plattstarr

Gammal bofast art.

464 Carex disticha Huds.

This Eurasiatic species may be commoner eastwards than the map indicates. It is found in a few places in E. Canada (probably introduced). However, C. sartwellii Dew. (from the eastern states through Upper Midwest to Rocky Mts.) may be regarded as an American counterpart to C. disticha. In E. and SE. Asia the closely related C. lithophila Turcz. occurs (tentatively mapped here). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 67.

Plattstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den är i hög grad bunden till lerområden och växer beståndsbildande på leriga havsstränder, främst i norra Halland, samt i näringsrika och ofta beteshävdade fuktängar och småkärr i anslutning till vattendrag och märgelhålor. Vidare är den vanlig i vägdiken och då och då ser man den även på ganska torra åkerrenar. Arten är konkurrenskraftig och i igenväxande biotoper håller den sig kvar länge.

Fuktängsväxt, allm. i Glanshammar och Rinkaby (Nilsson), mestadels spridd–täml. allm. men med ojämn förekomst. Kjellmert fann 6 lokaler i Svennevad inom en halv km².

Den växer vanligen i åker-, väg- och järnvägsdiken. Vid Segersjötorp i Mellösa antecknade Broddeson (1941, ms) arten ”i alla diken i trakten”. Den gynnas av käll- och kalkmark och förekommer också längs bäckar och ute i fuktängar och kärrkanter, vid dammar och tippar etc.

Blomquist & Rosenberg (1921) såg den vid Närkes slättsjöar, men förekomster i strandkärr är inte vanliga. I ett sådant med pors och vattenklöver sågs den dock 1989 vid badet i Botaren i Svennevad i vitmossa på alsocklar. På frisk mark i åkerkanter och -dungar förekommer plattstarr i uttorkade diken och på kalkmark.

Vid Stora Hjortstorp i Örebro fann Broddeson (ms) ”väldiga massor” 1932 i diken och i ett kärr vid Skogsgård vid Järnäs i Götlunda växte 1981 ett ymn. bestånd om 100 m².

Gamla subfossila lämningar av plattstarr rapporterades från Ervalla järnvägsstation 1898 (Kjellmark 1899).

Myrin 1832.

Okänd växtmiljö. - 3 (3).

Allmän på Mälarslätten och i nedre Skogslåglandets kulturområden; tämligen allmän-spridd i övre Skogslåglandets kulturområden; spridd-tämligen sällsynt i Bergslagen. Når i sistnämnda region sin svenska NV-gräns, som framförallt syns vara temperaturklimatiskt betingad. Utbredningstyp: S2.

Plattstarr växer på fuktig till våt, näringsrik och basrik lerjord. I någorlunda naturlig omgivning förekommer arten i strandkärr vid sjöar och åar, i rikkärrskanter och vid källkärr. Betydligt vanligare är den på starkt kulturpräglad mark: i översilade, betade eller igenväxande kärrängar samt i dammar och diken. Vid kusten växer den någon gång på leriga stränder och i strandängar.

Arten gynnas av igenväxningen och bildar ibland vidsträckta, täta bestånd på tidigare hävdad mark. Återfynden på tidigare kända lokaler är påfallande många.

Plattstarr växer på fuktig–våt, ofta kalkpåverkad och gärna lerig mark. På Öland ses den på havsstrandängar, i rikkärr, glesare sumpskogar och utmed bäckar. Plattstarr är starkt kulturgynnad och växer i betade frisk- och fuktängar, vid grävda vattenhål och dammar, utmed diken och kanaler, i fuktiga åkerkanter, slåtterängar, gamla grustäkter och stenbrott. I blöta, måttligt betade marker blir den ofta beståndsbildande tack vare sina rikliga utlöpare.

Plattstarr är allmän på hela Öland, särskilt vanlig är den på strandängarnas nedre delar där den växer i fuktiga svackor mellan gamla strandvallar. Lite glesare är det med fynd på Stora Alvaret och de sandiga områdena längst i norr, Böda sn. Plattstarr gynnas av den igenväxning som blir följden när marker lämnas ohävdade.

Ett tydligt kännetecken för plattstarr är att de mellersta delarna i axet enbart utgörs av hanblommor, så att axet där känns lite tunnare, "plattare".

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktiga ängen, hävdade strandängar, sumpskogar och lövskogskärr. Finns också vid bäckar och diken, i dammkanter, vid bryor och fuktmarker. Martinsson (1977) anger plattstarr som dominant art i ”öppet sumpkärr av högstarr-ört-typ”, med en uppskattad areal av 1 285 hektar på Gotland. Dessa kärr användes tidigare för slåtter men växer nu igen med högörter och viden.

Oförändrad eller något minskande frekvens sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) bedömde arten som allmän.

Plattstarr växer ofta i stora bestånd på frisk till blöt, lerig och näringsrik jord på strandängar både vid sött och salt vatten. Den förekommer också i kärr, fuktängar och slåtterängar samt i diken, längs vägar och i igenväxande fuktig gräsmark.

Plattstarren hör hemma i rikkärr och i lerslätternas näringsrika fuktängar. Den växer ofta på strandängar vid sjöar eller sötvattenspåverkade ängar vid havet men har minskat i åkerbygderna genom dikning och uppodling av sådana lokaler. Numera finner man den därför ofta i odlingslandskapets diken, som rest från dessa utdikade fuktmarker. Arten har samtidigt också ökat i tidigare betade fuktängar på grund av minskande betestryck.

Wiström (1898) skrev att plattstarr var tämligen allmän i sydöstra Hälsingland och fanns flerstädes i nordöstra Hälsingland. I dag är den sällsynt, och finns på några ganska olikartade lokaler. Ett nästan genomgående drag är dock kulturpåverkan. Den kan vara pågående: hamn, dike, sumpig åker i träda, bandy­bana, äng, strandäng. Den kan även ha upphört, som på myren som intagit bottnen av en före detta sjö. Även de förekomster på myr som har noterats kan bero på kulturinflytande, genom slåtter i gamla tider. Plattstarr försvann från Brobergs bandybana när man slutade göra is där. Stubbtåg som följeart pekar också på kulturinflytande. Andra följearter pekar på flera ställen på god kvävetillgång och tämligen högt pH: missne, stor andmat, blomvass, dyblad, svartfryle, spädstarr, gräsull, snip, mysk­gräs, hästsvans, nickskära och brunskära.