Taxasida

nejlikrot

Geum urbanum

L.

nejlikrot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

nejlikrot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • nejlikrot
Taxonomi
Ordning
Familj
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Geum urbanum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Geum urbanum L.
Svenskt namn
nejlikrot
norwegianBokmal
kratthumleblom
norwegianNynorsk
kratthumleblom
Finskt namn
kyläkellukka
finlandSwedish
nejlikrot
Danskt namn
Feber-nellikerod
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Torbjorn Tyler
Höör 2022-06-06
Lars Efraimsson
Gamla flygfältet i Karlstad, Karlstads kommun 2018-06-13
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-10
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Nejlikrot är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den växer i friska/fuktiga lövblandskogar och alkärr men framför allt, och oftast rikligt, på en mängd olika kulturståndorter som lövdungar och lövridåer i betesmarker, renar, bryn, gärdesgårdar, snår, häckar, parker och olika ruderatmarker.

Nejlikroten har ökat i frekvens under senare delen av 1900-talet. Troligen gynnas den av den rika tillgången på igenväxningsmarker och av kvävenedfallet.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Endast ett fynd (Danielsson 1981): Tännäs: Röstbergets stugområde (17C 8g 0- 3-, !). Arten blommade vid upptäckten 1979 och den sågs sedan varje år t o m 1987, men utan blomning. Lokalen ligger på 680 m. Inget belägg togs, då endast ett fåtal exemplar fanns. Arten saknades 1991. Hur den kommit till Röstberget är okänt, men det kan nämnas att stugan där arten växte ägdes av en familj från Uppsala.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1092 Geum urbanum L.

This mainly Eurasiatic species has been introduced, sparsely, into eastern N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 220.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läke- och trolldomsört, spridd–allm. utom i näringsfattiga delar. Växer i naturlig vegetation vid källor, i sumpskogar och bäckraviner men är vanligare i påverkad frisk vegetation ss. lövsnår, hagar, åkrar, lagårdsbackar, trädgårdar, och järnvägsgrus m.m.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sydlig krävande art, endast få spontana förekomster längre norrut. - 12 (6).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Mälarslätten och i Övre Skogslåglandet upp till Sala; spridd-tämligen allmän i Skogslåglandets och de flesta av Nedre Bergslagens kulturområden. Dock sällsynt i Grythyttan och okänd i Järnboås. Ännu inga fynd i Övre Bergslagen, där den säkerligen når en klimatgräns = svensk NV-gräns. Blir Norr Mälarslätten nästan helt beroende av bebyggelse (tomtlövsnår, ladugårdsbackar m.m.). Utbredningstyp (som idiokor och antropokor): S2.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, rosettbärande, 3–6 dm hög ört med kort jordstam. Rosettbladen är upp till 2 dm långa med långt skaft och ytterst en oregelbundet utformad samling småblad. De 3 ändflikarna är stora (utgör tillsammans en motsvarighet till humleblomstrets stora ändflik) och relativt spetsiga, men övriga flikar är rätt små (oftast 1–2 par på övre delen av bladskafte). Stängeln är grön ända till toppen, och bär några strödda, relativt stora, 3-delade stjälkblad. Stjälkbladen har stora (1–3cm), flikiga eller tandade stipler. I toppen med några gula, 5-taliga, öppna blommor (liknar de hos en fingerört, Potentilla) på upprätta skaft. Fruktsamlingen är en klotrund boll av stift med förlängd, hakförsedd näbb (“insektsben”). Den nedre, ansvällda delen är hårig upptill men kal vid basen. Den mogna fruktsamlingen sitter direkt intill fodret (utan mellanliggande skaft).

Nejlikrot är söderut vanlig i bryn och lundartad skog, gärna i människans närhet (parker, trädgårdar). I Norrland är den sällsynt och kustbunden.

