Taxasida

nattviol

Platanthera bifolia

(L.) Rich.

nattviol är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

nattviol är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • nattviol
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Platanthera bifolia
Vetenskapligt namn, fullständig form
Platanthera bifolia (L.) Rich.
Svenskt namn
nattviol
norwegianBokmal
nattfiol
norwegianNynorsk
nattfiol
Finskt namn
valkolehdokki
finlandSwedish
nattviol
Foton
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2022-06-24
Ingemar Gustafsson
Orsa 2018-06-22
Ingemar Gustafsson
Orsa 2019-06-20
Anders Delin
Långnäsudden, Bergvik 2010-06-24
Anders Delin
Långnäsudden, Bergvik 2010-06-24
Anders Delin
Långnäsudden, Bergvik 2010-06-24
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2022-07-01
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2020-06-19
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2021-06-23
Calle Ljungberg
Gråborgs löväng, Öl 2015-06-13
Lars Efraimsson
Björtjärnberget, Malung-Sälens kommun 2017-06-26
Lars Efraimsson
Björtjärnberget, Malung-Sälens kommun 2017-06-26
Lars Efraimsson
Gamla flygfältet i Karlstad, Karlstads kommun 2017-06-24
Lars Efraimsson
Gamla flygfältet i Karlstad, Karlstads kommun 2017-06-24
Lars Efraimsson
Norra Boråshöjden, Munkfors Kommun 2014-06-19
Lars Efraimsson
Norra Boråshöjden, Munkfors Kommun 2014-06-19
Ingemar Gustafsson
Orsa 2016-06-24
Katarina Stenman
Sofieberg, Lövånger 2018-06-25
Katarina Stenman
Sofieberg, Lövånger 2018-06-25
Ingemar Gustafsson
Orsa 2006-06-20
Ingemar Gustafsson
Orsa 2019-06-20
Ingemar Gustafsson
Orsa 2019-06-20
Ingemar Gustafsson
Orsa 2019-06-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Se även: ängsnattviol Platanthera bifolia subsp. bifolia och skogsnattviol Platanthera bifolia subsp. latiflora

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Se ängsnattviol Platanthera bifolia subsp. bifolia och skogsnattviol Platanthera bifolia subsp. latiflora.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Täml allmän-spridd.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala

Se skogsnattviol Platanthera bifolia subsp. latiflora

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

563 Platanthera bifolia (L.) L. C. Rich.

This Eurasiatic species is eastwards replaced by same closely related species, int. al. P. freynii Kränzl. (syn.: P. densa Freyn), P. extremiorientalis Nevski and P. metabifolia F. Maekawa, which are tentatively mapped.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Nattviol är ursprunglig men slåtter- och brandgynnad. I någorlunda naturlig vegetation förekommer den sparsamt i glesa bergek-, björk- och björk/tallskogar samt på tuvor i rikkärr. De vanligaste växtplatserna är emellertid näringsfattiga naturbetesmarker med svagt eller måttligt betestryck. Ibland uppträder den i stort antal på nyligen övergivna åkrar och betesmarker, men minskar åter efter några år. Rika bestånd kan också utvecklas efter bränning av hedmark, så t ex på Hallandsåsen och Ringenäs skjutfält utanför Halmstad.

Nattviolen hör till jordbrukslandskapets hotade arter genom att slåtter-, betes- och brandhävdade marker blir allt sällsyntare.

Den välkända växten har minskat märkbart de senaste decennierna och under inventeringstiden har vi fått många negativa besked när vi frågat efter nattvioler. Det vanligaste svaret har varit ”inte nu längre, men förr fanns här”.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art. 

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Spridd i nästan hela landskapet, även i den nordöstra inlandsdelen, men blir sällsyntare åt nordväst och är ej känd i de två nordvästligaste socknarna.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som Satyrium bifolium.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Mestadels spridd-tämligen allmän. Genom ståndortsbrist ofta sällsynt i utpräglade jordbruks- och föga uppodlade barrskogsområden. Känd från flera Mälaröar. Utbredningstyp: U.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Nattviol växer öppet eller i lätt skugga på torr till måttligt torr, mager, ogödslad gräsmark med kort vegetation. Växten är gynnad av slåtter och sent bete. Förr var nattviol en allmän art i slåtterängarna. Nu är slåtterängar ovanliga och större bestånd påträffas mest i svagt betad hagmark. Ofta finner man enstaka exemplar på vägkanter och åkerrenar, i skogsbryn och gles lövskog, troligen som relikter från tidigare hävdad mark. – I skärgården kan man finna nattviol på naturligt öppen, mager mark i klippterräng.

Nattviolen har minskat starkt under 1900-talet till följd av igenväxning och gödsling. Tillbakagången har hittills varit mest påtaglig i västra Småland; de äldre källorna indikerar ingen skillnad i vanlighet mellan landskapets olika delar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Nattviol företräds på Öland av underarterna ängsnattviol subsp. bifolia och skogsnattviol subsp. latiflora. Ängsnattviol blommar runt midsommar och skogsnattviol en vecka in i juni, dvs. ängsnattviol blommar i snitt två veckor senare än skogsnattviol. Ängsnattviol har en kort sporre, < 20 mm, en kompakt blomställning med små blommor som har gula inslag på läppen. Skogsnattviol har en lång och gles blomställning, lång sporre (kan mäta 40 mm), lysande vita och större blommor.

