rödven

Gammal bofast art.

Trivialart

Rödven är ett ursprungligt men mycket kulturgynnat gräs. Det dominerar ofta på torra till friska ängar och igenväxande åkrar samt på hyggen, slänter, vägkanter, åkerrenar och ruderatplatser.

Allmän

314 Agrostis tenuis Sibth.

Syn.: A. pumila L., A. vulgaris With., A. capillaris auct.

This species occurs as a more or less native plant in Europe and parts of Asia. Its dispersal has been favoured by man. Thus, it has been introduced into several parts of the world, for instance N. America. It belongs now to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 214 and map 204).

Främst torr- och friskängsväxt, allm. i hela området, även i Tylöskog (Segerström 1932).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Agrostis rubra."

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

A. tenuis

Rödven är en av Smålands vanligaste växter – kanske den individrikaste? Den tillhör de tongivande arterna på torra hedar och i torra till måttligt fuktiga ängar. Relativt ursprungliga biotoper är hällmarker, klippkrön, grusåsar och backar, gles löv- eller barrskog samt strandängar, både vid havet och vid sötvatten. I kulturlandskapet är beteshagar, gräs- och grusplaner, åkerrenar och vägkanter vanliga växtplatser. Rödvenen ökar under en period efter det att betet upphört. På igenväxande åkermark blir den ofta den dominerande arten. – Rödven odlas i gräsmattor, vilka blir mjuka och mycket täta.

Rödven växer solöppet–halvskuggigt på torr, ofta kalkfattig mark som kan vara betad eller ohävdad. Den växer på sandgräshedar, i tallskogar, vägkanter, åkerrenar och ibland på tuviga friskängar. På alvarens något kalkfattigare torrängar, ofta rester av svallade moränryggar, är den beståndsbildande. Den är starkt kulturgynnad och ses på ruderatmark som jordtippar. Rödven ingår ofta i gräsfröblandningar och ses därför även i kulturgräsmarker.

Rödven är allmän över hela Öland och fynden är ganska jämnt fördelade över ön. Speciellt frekvent förefaller den att vara i lämpliga miljöer på Stora Alvaret och nära kusten där den växer på betade torrängar, ibland även på sandstränder.

Gammal och inkommen, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer: torrängar, beten, ängsmark, vägkanter, strandängar, ängen och glesa skogar; även i frisk barrskog. Ofta riklig och beståndsbildande. Johanssons (1897) ”Allest.” är troligen en korrekt beskrivning av frekvensen också i dag.

Rödven växer exponerat på torr till frisk mark i naturbeten, på torrbackar och åkerrenar, åkerholmar och vägkanter samt i igenväxande kulturmarker av alla slag, ofta tillsammans med röllika, käringtand och grässtjärnblomma. Man finner den också i skogsbryn och gläntor i löv- och blandskogar samt på grusplaner, banvallar och i skräpmark.

Rödvenen växer allestädes i näringsfattiga torra och friska gräsmarker och är ett av våra allra vanligaste gräs. Det växer också rikligt på skogsvägkanter, i skogsgläntor, torra gräsmattor och även på markhällar. Den kan även bli dominerande på vissa hyggen. Arten är starkt slåtter- och betesgynnad. Rödven odlas också i flera former som ett viktigt gräsmattegräs.

Rödven är troligen ursprunglig men starkt kulturgynnad. Arten odlas också allmänt som gräsmattegräs. Den anges som allmän i alla gamla botaniska arbeten.
På varaktigt öppen mineraljord blir rödven ofta dominerande och bidrar starkt till bildningen av en sammanhängande grässvål. Arten förekommer nästan alltid i mängd längs vägkanter, vändplaner och sidofickor till både större och mindre vägar. I odlingslandskapets naturbetesmarker har växten en särställning. Rödvenängen är den vanligaste vegetationstypen på ogödslade naturliga betesmarker i landskapet. Det skira gräset bildar här fond åt klassiska ängsblommor som röllika, gulmåra, bockrot och liten blåklocka. Arten förekommer ymnigt även på kulturbeten, gammal åkermark och i många ohävdade magra gräsmarker.
Rödven är också en vanlig art på kalhyggen och i kraftledningsgator och man ser den ofta på torra stränder. När växten förekommer i naturliga miljöer finns oftast ett tydligt kulturinflytande i närheten. Ett undantag är kanske myrar där rödven förekommer sparsamt men regelbundet i torrare partier i sluttande kärr och oftare i nordväst än i söder. I obruten natur av skog finns sällan någon rödven.
Den vanligaste följeväxten är röllika (28%) följd av blodrot, vitklöver, kråkvicker, höstfibbla, smultron, vårbrodd, prästkrage och midsommarblomster.

Årets rödvenfrön, sådda i jord, gror rikligt redan efter en vecka. Rödven blommar efter rödsvingel, ängsgröe och hundäxing men före storven. Blomningen börjar i linneans tid. I övervintrande bladrosetter bevaras ett litet antal blad nästan helt gröna. Frön överlever många år i fröbanken. Rödven är gräsmarkernas vanligaste gräs sett till individantal (tuvtåtel konkurrerar i fråga om antal noterade lokaler), liksom krus­tåteln är skogens. Rödven finns dock även i många skogsmiljöer, särskilt där det är mer öppet och framför allt där kulturpåverkan länge har varit stor. I mogen skog är det mest längs vägar, stigar och vid kojor. Efter avverkning och markberedning kan det vara även på övriga skogsytor. Även där brunven dominerar, på stränder och myrar i inlandet, och där krypven och storven är vanligast, alltså på havsstrand, finner man rödven. På de skuggiga lokaler där köseven växer är rödven också en förväxlingsart, genom att den där får så gles och stor vippa.