Förväxlingsrisk:
Rosettbladen hos sträv nejlikrot (Geum hispidum) (nästan enbart östra Småland) har kortare skaft och en smalare, tätare samling småblad. Ofta är flera par basala flikar bredare än ändsmåbladet, som är relativt litet, kilformigt vid basen, och har rätt utdragen spets (bladformen framgår ej väl av illustrationen i Den nya nordiska floran). Stängeln är rödaktig med gula hår. Stjälkbladen är parflikiga och har små stipler (max 1 cm). Blomma och fruktsamling liknar nejlikrotens.
Amerikansk nejlikrot (G. macrophyllum) (trädgårdsväxt som sällsynt kan förvildas) har rosettblad med mycket stort, rundat ändsmåblad.
Humleblomster (G. rivale) har rosettblad med stort, rundat ändsmåblad som dock kan vara rejält inskuret, och dessutom eller några par flikar som är bredare än hos nejlikrot. Några små flikar “humlevingar” finns oftast insmugna, t ex mellan ändsmåbladet och flikparet under. Stängeln är röd upptill. Stjälkbladen är mindre med under 1 cm långa stipler. Blomman är nickande, halvsluten och har “brunskära” kronblad. Hela den ansvällda delen av frukten är hårig och den mogna fruktsamlingen har ett kort skaft.
Hybriden mellan humleblomster och nejlikrot (G. × intermedium) uppstår lätt. Den är intermediär och lätt att känna igen när den blommar, men är fertil och återkorsar sig med föräldrarna, varför avgränsningen ändå kan vara svår. Kontrollera alltid nejlikrot noga om humleblomster finns i närheten!

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Nejlikrot växer framför allt på starkt kulturpräglad, ofta ganska torr mark, t.ex. betesmark (gärna vid buskage), åkerrenar, gator och vägkanter, ostädad mark vid gårdar samt industri- och skräpmark. Men den förekommer även på mera naturliga växtplatser, i halvskugga på frisk, mull- och förnarik jord, exempelvis i blockiga lövskogar och dungar, gärna med ädla lövträd och hassel, i ekbackar, lövbryn och snår, på klipphyllor och block.

Arten är kvävegynnad och ökar vid ohävd. Den har troligen blivit vanligare under 1900-talet.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Nejlikrot växer halvskuggigt på frisk, något kalk- och näringsrik mark som gärna får vara stenbunden. Den är vanlig i hässlen, ädellövskog, annan lövskog, blandskog, buskmarker och tallskog. Ofta växer den vid de stenmurar som kantar många öländska åkrar. Nejlikrot ses i allehanda igenväxningsmarker och är en trogen kulturföljeslagare. Den förekommer i ruderatmiljöer som stentippar, jordhögar och gamla grustag, växer som ogräs i trädgårdar, utmed markvägar och även på sandstränder. Sällsynt kan den hittas i alvarkarster och öppna betesmarker.

