Flora över Dal
Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.
(Hultén 1950.)
Taxasida
parkmåra
Galium pumilum
Murray
parkmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Översikt
Översikt
parkmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- parkmåra
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Galium pumilum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Galium pumilum Murray
Svenskt namn
parkmåra
norwegianBokmal
parkmaure
norwegianNynorsk
parkmaure
Finskt namn
puistomatara
finlandSwedish
parkmåra
Danskt namn
Park-snerre
Foton
Inga foton finns för detta taxon.
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Härjedalens kärlväxtflora
Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund.
ISBN 91-971255-9-8.
Denna art samlades av Sven Jonsson i Överhogdal: nära kyrkan (17E 1j, 1990, UPS), där vatten spolat över vägen, och själv samlade jag parkmåra inte långt därifrån, vid järnvägsstationen. Karin Apelgren har granskat kollekterna.
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Parkmarans utbredning i Sverige är huvudsakligen östlig. Den har inkommit med gräsfrö från kontinenten och uppmärksammades första gången 1840.
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1520 Galium pumilum Murr.
Syn.: G. sylvestre Poll.
This polymorphic species is restricted to Europe. Some subspecies or closely related species are distinguished (Fl. Eur. 4/1979, p. 31 f.), each with its specific distribution area. Subsp. normanii (O. C. Dahl) Nordh. occurring on Iceland and in two places in Nordland (Norway) is of special geographic interest. Most of the occurrences in Fennoscandia are adventive (subsp. vulgatum Sterner).
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Känd i Sverige sedan 1840, inkommen med bl.a. franska frövaror.
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Tillfälligt inkommen, sannolikt med gräsfrö.
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
2; endast två äldre fynd: Mälarområdet: Rytterne Vid landsväg mellan Fiholm och Orrbo (enligt Hamrins manuskript "en mycket stor tuva") 1922 (Lundman, det. Samuelsson såsom G. silvestre; S, UPS). - Övre Bergslagen: Ljusnarsberg Bånghammar, grässlänt vid åkerkant i mängd 1935 (Almquist såsom G. pumilum, S). – I båda fallen G. pumilum s.str. (det. !). Först publicerad (i form av kartprickar) hos HULTÉN (1950). - [Därjämte flera felbestämda ark (S, UPS, VÄ), som är G. album och G. uliginosum (det. !).]
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: inkommen under 1800-talet till främst slottsparker som förorening i centraleuropeiskt gräsfrö; på några lokaler långvarigt etablerad och bofast men ej vidare spridd. Först uppgiven 1840 från Hardeberga (Kamp i UPS). (Några ännu äldre uppgifter föreligger men för dessa saknas belägg och sannolikt avser de andra snarlika arter vilka då ännu inte var klart urskilda).
Förändring och hot: totalt uppgiven från 36 lokaler men efter mitten av 1900-talet försvunnen från nästan samtliga – sannolikt en följd av många äldre parkanläggningars förfall kombinerat med motorgräsklipparens intåg i parkskötseln. På den återstående lokalen i Allerum har något tiotal plantor observerats 2000 och 2001.
Kommentar: B, granskare KAO.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
G. pumilum ssp. vulgatum
Parkmåra har en stor centraleuropeisk utbredning men anses vara helt och hållet inkommen med frövaror till Sverige, närmare bestämt med gräsfrö från Frankrike (Hylander 1943). Importen började i mitten av 1800-talet och hade nog upphört i början av 1900-talet. Flera lokaler, särskilt de tidiga, utgörs också av åkervallar och banvallar (utanför Småland även parker). Under 1920-talet, när Rikard Sterner gjorde omfattande fältarbete i östra Småland, påträffade han dock arten flera gånger i naturliga betesmarker, t.ex. ekbackar och ängsmarker med slåttergubbe Arnica montana. Samma intryck av att det är en naturligt förekommande växt kan man få idag, när man ser den på gravfälten på Jönköping Visingsö eller i välhävdade naturbetesmarker. Arten har med andra ord lyckats naturalisera sig åtminstone temporärt.
Å andra sidan har antalet kända lokaler minskat drastiskt. I någon mån kan detta bero på att den klena arten är svårupptäckt men säkerligen också på att den gått tillbaka på grund av igenväxning eller uppodling. Arten är nog också värmekrävande och kanske inte i längden beständig i vårt klimat – utom på speciellt gynnsamma platser som Visingsö, där den ännu finns på flera lokaler.
