pärlhyacint

Kusten Härnösand förvildad i trakten av Härnösand (Mo 1953).

Pärlhyacint är en vanlig prydnadsväxt som lätt förvildas, främst i omedelbar närhet av trädgårdar. På ett par lokaler växer den dock till synes naturaliserad i lövblandskog ett stycke från bebyggelse (se nedan).

Arten härstammar från södra och mellersta Europa samt Mindre Asien. I Sverige är den känd som förvildad sedan 1772.

Prydnadsväxt, i Sverige förvildad sedan 1770-talet, i Närke ett halvt sekel senare. Genom tiderna har ett 30-tal fynd gjorts på ödetomter och vid utkast.

Ny bofast art. 

Ej konsekvent noterad.

Spridda uppgifter från alla regioner sedan mitten av 1800-talet. I det bäst kända delområdet, Hallstahammar, fjorton lokaler under 1950–60-talet (MALMGREN 1970). Mest inom eller i anslutning till tomter, sällsynt på visst avstånd från bebyggelse. Vad som kan kallas vildväxande är svårt att bedöma, än mer, vilka förekomster som kan anses någorlunda bofasta. Som relativt varaktig möjligen spridd-tämligen sällsynt på Mälarslätten, högre upp oviss. Endast fyra, som tillfälligt betraktade dalaförekomster hos ALMQUIST (1949). Utbredningstyp osäker.

Status: sedan länge ofta odlad prydnadsväxt; ofta länge kvarstående, förvildad och bofast och någon gång fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1838 från V. Sallerup (HHRi i LD), men odlad sedan 1600-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.
Kommentar: denna art har länge sammanblandats med armenisk pärlhyacint M. armeniacum och identiteten på många uppgifter är därför osäker. Kanske förekommer även hybrider mellan dessa arter.

Pärlhyacint är ursprunglig i mellersta och sydöstra Europa samt Mindre Asien. Som prydnadsväxt har den gamla anor – den fanns vid Linnés barndomshem i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Muscari flore globoso, på svenska drufhyacint). Arten upptogs bland de i Småland ofta odlade av Scheutz (1864), vilket fortfarande gäller, även om den i nya trädgårdar numera har ersatts av armenisk pärlhyacint M. armeniacum.

Pärlhyacinten är en av de arter som länge står kvar vid ödetorp och i övergivna trädgårdar. Den anträffas förvildad kring avfallsplatser, längs vägkanter, i slänter och lövsnår samt på hällmark. Inte sällan finner man den spridd ut i ängar och hagar. Bestånden kan vara rikliga, men massförekomster av den typ som är kända från sandiga åkrar på Öland och Gotland (se t.ex. B. G. Johansson 1998) har inte rapporterats från Småland.

Pärlhyacint härstammar från mellersta och sydöstra Europa. Den var åtminstone förr vanlig i odling på Öland men ersätts i dagens trädgårdar alltmer av armenisk pärlhyacint M. armeniacum. I Sterner (1938) uppges pärlhyacint främst från sandiga åkrar där den kunde bli ett besvärligt ogräs. Än idag växer arten i sandig åkermark, trädor och betade torrängar där den ibland kan förkomma i stort antal. Under inventeringen har många fynd gjorts i vägkanter, ibland är arten kvarstående på ödetomter, i skogsmark och tillfälligt sedd på utkast.

Pärlhyacint har idag en liknande utbredning som kartan i Sterner (1986) visar, med rika lokaler på norra Öland, främst i Böda och Högby sn. Av kartbilden framgår var man finner sandiga marker på Öland som utmed östra sidan, Runsten sn och söderut till Sandby. Pärlhyacint har ökat tydligt jämfört med Sterner (1938), det var först under 1930-talet som växten började naturaliseras mer allmänt. Även jämfört med kartbilden i Sterner (1986) är fynden idag något fler men troligen var de äldre botanisterna inte lika frikostiga med att notera tillfälliga förekomster på utkast. På sikt riskerar de rika förekomsterna i sandiga åkrar och trädor att försvinna. Under inventeringen är den noterad i samtliga socknar förutom Egby. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, kvarstående, bofast. Sedan länge odlad; kvarstående vid ödegårdar, förvildad till vägkanter, mer tillfällig på jordhögar och skräptippar. Som förvildad först rapporterad från sandiga åkrar, här möjligen inkommen med utsäde. Som åkerogräs, färgande hela åkern himmelsblå, sedd i Östergarn och Othem ännu på 1970-talet (Johansson 1998). I Othem har den trängts tillbaka genom att åkern inte längre brukats, men i Östergarn har den setts i mängd så sent som 2007 (GI).

Plantor med vita blommor förekommer sällsynt (Larssson 1994).

Odlad prydnadsväxt från centrala och östra Europa. Kvarstående, förvildad och någon gång eventuellt naturaliserad i gräsmattor, på ödetomter, skogsbryn och vägkanter.

Pärlhyacinten är en sedan gammalt odlad och förvildad prydnadsväxt, som sprids med lökar i trädgårdsavfall eller genom frön. Den växer vanligen i gräsmark i närheten av äldre bebyggelse. I nyare villaträdgårdar odlas i stället ofta armenisk pärlhyacint.

Prydnadsväxt från centrala och sydöstra Europa och Mindre Asien. Sprids med avfall från trädgårdar eller påträffas som kvarstående odlingsrest. Arten var vanligare i odling förr. Numera ersätts den ofta av armenisk pärlhyacint. Pärlhyacint förvildas framför allt i gårdsmiljöer och parker, men även i betesmarker och lundar. 

Pärlhyacint sprider sig lätt i gräsmattor både med frön och smålökar. Den påträffas både som länge kvarstående efter tidigare odling och som förvildad, till exempel på trädgårdsutkast.