revlummer

Trivialart.

Allmän

Revlummer är ursprunglig och växer i friska till fuktiga skogar, i sumpskogar och kärrkanter samt på gamla torvtäktsmossar med utbildat trädskikt. Den trivs bäst i skugga till halvskugga och bildar ofta vidsträckta bestånd som kan dominera fältskiktet.

Revlummer har sannolikt ökat under 1900-talet som en följd av hedmarkernas beskogning.

Allm. i Skogsbygden, på Närkeslätten täml. allm. men i Glanshammar allm. (Nilsson 1986). Växtplatser är bl.a. kärr- och sumpskogar, tallmyrar, igenväxande björkhagar och hassellundar. Den har också antecknats på tallhed och hällmark samt i bergbrant och på block, mur och röse. Ymn. massförekomster har setts vid bl.a. Järnäsmossen i Götlunda på 100-årig landvinnings kärrtorv i avvattnad strandmyr med uppvuxen skog 1984 och vid Hälla i Sköllersta i dikad granskog 1963 (Hallin ms). 

Gammal bofast art.

Allmän i Skogslandet och Bergslagen; tämligen allmän i Västra Mälarslättens större skogsområde (Arboga, Kung Karl, Säterbo); spridda lokaler på Östra Mälarslätten, inklusive Mälaröarna. Sparsamheten i sistnämnda område beror på brist på sammanhängande barrskogsmark och lämpliga skogstyper; möjligen i förening med dålig anpassning till näringsrikt, lerigt underlag. Utbredningstyp: N1.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

2 Lycopodium annotinum L.

Within the vast Eurasiatic and N. American area of this rather variable species some lower taxa are distinguished (Hultén, Circumpol. I, p. 70). They are not registered separately on the map. The northern subsp. pungens (La Pylaie) Hult., including subsp. alpestre (Hartm.) A. & D. Löve, is mapped in Hultén, Circumpol. I, map 62, and Fl. Alaska Neighbor. Terr., map p. 27, and subsp. dubium Zoega is mapped in Meusel & Hemmerling, Bärlappe Eur. 1969, map 16. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 70 and map 62).

En lummer med ofta flera meter långa krypskott (revor) och talrika, upp till 2 dm höga upprätta skott (“grenar”). Sporaxen är oskaftade och sitter enstaka. Bladen är sylspetsiga (saknar hårudd).

Revlummer bildar gärna mattor som kan täcka stora ytor. Den är vanlig i skog, särskilt norrut. Finns även i fjällen.

Förväxlingsrisk:
Lopplummer saknar krypskott och särskilda sporax.
Mattlummer (Lycopodium clavatum) har håruddsförsedda blad som gör den mjuk att ta i, och sporaxen sitter parvis på ett gemensamt skaft (ej så i fjällen). Fjällformen av revlummer är hårdare, “plastigare” än mattlummer.
Fjällummer (Lycopodium alpinum) (huvudsakligen fjälltrakter) har också oskaftade sporax, men har blågröna grenar som sitter i knippen, och fjällika blad.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %. Nationellt fridlyst.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig revlummer L. a. subsp. annotinum i landskapet.

Sporpulvret hos rev- och mattlummer, nikten, hade en mängd olika namn. Etfersom det blossar upp med en puff då det antänds kallades det puff (Gullabo; Vide 1966; Vena; Bruce ms 2), puffmjöl (Hallingeberg; Bruce ms 2), futt (Tuna, Vena; Bruce ms 2), puttlekrut (Dalhem; Vide 1966); ´puttla´ = mumla, tala otydligt), pustkrut (Tuna, Vena; Bruce ms 2), blåsekrut (Hallaryd; Vide 1966) och lustigt fräs eller lustig fes (västra Jönköpings län; Vide 1966; ett uppskattat skämt var att hålla en tändsticka bakom en fisandes bak och tända på). Andra namn var pigekrut (västra och sydvästra Småland), käringakrut (Hovmantorp, Långaryd), stutafes (Hovmantorp) och vesslefes (Väckelsång, Älmeboda). Alla dessa namn hos Vide 1966.

Revlummer växer på fuktig eller frisk mark. Den är vanligast i gammal och mossrik skog, särskilt gran- eller blandskog, där den inte bara förekommer i källkärr och sluttningar mot bäckar och myrar utan också vid stagnerande vatten, t.ex. i strandskogar och kanten av myrar. Arten kan uppträda rikligt i tuviga sumpskogar med gran och al. Den anträffas även i stora bestånd på gamla myrodlingar, i dikade kärr, på dikesvallar och vägkanter. I motsats till mattlummer L. clavatum trivs arten på mark med lite finmaterial och mycket sten och block, t.ex. i stenskravel och rasbranter.

