rankstarr

Endast ett fynd är bekant: Ljusnedal: vid en stenpir vid Lossens Spegeldamm (kartans beteckning; 17C 7h 2- 4-, 570 m, 1980, BD i UPS, jfr Danielsson 1981). Arten, som finns i alla grannlandskap, växte i ett strandkärr nära piren. Om den kommit in i samband med att piren byggdes eller funnits på plats dessförinnan är obekant.

451 Carex elongata L.

This Eurasiatic species has a continental tendency in Europe. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 69.

Rankstarr är ursprunglig. Den tuvbildande arten saknas sällan i alkärr och näringsrika alsumpskogar, där den kan bilda ganska stora bestånd. I mindre omfattning växer den också i näringsrika småkärr och fuktstråk i ädellövskogar.

Allm. i Närkeslättens kärr, spridd utanför dessa i Skogsbygdens sumpskogar. Segerström (1932) såg den sälls. i Hammar och Lerbäck. I Garphyttetrakten i Tysslinge noterades 4 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994).

Vanliga växtplatser är strandkärr, sumpskogar, dammar, dråg, bäckar, diken, kalkbrott m.m. Ö om Norra Järnäs ödeby i Götlunda växte massvis i ett alkärr 1985.

Gammal bofast art.

Allmän på Mälarslätten; högre upp mestadels spridd i lägre områden till Övre Bergslagen. I Hällefors "ej ovanlig" 1958 (Lindberg) - torde gälla sydligaste delen; f.ö. säkerligen stora utbredningsluckor i Hällefors-Hjulsjö-Ljusnarsberg. Mer eller mindre glest bofast upp till mellersta Norrland, varför nämnda luckor förmodligen till viss del beror på oligotrofa förhållanden. Utbredningstyp: S2.

Följande uppgifter hos Larsson 1868 är osäkra: Bolstad Bodane, nedanför Kohagen, Grövik; Erikstad nedanför Västergärden. Belägg saknas; alla fyra lokaluppgifterna är lämnade av samma person (C J Lalin); inga nutida fynd finns från Dalboslätten.

Sumpskogar, skogskärr särskilt alkärr, gråalbårder utmed älvar och sjöstränder, bäckraviner, åoch skogsbäckkanter. Någon gång i landsvägsdiken. Måttligt krävande på underlaget. - 81 (34).

Rankstarr växer på fuktig till tidvis översvämmad, näringsrik jord. Framför allt ser man dess markanta tuvor mellan alsocklarna i alkärr och alsumpskog, t.ex. vid sjö- och bäckstränder. Rankstarren förekommer även vid skogskällor och i fuktiga sluttningar, då ibland i sällskap med skärmstarr C. remota. I mellan- och utskärgården kan man någon gång påträffa arten i hällkar. Slutligen uppträder den även i mera kulturpräglad vegetation som källdiken, traktorspår eller kärr i betesmark.

Rankstarr växer skuggigt på våt och näringsrik skogsmark. På Öland hittar man den på socklar i sumpskogar med klibbal eller glasbjörk, i ängsbarrskogar, ädellövskogar, skogskärr, sumphålor i tallskogar och utmed källflöden i fuktiga blandskogar. Den kan sekundärt också växa på kulturpåverkade lokaler som utmed diken och grävda luftningsdammar för avloppsvatten. Arten tycks indifferent för kalk.

Utbredningen är tudelad med fynd längst uppe i norr, Böda och Högby sn, samt i de västliga socknarna Högsrum, Glömminge och Algutsrum med den sydligaste lokalen i Vickleby strandskog. I Sterner (1986) står om rankstarr: "I senare tid många nya lokaler …" vilka tidigare nedtecknats i (Lundqvist 1970 a). Detta antagande byggde på att Sterner (1938) redovisade rankstarr från endast åtta lokaler. Ökningen tycks inte ha hållit i sig eftersom dagens fyndbild är mycket lik den från mitten av 1980-talet. Arten kan vara förbisedd då en del växtplatser ligger djupt inne i fuktiga skogar, långt från bebyggelse. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktiga myrkanter och alkärr på sandunderlag. Under inventeringsperioden funnen endast på fyra lokaler på Avanäset, Fårö. En av dessa sträcker sig över fem km²-rutor med flera delbestånd (GF). Johansson (1897) anger att rankstarr förekommer flerstädes på ”Fårö sandområde”, vilket motsvarar dagens fynd på Avanäset.

Rankstarr växer på näringsrik, fuktig till blöt mark i öppna kärr, alkärr eller andra skogskärr, sumpskogar samt vid stränder av småsjöar och bäckar. Ofta syns tuvorna tillsammans med kabbleka, älggräs och flädervänderot.

Rankstarren växer nästan konstant i blöta alkärr och sumpskog och även vid sjöstränder, ibland i diken. Tuvorna växer nästan alltid på tidvis översvämmad mark mellan alar.

Rankstarr är en särpräglad art, oftast lätt att känna igen när den bär ax. Även efter att den har släppt alla sina frukter identifieras den lätt genom axens mycket långa mittaxlar som sitter kvar på strået, med många ärr efter frukterna. Den blommar i skogsstjärnans tid. Frö sprids i linneans tid. Ganska många lokaler finns vid lugna vatten intill de stora vattendragen och spridning med vatten under vår- eller höstflod verkar sannolik. Andra lokaler är mycket isolerade och leder tankarna till spridning med änder, vilket kan gälla även lokalerna vid havet. Arten är ganska snabb att kolonisera strand som avsnörts från havet genom landhöjning och blivit sötvattenstrand. Bladen övervintrar till största delen gröna.