunört har gynnats av den igenväxning och ökad näringsbelastning som skett under senare decennier. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Rosendunört kan bilda stora bestånd genom att sprida sig med jordstammar. Växten uppvisar protandri dvs. ståndarna utvecklas och sprider pollen innan märket är mottagligt; därmed ökar den chanserna att bli korsbefruktad.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Troligen inkommen under 1800-talet, bofast.
Diken, kanaler, bäckar och åar, bryor och dammar, i vatten, kanter och brinkar; även i grustag samt i kalkgrus och bleke i dikade myrar, mer sällan i våt skog. Nyinvandrad i öppna markytor på brandområdet vid Torsburgen. Arten gynnas av näringsrika förhållanden.

Rosendunört förekommer även sällsynt med vita blommor (Larsson 1994).

Under hela 1800-talet var rosendunört bara känd från Visby. Första fyndet utanför Visby är från Gammelgarn 1910 och 1912–13 (dess hybrider med E. parviflorum resp. E. lamyi samlades då av J.W. Aurén; belägget från 1912 togs ”bland föräldrarna”, se nedan). Senare blev den funnen i Havdhem, ett dike nära stationen, 1929 (Fr i LD; Fries 1934), i Tofta, Gnisvärd (Fries 1934) och i Lummelunda, vid Lummelunds bruk, 1937 (Fr i LD, UPS; Fries 1942). Efter år 1950 spreds den snabbt, i synnerhet under de sista 25 åren på 1900-talet. Historiken tyder på att arten inte är ursprunglig på Gotland utan introducerades vid mitten av 1800-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Rosendunört odlades förr som prydnadsväxt men är sannolikt spontant invandrad på senare tid. Den växer på fuktig, näringsrik lerjord i diken, utefter fuktstråk och i igenväxande fuktiga gräsmarker, även lite torrare på schaktmassor, i industriområden, på grusplaner och soptippar. På senaste tiden har den kvävegynnade arten framgångsrikt börjat kolonisera fågelgödslade öar och holmar även långt ut i skärgården, där den växer utefter rännilar och i kanten av hällkar. Arten har ökat kraftigt sedan mitten av 1900-talet framför allt vid kusten och har nått de norra delarna av landskapet. Ökningen tycks fortsätta.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen ganska gammal inkomling, växer på blöt till frisk, gärna lerig mark i diken, på stränder med källutflöden, vid dammar, i kärr, nedan gödselstäder och i igenväxande fuktängar. Kvävegynnad, något kalkgynnad och konkurrensstark, men missgynnas av bete. Är under spridning och är i viss mån mätare på kvävepåverkan i fuktängar. Den utgör ett hot mot den naturliga, lågväxta fuktängsfloran. Vanlig i Göteborgstrakten och på Falbygden, ännu sällsynt för övrigt. 328 lokaler i 145 rutor (17 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Nordafrika, Asien. I Sverige mest i södra och mellersta delen. I Sörmland mindre allmän – (10%). Rosendunörten odlades förr som prydnadsväxt, blev som sådan allt mindre populär och saluförs knappast i vår tid. Den är kalk- och kvävegynnad och växer förvildad särskilt i vägdiken, men den kan också hittas i bäckdalar, på åkerkanter och i fuktiga skogsbryn. Arten förvildades under 1800-talets senare del. De tidigaste beläggen härrör från 1860-talet då den hittades vid Nybygget i Stora Malm 1862 (C.F. Elmquist S) och vid Götgatan i Stockholm 1868 (B. Gröndal GB, UPS). Rosendunörten förblev länge en sällsynthet men den ökade markant under 1900-talets senare hälft. Ökningen pågår fortfarande och gynnas säkert av de allt högre kvävenivåerna i landskapet.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
En i Sverige sydlig art, som kan räknas som ursprunglig upp till Uppland, men nu sprider sig allt mer norrut. I Uppland är den tämligen allmän i Mälarområdet, Uppsala-trakten och mellersta Roslagen, för övrigt tämligen sällsynt, i väster och nordost t.o.m. sällsynt. 289 kartblad, 519 kvadranter.
Almq. Sällsynt, oftast obeständig.
Den vanligaste växtplatsen för rosendunört är diken och dikeskanter, men stundom även åstränder och dammkanter. Den är även funnen vid ett par tillfällen på kala skär allra längst ut i ytterskärgården.
Under de senaste årtiondena har rosendunört ökat kraftigt. Den bildar täta bestånd med hjälp av underjordiska utlöpare och kan bli helt dominerande genom att konkurrera ut andra växter. Den är dock känslig för bete och slåtter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Rosendunört är ingen ursprunglig art. Den har kommit in med kulturen i modern tid och påträffades först tillfälligt som barlastväxt i Gävle hamn någon gång under första halvan av 1800-talet. En ny lokal hittades senare vid Harnäs intill Tröskens utlopp av M. Serrander. Märkligt nog finns förekomsten fortfarande kvar och har varit beständig i åtminstone 120 år. Under inventeringen har ytterligare några lokaler påträffats, men de flesta förekomster tycks bli tillfälliga.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Rosendunört har hittats ett fåtal gånger och i litet antal i Hälsingland, första gången 1951. Ett par gånger har den vuxit i jord som kommit med plantor från en handelsträdgård.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Rosendunört har nyligen hittats i en fuktig nygjord dikeskant i ett köpcentrum.