rörsvingel

Se: vanlig rörsvingel Schedonorus arundinaceus subsp. arundinaceus och vallsvingel Schedonorus arundinaceus subsp. uechtritzianus

Se vanlig rörsvingel Schedonorus arundinaceus subsp. arundinaceus och vallsvingel Schedonorus arundinaceus subsp. uechtritzianus.

(Hultén 1950.)

Se vanlig rörsvingel Schedonorus arundinaceus subsp. arundinaceus och vallsvingel Schedonorus arundinaceus subsp. uechtritzianus

237 Festuca arundinacea Schreb.

This polymorphic species is here represented by subsp. arundinacea in large parts of Europe, subsp. orientalis (Hack.) Tzvel. in E. Europe and adjacent part of Asia and subsp. fenas (Lag.) Arcang. in S. Europe and adjacent parts of Africa and Asia. The species has been introduced into S. Africa, Japan, N. and S. America and New Zealand.

Rörsvingel är ett mycket högvuxet gräs som växer i kompakta tuvor utmed åar, bäckar och diken samt vid gårdar och vägar i jordbruksområden. Sannolikt finns både spontana förekomster och kvarstående eller förvildade bestånd från gamla insådder i vallar och gräsmattor. I Harplinge finns en population med relativt tidig blomning och där vissa tuvor har ganska strävt strå närmast vippan, vilket kan tyda på inslag av vallsvingel, F. arundinacea var. aspera. Lokalangivelse: 900 m SV om kyrkan (4C 8c 34 15) dikeskanter 1984 (KG herbarium, materialet granskat av Arvid Nilsson 1985).

Gammal bofast art.

Se även vallsvingel Schedonorus arundinaceus subsp. uechtritzianus.

Rörsvingel växer på havsstränder, framför allt på driftvallar och andra tånggödslade ställen; rikligast är den på blockiga och steniga stränder. På gränsen mellan strandäng och strandnära mark bildar den ibland en distinkt rand. Inne i landskapet anträffas den t.ex. på ladugårdsplaner, vägkanter och gammal åkermark.
Rörsvingel har använts som vallgräs på leriga jordar (Lyhagen 1991). Troligen härstammar de småländska inlandsförekomsterna från sådan odling. Första fyndet i inlandet, i Jönköping Barnarp Flahult 1925, gjordes just på en gård där man gjorde fältförsök med vallgräs.

Rörsvingel växer solöppet på fuktig, något näringsrik och ibland salthaltig mark. Den är ursprunglig längs våra kuster där den växer på exponerade, grusiga eller blockrika stränder, gärna nära tångvallen. Växtplatserna är ofta ohävdade men den klarar ett visst bete. Gräset har också odlats som vallväxt och därifrån spridit sig till inlandslokaler där den växer i allehanda kulturmarker såsom fuktiga åkrar, vägrenar, på dammkanter, längs diken och i fuktängar.

Rörsvingel är spridd, men inte allmän längs öns kuster, vanligare på klapperstenspartierna längs Kalmarsund. Sommaren 2008 inventerades de moränöar som ligger strax norr om Ölandsbron, Algutsrum sn; rörsvingel hittades på samtliga öar och skär. Växten saknas bitvis längs stenkusten norr om Köpingsvik samt delar av östra sidan. I kulturmarker är den spridd över ön men på Stora Alvaret närmast obefintlig. Arten har gynnats när strandbetet minskat och dessutom fått påspädning genom vallfrön. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Rörsvingel har två uppgivna underarter på Öland: vanlig rörsvingel subsp. arundinaceus och vallsvingel subsp. uechtritzianus (se nedan). Majoriteten av fynden under inventeringen är inte bestämda till underart men torde utgöras av vanlig rörsvingel.

Gammal och inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Ursprunglig, även förvildad.
Strandängar, sand-, grus- och stenstränder, åkanter, bäckkanter och andra fuktmarker, diken, kanaler och vägkanter. Ursprunglig längs stränder, men även odlad som vallväxt och förvildad (Johansson 1998). Rörsvingel är delvis spridd på ön, vilket också framgår av förekomsterna i de inventerade provrutorna. Johansson (1897) anger frekvensen ”H. o. d.”; arten ökade tydligt under 1900-talet, troligen beroende på minskat bete samt genom att arten använts som foderväxt.

Endast vanlig rörsvingel ssp. arundinaceus är känd från Gotland.

Rörsvingel förekommer på frisk, tånggödslad mark på steniga havsstrandängar samt på vägkanter, gårdsplaner och skräpmarker inne i inlandet, dit den antagligen spritts från odling som vallväxt.

Rörsvingeln växer på havsstränder ovanför högvattenlinjen, ofta på klapperstranden mellan vassen och lövträdsbrynet. Arten är nu vanligare än förr. Säkert gjorde det intensiva betet, även på mindre holmar, att arten i äldre tid var betydligt mindre påfallande än nu. I Mörkö är den nu mycket allmän på alla skär och holmar och Ekströms uppgift om arten som en sällsynthet illustrerar hur intensivt betet faktiskt varit. I kusttrakterna är rörsvingeln numera också ganska vanligt spridd utmed vägkanter och på annan skräpmark. I inlandet förekommer den sällsynt på vägkanter och någon gång i vallar, förmodligen inkommen med gräsfrö. I Uppland är rörsvingel känd från Mälarens stränder (Almquist 1929) men i Sörmland har den inte hittats där. Vallsvingel var. aspera, som förekommer på inlandslokaler i andra delar av Sverige har inte noterats i Sörmland.

Vid södra delen av Hälsinglands kust kan man se fröplantor av rörsvingel komma upp kring en isolerad moderplanta på en strandäng. På stranden vid en för cirka 100 år sedan avsnörd havsvik, nu sötvatten, växer arten rikligt, liksom på havsstrand därintill. En ensam planta har hittats växande på stranden av en ö i Långvind. Fröna uppges flyta ett eller flera dygn (Romell 1938a). Om man antar att fröspridning med havsvatten är en viktig del av artens strategi tyder dessa iakttagelser på att den har funnits i södra Hälsingland i betydligt mer än hundra år, längre än vad litteraturuppgifterna nedan antyder, och att den utvidgar sitt territorium.

Rörsvingel blommar i linneans eller mjölkens tid. Några blad i de basala skotten brukar övervintra gröna. Den har några centimeter långa, vita, smala utlöpare i myllan.

Arten växer på övre delen av havsstrand i måttligt exponerade eller skyddade lägen, just nedom klibbalsbården. Det är den del av stranden där ofta den största delen av driften samlas och marken blir mullrik.