nickskära

1797 Bidens cernua L.

This variable species occurs in most of Europe and disjunctly through Asia over to N. America. It is favoured by clearings near fens and brooks. It is considered indigenous in N. America (Fernald, Manual 1950, p. 1501), although the occurrences in Alaska are adventive (Hultén, Fl. Alaska Neighbor. Terr., p. 884) and probably so in many other places. It is registered among the amphi-atlantic plants by Hultén (Amphi-atl., p. 278 and map 260). However, it shows a tendency towards a circumpolar distribution.

Fuktängs- och kärrväxt, sälls.–täml. allm. på Närkeslätten, sälls. i Skogsbygden. Den ses sällan på andra ställen än vid varma och näringsrika dammar, stränder vid sjöar, åar, bäckar, diken och på grustagbottnar.

Flertusenåriga lämningar av arten har noterats vid Vilstaängen i Hackvad och Ekebymossen i Kumla (L. von Post 1925).

Nickskära är ursprunglig men kulturgynnad. Den ettåriga, konkurrenssvaga arten bildar vanligen täta bestånd på blöt, näringsrik mark - strandkärr, både vid hav och inlandsvatten, mer eller mindre uttorkade gölar, kärrpölar, märgelhålor och smådammar samt fuktsänkor och diken i betesmarker.

Gammal bofast art.

Spridd-tämligen sällsynt på Mälarslätten och i Skogslåglandet. Flest lokaler vid Mälarens stränder. Förr vanligare. Har i Norden en sydlig utbredning Huruvida dess frånvaro i Bergslagen övervägande eller ens till någon del beror på klimatet, är dock svårt att fastställa. Såsom mycket starkt eutrof saknar den i stort sett lämpliga miljöer där. Förekomsterna i Skogslåglandet syns helt och hållet inskränkta till mycket näringsrika (kväverika) ståndorter. Utbredningstyp: S3.

Myrin 1832.

Näringsrika stränder vid tjärnar, förr införd (med barlast?) till lastageplatser. - 9 ( 4).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %.
Kommentar: former med välutvecklade strålblommor är mycket sällsynta men har uppgivits från ett par rutor.

Nickskära växer på våt, gyttjig och näringsrik mark. Två av lokalerna utgörs av betade strandängar, en är obetad men gyttjig vid ett bäckutflöde och en utgörs av ett stenbrott. Förr sågs arten även i kanten av alvarmark.

Nickskära har alltid varit sällsynt på Öland men växte förr i sju västliga socknar, från Högsrum i norr till S. Möckleby i söder. Den dränering som skett av landskapet på sydvästra Öland, i kombination med upphört bete, har gjort att arten minskat påtagligt.

Gammal, bofast.

Angavs av Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010) från fem socknar (Näs, Havdhem, Fardhem, Atlingbo, Roma). Johansson (1897) kommenterade att inga belägg fanns att tillgå samt att växten på hans tid inte fanns i Atlingbo eller Roma. Det finns även en uppgift från Sundre, ett exemplar i strandkanten innerst i Kättelvik (164317 631598 SH; Anonym 1981a), men belägg saknas.

Nickskära växer på fuktig till blöt, näringsrik mark på stranden av små och stora vattendrag, sjöar och dammar samt på havsstrandängar. Normalt sett saknar nickskära strålblommor men här och där finner man formen radiata, strålnickskära, tillsammans med huvudformen. Arten, som är konkurrenssvag, gynnas av tramp av betesdjur, och minskande strandbete är nog den viktigaste orsaken till att den gått starkt tillbaka sedan mitten av 1900-talet.

Nickskärans uppträdande tyder på att dess frön vilar i fröbanken till dess lämpliga groningsbetingelser uppstår. Det kan vara ofta och mer regelbundet, som på bankar av flytande växtmaterial, som formas om av isen, eller sällan, om bete och tramp med långa intervaller återkommer på en viss strand. I Hänsjön i Bollnäs sågs 1989 både gamla fröspridande plantor och nygrodda, blommande, alla på flytande växtmaterial med jord på ytan. Vanligen blommar arten i ljungens till lingonens tid. Nickskära har oftast endast diskblommor i korgen, och det är den enda form vi har sett, men exemplar som dessutom har strålblommor har beskrivits som var. radiata, ett olyckligt val av namn, då ju även arten Bidens radiata finns.