pilblad

Detta är det enda säkerställda fyndet av arten i ren form i landskapet.

Det finns ett otvetydigt belägg av denna art från Tännäs: Funnån vid Funäsdalen (1887, F. Behm i S). Det är inte beaktat av Birger (1908a), som ansåg att S. natans var släktets enda art i Härjedalen.

90 Sagittaria sagittifolia L.

This polymorphic species occurs in Eurasia and N. America. However, the populations in N. America have been distinguished as S. latifolia W illd. Further, the closely related S. trifolia L., often regarded as a subspecies of S. sagittifolia, has a wide distribution in Asia. Its occurrence is tentatively mapped.

Pilblad är ursprunglig. Den uppträder som övervattensväxt på grunt vatten och som flytbladsväxt på lite djupare vatten ner till ca 1 m. Arten växer främst i de näringsrika eller ganska näringsrika åarnas lugnvattenspartier samt i märgelhålor. Den enda sjöbiotopen för pilblad tycks vara Storsjön i Lagans vattensystem.

Allm. i sjöar och vattendrag på Närkeslätten, spridd i Skogsbygden men saknas i näringsfattiga delar. Enl. Samuelsson (1920): ”allm... tydligen endast de lägre, egentliga kulturbygdena” och Segerström (1932): ”Tylöskogen... mkt sälls.”.

Utom i sjöar och åar växer den i anslutande diken, bäckar och kvarndammar. Broddeson (ms) fann pilblad längs 1,5 km av Lillån i Örebro 1934.

Gammal bofast art.

Allmän i Mälaren och Mälarslättens större vattendrag; högre upp följande slättåarna och de eutrofa(–mesotrofa) sjösystemen upp till Dalarna. I västra Bergslagen av låg frekvens, beroende främst på oligotrofa förhållanden. Utbredningsekologiskt mycket lik Iris pseudacorus (kanske nästan helt, norrut blott mindre uppmärksammad än denna). Utbredningstyp: S2.

Har troligen under 1900-talet dragit fördel av vattnens ökade förorening, något som dock inte kan utläsas vid jämförelser mellan äldre och yngre frekvensuppgifter. (Allmän i hela Västmanland enligt de gamla provinsflororna.)

Myrin 1832.

Pilblad växer på dy eller finkornig mineraljord i grunt till måttligt djupt, näringsrikt vatten i sjöar och större, lugnt flytande åar. Man finner den endast undantagsvis i småvatten som dammar och gölar. – Arten betas gärna av kanadagäss, vilket utgör ett hot mot bestånden i norra Åsnen (se under lokaluppgifter för Alvesta).

Pilblad växer på lerig eller gyttjig botten ner till någon meters djup i näringsrika, lugnt rinnande vatten. I Bohuslän förekommer den i några få vattensystem, nämligen Göta och Nordre älvar, Bäveån–Risån och Bratteforsån, och den har minskat kraftigt sedan förra inventeringen.

Pilblad är flerårig och växer främst på grunt vatten vid stränderna av näringsrika sjöar och åar, på djupare vatten kan den ha flytblad eller vara helt nedsänkt med bandlika, meterlånga blad. Pilblad ingår ofta i artrikare vassvegetation vid betade näringsrika sjöstränder och bildar bestånd vid båtbryggor och andra fläckar med öppet vatten.

Pilblad förekommer främst på lera och gyttja, mer sällan på sand, på grunt vatten i relativt näringsrika sjöar och större åar. Den förekommer sällan i mindre vatten och kärr och bildar under mindre gynnsamma förhållanden och på djupare vatten sterila bladrosetter som är lätta att förbise.

Förändring -17%.

Pilblad är ursprunglig. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. Ytterligare förekomster har senare rapporterats och totalt är 25 gamla lokaler kända. De sammanfaller ovanligt väl med inventeringens resultat. Artens förekomst tycks därmed inte ha förändrats de senaste 100 åren.

Pilblad växer på grunt vatten i näringsrika sjöar och större vattendrag – gärna i slättsjöarnas vikar eller i svagt strömmande vatten i sel eller strömdrag. Arten påträffas vanligen i mindre bestånd bland annan rik vattenvegetation men ofta där växtligheten är lite glesare.

Den växer på olika mjuka eller lösa bottnar av dy, lera, sand eller liknande. Många lokaler är kulturpåverkade platser som båtplatser, kanaler och badplatser. Den förekommer även i anlagda dammar. Troligen gynnas arten av viss störning eller erosion som håller undan kompakta vassar. Pilblad växer gärna vid åmynningar i havet men inte i egentligt bräckt vatten.

Den vanligaste följeväxten är gul näckros (49%) följd av svalting, sjöfräken, gäddnate, sprängört, jättegröe, vattenpilört, vass och säv.

Pilblad börjar blomma samtidigt med mjölke. I lingonens tid har den svällande fruktsamlingar, tre stycken 2 cm stora gröna kulor tillsammans, vardera sammansatt av myriader av tätt packade frukter. De sitter nedom de uppstående pilformade bladen, nära vattenytan. I lärkens tid är pilblad mer vissen än de flesta andra vattenväxter och svår att upptäcka. Bladen har förlorat form och substans och bryts ned.

Hybriden med trubbpilblad, kallad mellan­pilblad nämndes inte i Lids eller Hylanders floror när vi 1980 började inventeringen i Hälsingland. Den finns nämnd men ej beskriven i Krok & Almquists flora från 1984. Vi hade inledningsvis inte uppmärksamheten riktad emot den. Stridh (1994d) uppmärksammade den i Ljusnan i Ljusdal och fick artbestämningen konfirmerad. Preston & Uotila (2009) beskrev den under namnet Sagittaria × lunata och meddelade att den har samlats i Järvsö 1889 och i Lörstrand i Järvsö 1973. Enligt dem är mellanpilblad variabel. I Hälsingland ska trubbpilblad S. natans inte finnas. De mest användbara skiljekaraktärerna mellan pilblad och mellanpilblad är enligt Preston & Uotila att mellanpilblad i allmänhet saknar blad som sticker upp ovan vattenytan, att ståndarknapparna i allmänhet är gula eller gula med violett anstrykning (på pilblad djupt purpurfärgade) och att mogen frukt vanligen inte utvecklas (på pilblad normal fruktutveckling). I Ljusnan mellan Varpen och Landafors finns arten rikligt, utan blad som sticker upp över vattenytan, med undantag för Ornäsviken i Segersta, där några plantor utvecklar sådana blad. Denna lokal är extremt näringsrik. Ståndarknapparna är överallt mer brunröda än gula. De nedre blommorna i blomställningen slår ut först och är honblommor, som helt saknar ståndare. Upptill kommer senare hanblommor, med rikligt med ståndare och endast ett fåtal pistiller.