Revlummer växer främst i de två nordligaste socknarna Böda och Högby. I de västra delarna av Bödaskogen är dagens fynd få i jämförelse med kartan i Sterner (1986). I området pågår skogliga åtgärder med avverkningar som bedöms ha varit negativt för revlummer. Söder om Borgholm utmed västra kusten, socknarna Högsrum–Torslunda, har fynden också tunnat ut. En del av dessa lokaler är exploaterade och skogen nedhuggen. Nyetablering har skett på östra Öland i tallplanteringen söder om Dörby, N. Möckleby sn. En sydlig utpostlokal har tillkommit i Kastlösa (se nedan). Sammantaget lite plus och lite minus. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) men vår bedömning är att revlummer minskat något.

Såvitt känt finns endast underarten vanlig revlummer subsp. annotinum på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. I barrskog på frisk till fuktig sandjord med bottenvegetation av ljung eller blåbär finns revlummer ibland i rikliga bestånd. Den förekommer också på torvjord med tall och/eller björk på de utdikade myrarna, där den i ett fall (Vamlingbo) uppges ha ökat starkt sedan 1970 (BL). Den finns även i örtrikare barrskog eller blandskog på lerig morän, men då oftast i små bestånd. Vid avverkning kan revlummer stå kvar i flera år, men bestånden far illa av ljus och torka.

Johansson (1897) nämner bara elva lokaler. Antalet i dag kända lokaler är så pass stort att detta troligen avspeglar en reell ökning och inte bara är resultatet av en mer fullständig inventering.

På Gotland förekommer, såvitt känt, bara vanlig revlummer ssp. annotinum.

Revlummer växer på fuktig till frisk mark i barr- och blandskogar men kan också förekomma betydligt fuktigare i sumpskogar och kärrkanter. Arten föredrar skuggiga eller halvskuggiga lägen och kan ibland, framför allt i barrskog på dikad myrmark, breda ut sig i stora, täta bestånd. Sedan föregående inventering har arten ökat betydligt framför allt i landskapets västra delar. Förmodligen beror detta på att skogen brett ut sig mot kusten under senare år. Alla våra fynd tillhör underarten vanlig revlummer ssp. annotinum.

Ursprunglig, växer i sumpskogar, i fuktiga till friska granskogar eller blandskogar, gärna vid bäckar och i blockmark och i mosskanter. Torkar ofta bort på hyggen. Från landskapet är endast vanlig revlummer ssp. annotinum känd. Vanlig i hela landskapet, mindre vanlig på lerslätten på grund av brist på lämpliga biotoper. 

Revlummern växer vanligen på råhumus i fuktig granskog. Den påträffas både i blåbärsgranskog och fräkengranskog, också ofta i kärrkanter och på socklar i alskog. Den är betydligt mindre ljusberoende än övriga lummerarter och kan förekomma rikligt i tät granskog på dikad myrmark där den ibland bildar vidsträckta massbestånd. Revlummern är inte heller lika betes- och trampgynnad som andra Lycopodium-arter och har av den anledningen inte minskat lika mycket. Arten kan tillfälligt gynnas av skogsavverkning och bildar då ofta sporax i massor. Den tål dock inte allt för stark solstrålning. Arten missgynnas också i senare hyggesfaser när gräs och ormbunkar tar över och än mer när lövsly och gran breder ut sig över marken.

Revlummer växer i fuktig till frisk barr- och blandskog, oftast på torvjord och bland mossa i sumpskogar. I dikad gransumpskog kan den bli marktäckande över mycket stora ytor.

Revlummer är en ursprunglig växt knuten till skogslandskapet. Den är den vanligaste lummerarten i landskapet och troligen lika vanlig idag som under 1800-talet. Ett vanligt dialektalt namn i landskapet är »klippris« som härstammar från seden att strö klippt lummer på golvet vid högtider.

De dominerande följeväxterna är alla banala barrskogsarter som blåbär (43%), lingon, gran, rönn, tall, ekorrbär och skogsstjärna. Arter som indikerar rikare mark, t.ex. blåsippa, ask och kärrfibbla, slår sällan följe med revlummer (< 3%).

Nyetablerade små plantor har vi inte iakttagit. På havsstrand, ovanför en bård av rönnar och tallar, som bildar front mot havet, kan man se revlummer som har koloniserat tillsammans med björkpyrola. Revlummer bildar revor som syns bäst i utkanten av ett bestånd, där revorna kryper ut över mosstäcket. Revorna bildar tätt uppstående sterila och fertila skott och klonen kan bli nästan helt marktäckande. Revorna blir då mindre framträdande och arten ger ett mindre revigt intryck än mattlummer. En klon som troligen startade på en 50 år tidigare övergiven myrodling kan vara 10–15 m i diameter. Även gamla kloner i gammal skog kan vara tämligen täta. Revlummer är en av de mest pålitligt vintergröna arterna. Sporerna sprids under en lång period, mest vid torrt och varmt väder, dels från september till december, dels i mars, mest alltså vid temperatur som inte verkar lämplig för sporgroning. Spor­ax som tömts i oktober slokar tomma i april. I maj kan man se tömda sporax tillsammans med omogna, gröna ax.