raggarv

749 Cerastium brachypetalum Pers.

This polymorphic species s. lat. is indigenous in Europe and adjacent parts of Asia and Africa. In Fl. Eur. 1/1964, p. 143 f., eight subspecies are distinguished. It has been introduced into N. America.

I Norden finns raggarv i södra och sydöstra Sverige samt i Danmark. Tidigare har den även funnits i Norge. Den ettåriga arten är kalkgynnad och växer på torrbackar, alvarhällar, vägkanter, banvallar och stenmurar (Mossberg m fl 1992).

Gammal bofast art, nu utgången. Senast uppgiven vid ån strax N om Djupadal i Ronneby (Westerlund 1890).

Raggarv är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har alltid varit sällsynt men under 1800-talet känd från fler lokaler och även under 1900-talet sakta men säkert minskande. Nationellt rödlistad (EN) och fridlyst.
Kommentar: B, granskare KAO.

Raggarv är inhemsk i Europa och angränsande delar av Asien och Afrika. I Sverige förekommer den främst i Skåne och på Gotland med enstaka fynd norrut till Östergötland och Södermanland; de sistnämnda utgör nordliga utpostlokaler för växten.

Raggarv växer solöppet på torr, kalkrik, gärna sandig och öppen mark. De få öländska fynden är gjorda på en grusig markväg som löper genom västra kustskogen, i en beteshage för hästar samt en gammal grustäkt.

Raggarv är ytterst ovanlig på Öland. De få äldre fynden är belägna i socknarna Räpplinge och Högsrum där den växte i kalkrikt grus nära västra landborgen. Senaste fynd i Sterner (1986) är från 1942, norr om Halltorps gård i Högsrum sn. Det var därför extra glädjande när Gunhild och Sven Johansson under 1990-talet fann raggarv på två lokaler i Räpplinge sn; växten finns kvar på båda. Ytterligare en lokal hittades våren 2021, nu längre söderut på ön i Algutsrum sn. Raggarv kan vara förbisedd, på grannön Gotland finns betydligt fler kända lokaler.

Gammal, bofast.

Ursprunglig (?).
Öppen, torr, kalkrik, störd miljö, ofta med tunna jord-, grus- eller sandlager: hällmark, torräng, beten och körvägar; även ”myrkullar” av sand. Någon gång också i åkermark. Tydligt gynnad av markstörning, t.ex. genom körning med fordon eller tramp. Markskadorna underlättar etableringen, och tramp och körning kan också bidra till spridningen av raggarvens frön.

Raggarv har i dag spridda lokaler på Gotland, av vilka en del hyser flera växtplatser (se Petersson 1999c, där även utförligare uppgifter finns om lokaler, biotoper och abundans). På flera av de äldre lokalerna har arten visat en imponerande konstans, t.ex. på en torrbacke med sand över kalkhäll nordväst om kyrkan i Sjonhem från 1891 (KJ i VI; Johansson 1897) till 1996 (16623- 63772- JP). På Tofta skjutfält är arten rikligt spridd – där gynnas den möjligen av militärens slitage.

Raggarv kan möjligen vara inkommen på några av sina äldre lokaler, som låg på torra marker i odlingslandskapet (men ibland med hällmark i närheten). På hällmark ger arten intryck av att vara spontan och gammal, men vi kan inte utesluta att den, liksom exempelvis pimpinell och gotländsk haverrot, har vandrat ut från kulturmarken. Arten var dåligt känd under 1800-talet. Johansson (1897) angav raggarv bara från en lokal väster om kyrkan i Sjonhem och från Hau i Fleringe. I båda dessa områden fanns den fortfarande kvar under Projekt Gotlands flora. Raggarv ökade påtagligt under 1900-talet (även om många av de lokaler som upptäcktes under 1900-talet kan ha varit förbisedda tidigare).
Raggarv är fridlyst.

Raggarv är en höstgroende ettårig art som i Sörmland bara är funnen i klippskrevor på örtberg. Arten är ofta långvarig på sina växtplatser. På Bränningeklint hittades den 1857–1924, vid Fridhem i Ösmo är den känd sedan 1932. Raggarven är säkert förbisedd och kanske finns den ännu kvar på flera av de äldre lokalerna.

Nationellt fridlyst sedan 1999.