Funnen i 10 rutor; tidigare uppgifter från 35 rutor. Sällsynt. – Bofast sentida inkomling.
Parkmåra har en stor centraleuropeisk utbredning men anses vara helt och hållet inkommen med frövaror till Sverige, närmare bestämt med gräsfrö från Frankrike (Hylander 1943). Importen började i mitten av 1800-talet och hade nog upphört i början av 1900-talet. Flera lokaler, särskilt de tidiga, utgörs också av åkervallar och banvallar (utanför Småland även parker). Under 1920-talet, när Rikard Sterner gjorde omfattande fältarbete i östra Småland, påträffade han dock arten flera gånger i naturliga betesmarker, t.ex. ekbackar och ängsmarker med slåttergubbe Arnica montana. Samma intryck av att det är en naturligt förekommande växt kan man få idag, när man ser den på gravfälten på Jönköping Visingsö eller i välhävdade naturbetesmarker. Arten har med andra ord lyckats naturalisera sig åtminstone temporärt.
Å andra sidan har antalet kända lokaler minskat drastiskt. I någon mån kan detta bero på att den klena arten är svårupptäckt men säkerligen också på att den gått tillbaka på grund av igenväxning eller uppodling. Arten är nog också värmekrävande och kanske inte i längden beständig i vårt klimat – utom på speciellt gynnsamma platser som Visingsö, där den ännu finns på flera lokaler.
Funnen i 10 rutor; tidigare uppgifter från 35 rutor. Sällsynt. – Bofast sentida inkomling.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Parkmåra är ursprunglig i Centraleuropa. Till Sverige är den inkommen med gräsfrö från Frankrike (Hylander 1943 a). Parkmåra har i Sverige noterats inte bara från parker utan även banvallar och betesmarker. Ofta är den tillfällig men i Småland har den naturaliserats i betesmarker (Edqvist & Karlsson 2007). Fyndet från Öland är inte tidigare publicerat. Från Borgholm har en annan gräsfröinkomling noterats nämligen vitrapunkel Phyteuma spicatum (1885) så fyndet av parkmåra var inte helt överraskande.
Inkommen, tillfällig.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Inkommen, bofast.
Inkommen med gräs- och vallfrö till parker och myrodlingar samt i äldre tid klöveråkrar. Johansson (1897) angav även förekomster på barlast, men inga fynd i hamnar fanns med i lokallistan. Arten har minskat sedan introduktionerna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Parkmåra fanns under våra inventeringar kvar på en av de äldre växtplatserna (Björke).
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Parkmåra är inkommen under 1800-talet med gräsfrö.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inkommen med gräsfrö från Väst- och Centraleuropa, växte i parker och på gräsmattor anlagda kring förra sekelskiftet, ofta vid järnvägsstationer. Ganska konkurrenssvag, ljuskrävande och numera nästan försvunnen från landskapet. Nationellt hotad art (EN starkt hotad). Mycket sällsynt. 2 lokaler i 2 rutor.
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Parkmåran är flerårig och från början införd med franskt gräsfrö till parkgräsmattor. Den återfinns därför ofta i närheten av större gårdar invid gräsplaner eller i gamla parker. I Ludgo växer arten som naturaliserad i öppen, ogödslad betesmark. Arten gynnas av slåtter men missgynnas av bete.
Väst- och Mellaneuropa, Nordafrika. I Sverige upp till Dalarna samt Medelpad.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket sällsynt i Uppland. 4 kartblad, 4 kvadranter.
Almq. Sällsynt.
Parkmåra är en tidigare gräsfröinkomling, som påträffats i parker och gräsmattor.
Almq. Sällsynt.
Parkmåra är en tidigare gräsfröinkomling, som påträffats i parker och gräsmattor.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Parkmåra anses ha kommit in i landet med importerat gräsfrö från Frankrike. Den påträffades först i Skåne 1840 och spridda förekomster finns upp till södra Norrland. Spridningen har sedan länge upphört och arten har försvunnit på många lokaler. I Gästrikland hittades den första gången 1981.
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Parkmåra har i äldre tid spridits med järnväg och är även funnen i stadsmiljö, möjligen som parkogräs.