Nejlikrot är mycket vanlig på stora delar av Öland. Lite glesare är det på Stora Alvaret där växten främst är knuten till mindre skogsdungar och gamla stenbrott med skrotstenshögar. Nejlikrot hävdar sig väl på dagens Öland, klarar att växa i många olika miljöer och gynnas av landskapets igenväxning.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Halvöppen, torr, gärna mullrik mark i lövskog eller blandskog, hassellundar, ängen, skogsbryn, även på torrängar och buskmarker samt i dikes- och åkerrenar. Nejlikrot förekommer också i olika kulturmiljöer: vid gårdar i rabatter och i skuggiga gräsmattor, på jordhögar och på skräphögar. Nejlikrot är allmän på hela Gotland; den saknas endast på Gotska Sandöns nordöstra delar. Johansson (1897) bedömde dess frekvens som ”Allest.”. Utifrån våra inventeringar gör vi samma bedömning. Andelen provrutor är dock inte lika hög som hos humleblomster G. rivale.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Nejlikrot växer på frisk, ganska näringsrik mark i löv- och blandskogar, oftast i bryn eller gläntor, men också på kulturpräglade ståndorter som ödetomter, hagmarker, snåriga och buskrika igenväxande marker, häckar, gårdsplaner och skräpmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr till frisk mark i öppna lövskogar och snår, på vägkanter och renar samt bland buskar i svagt hävdade betesmarker, missgynnas av hårt bete. Mycket vanlig i hela landskapet. 743 rutor (90 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien, Nordafrika. I Sverige från Skåne upp till Norrlands kustland. I större delen av Sörmland mycket allmän och jämnt spridd, sällsynt i yttre skärgården – (86%). Nejlikroten är flerårig och ger intryck av att vara ursprunglig i lundar och på lundbergens klipphyllor. Den är emellertid mycket vanligare i närheten av bebyggelse, som ogräs i trädgårdar och på allehanda mer eller mindre skuggig skräpmark. Arten är en gammal medicinalväxt och kanske är den från början helt kulturspridd på samma sätt som den kulturhistoriskt och ekologiskt likartade skelörten. Redan vid mitten av 1800-talet ansågs den i alla fall ”allmän” i Sörmland (Hofberg 1852, Thedenius 1871), kanske en överskattning grundad på erfarenheter från städernas närhet. Hybriden mellan humleblomster och nejlikrot uppkommer där föräldraarterna växer nära varandra. Den är rapporterad från 58 rutor men är säkert betydligt vanligare eftersom den är svår att upptäcka när den inte blommar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 649 kartblad, 2001 kvadranter.
Almq. Allmän till barrskogsgränsen; i yttre skärgården tämligen sällsynt.
Nejlikrot växer oftast skuggigt på näringsrik mark. Den förekommer i lövskogar och lundar, blockrik blandskog, strandskogar och strandsnår samt i starkt kulturinfluerade miljöer som parker, kring gårdar, i häckar och hamnar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Nejlikrot är ursprunglig i landskapet. Den anges som tämligen allmän i Gävletraktens växter 1848. Ett gans-ka stort antal äldre fynd har också specificerats. Den har återfunnits i närheten av alla gamla lokaler men också hittats på många nya lokaler särskilt i västra delen av landskapet. Av allt att döma har nejlikroten expanderat mot norr och väster.
Nejlikroten är oberoende av kalk men starkt näringsgynnad. Den växer gärna i skugga av lövträd men kan någon gång växa öppet på torrbackar. Typiska miljöer är gamla parker, bruksmiljöer, ödetomter samt igenväxande trädgårdar och hagmarker. Den växer också som ogräs i häckar i samhällen och på komposthögar och trädgårdstippar. Nejlik-roten är ganska vanlig i lövbårder efter kusten där havtorn och al skapar naturligt kväverika lundar. Arten är i övrigt starkt knuten till kulturen och lämnar sällan bebyggelsen utom synhåll.
Den vanligaste följeväxten är brännässla (35%) följd av hundkäx, hundäxing, hallon, lönn, kirskål och hägg. Nejlikroten börjar blomma med ekorrbär och linnea.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Nejlikrotens frukter gror dels nära moderplantan, dels sprids de med pälsbärande djur (Heinken 2000). Arten blommar från skogsstjärnans till linneans tid och har mogen frukt i mjölkens. Grön bladrosett övervintrar. Nejlikrot växer framför allt i skuggiga eller halvöppna miljöer under träd eller buskar på fuktig mullmark, mest nära väg och bebyggelse, där folk och hundar rör sig.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Nejlikrot har sin viktigaste hemvist i torra, varma lövlundar i kustområdet. Den fordrar näringsrika förhållanden, möjligen är den också gynnad av kalk, vilket kan indikeras av den höga frekvensen i södra Hässjö och norra Alnö. Arten finns även på surt silikatunderlag som i Indal, där den istället fordrar gynnade lägen i sydsluttningarna mot Indalsälven. Vid kusten kan den växa skuggigt inne i lundar av gråal och hägg och klarar också kraftiga uppslag av nässlor och sly. Förutom i albårder kring Sundsvallsbukten finns den i lundar under sydberg och bergknallar i kustområdet. Några gånger är den också funnen i rikbäcksmiljöer (Tuna) och i älvraviner (Timrå, Njurunda). Arten påminner i sitt uppträdande både om flenört Scrophularia nodosa och skelört Chelidonium majus men är ofta mer stationär än dessa. Ibland kan dock nejlikrot dyka upp i stadsmiljöer i Sundsvall, under häckar, i tomtkanter och kring hällar och liknande. Arten befinner sig på sin nordliga utbredningsgräns och dess utbredning västerut i Medelpad begränsas sannolikt främst av klimatet.