praktbrunört

1606 Prunella grandiflora (L.) Scholl.

This species is mainly restricted to Europe. In the SW. part of the range subsp. pyrenaica (Gren. & Godr.) A. & O. Bolós is distinguished. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 379.

I Sverige växer praktbrunört på Öland och Gotland samt sparsamt i Västergötland. De svenska förekomsterna är nordliga utposter för arten som för övrigt växer i de södra och kontinentala delarna av Europa.

Praktbrunört växer främst på stäppartade torrängar med måttlig hävd. På alvarmark kan den även ses i karster, grusalvar och gräsfyllda sprickor i kalkstenen. I fuktängar hittas växten ofta uppe på tuvorna. Sällsynt rapporteras praktbrunört från hassellundar och glesa tallskogar på kalkrik sand.

Praktbrunört är vanlig över hela Stora Alvaret. Från östra sjömarken finns spridda fynd, fler idag än tidigare. På södra Öland, inom Mörbylånga kommun, finns inga fynd väster om väg 136; marken är där inte tillräckligt kalkrik för växten. I Mittlandet hittas praktbrunört på mindre alvarpartier och torrängar som ligger insprängda i lövskogen. Aktuella fynd saknas från Slottsalvaret och Greby alvar, Räpplinge sn, där den tidigare är funnen (fynd av Rikard Sterner 1920 respektive 1935). Den är aktivt eftersökt på dessa alvar under slutet av inventeringen utan återfynd. Varför praktbrunört försvunnit från några socknar är svårt att förklara. Möjligen har en del gamla lokaler vuxit igen när hävden åtminstone periodvis upphört. Detta kan ha drabbat bestånden på Slottsalvaret som var rejält igenvuxet en period innan röjningar skedde och betet återupptogs. Norr om Borgholm finns spridda fynd upp till Persnäs sn. Praktbrunört saknas idag liksom förr på alvarmark i de tre nordligaste socknarna vilket kan tyckas märkligt. Speciellt längs delar av västra stenkusten finns flera lämpliga miljöer för arten. Samtidigt får man betänka att alvarmarkerna på norra Öland är betydligt yngre än Stora Alvaret och var de sista landområdena som dök upp ur havet efter senaste nedisningen. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Företrädesvis på torr till något fuktig ängsmark och i ängen; även hällmark, tallskog eller barrblandskog. Ej vanlig i jordbrukslandskapet. Johanssons (1897) karakteristik ”Allm. på kalkhaltig jord” beskriver även dagens förhållanden bra.

Varierar med vita eller rosa blommor (Larsson 1994). Någon gång har den parflikiga blad (Johansson 1910b): ”f. pinnatifida”.”Othem nära Ytlings (T. Westergren 97!)”. En flikbladig form är även funnen på norrsidan av Muskmyr i Sundre 1985 (BL).