Studier som utgått från station Linné har visat att längden på sporren mellan de två underarterna kan förklaras av de pollinatörer som nattetid förekommer i respektive miljö (Boberg m. fl. 2013). I öppen alvarmiljö flyger mindre snabelsvärmare Deilephila porcellus med en i sammanhanget ganska kort sugsnabel; den pollinerar ängsnattviol med dess korta sporre och når ner till nektargömmet längst ut i sporren – belöningen för väl genomfört arbete. I skogen flyger i stället ligustersvärmare Sphinx ligustri med en lång sugsnabel som kommer väl till pass när skogsnattviolen ska pollineras. Om plantor av skogsnattviol flyttas ut i mer öppen miljö behålls utseendet på blommorna vilket talar för att utseendet har en genetisk grund och inte är miljöbetingat. På lokaler där de båda underarterna växer nära varandra kan korsningar uppstå som ger avkomma med intermediär längd på sporren. Dessa "hybrider" visade sig ha sämre fröproduktion än de lång- respektive kortsporrade nattviolerna, något som leder till att skillnaden mellan underarterna behålls vilket på sikt kan medföra att två skilda arter uppstår.

Nattviol har i ca 70 % av fallen under inventeringen bestämts till underart. Skogsnattviol uppmärksammades på Öland först 1971 av Åke Lundqvist. Redovisning sker därför både kollektivt samt under respektive underart.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Nattviol växer i frisk till fuktig ängsmark, betad eller hävdad med slåtter. Den trivs även på fuktängar, i myrkanter och på alvarmark, liksom i lövskog och barrskog, bara inte alltför torrt. Man kan se den i mängd i ren vittringsjord på Bälsalvret.

På Gotland förekommer två sent urskilda underarter: ängsnattviol ssp. bifolia och skogsnattviol ssp. latiflora. Underarterna noterades inte regelbundet under vår inventering.

Stora doftande buketter av nattviol har av tradition plockats i midsommartid av gotlänningarna.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

De två underarterna av nattviol har inte konsekvent särskilts under inventeringen, men somliga inventerare har särskilt noterat skogsnattviol. Detta innebär att det kan gömma sig uppgifter om skogsnattviol bland det som redovisas som ängsnattviol.

Se även ängsnattviol Platanthera bifolia subsp. bifolia och skogsnattviol Platanthera bifolia subsp. latiflora

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till frisk naturlig gräsmark i ogödslade betesmarker och ängsrester, även i rikkärr och kalkfuktängar. Minskande, speciellt utanför kalkområdena. Hotas av igenväxning, gödsling och upphörande hävd. I Sverige finns två underarter: Ängsnattviol P. bifolia ssp. bifolia och skogsnattviol P. bifolia ssp. latiflora. Om den sistnämnda finns i landskapet är inte undersökt under inventeringen. Nattviol är vanlig i norra halvan av landskapet utom på lerslätterna, mindre vanlig till sällsynt i södra halvan, förr fanns den troligen vanlig även här. 777 lokaler i 370 rutor (45 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Nattviolen växer på klippängar vid havet, i öppna, tidigare betade örtrika skogar, i ängsfragment, i skogsbryn och i ogödslade beteshagar. Arten är slåtter- och betesgynnad, men inte kalkberoende. Arten har minskat under 1900-talet i samband med igenväxning efter upphörande slåtter och bete. En storvuxen form av nattviol brukar kallas skogsnattviol – P. bifolia subsp. latifolia. Det är oklart vilken status den egentligen bör ha. I Sörmland tycks den vara sällsynt och främst finnas i kusttrakternas lundområden. På Ramsholmen i Sorunda förekommer den rikligt i igenväxande lövängar och det är väl särskilt i kustens kalkrika lundmiljöer den bör sökas.

Hybriden mellan nattviol och grönvit nattviol P. chlorantha förekommer någon gång där föräldraarterna växer tillsammans.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Nattviol växer i örtrika skogar, bryn, ängs- och hagmarker, i skärgården ofta i hällsvackor. Man finner den även i mer näringsfattiga marker än grönvit nattviol.
Arten har sannolikt minskat, jämförande äldre material saknas dock. Den missgynnas av alltför kraftig igenväxning samt kvävegödsling av naturbetesmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Nattviolen är en ursprunglig skogsväxt. Ett dialektalt namn för växten från Valbo är »gryngrötsblomma«. Arten har minskat i många landskap men i Gästrikland verkar den tvärtom ha ökat. Den borde generellt ha gynnats av 1800-talets markutnyttjande med skogsbete och plockhuggning som skapade glesa skogar. I Gävletrakten tycks dock växten inte ha varit så vanlig. Carl Johan Hartman och Claes Östling har i den äldsta uppgiften från 1810 angett att den är »sällsynt härikring«. I första utgåvan av Gävletraktens växter 1848 beskrivs växten också som sällsynt med åtta lokalexempel. I nästa utgåva 1863 anges den dock förekomma flerstädes. Senare finns ytterligare uppgifter så att vi nu känner 43 gamla lokaler. Ingenstans betecknas den som vanlig. 1965 angavs den dock som jämnt spridd i Ovansjö, Järbo och angränsande delar av Dalarna och Hälsingland samt tämligen allmän i vissa områden av Ockelbo (Wiger 1965).
Nattviolen anses hävdgynnad och växte förr i extensivt betade skogsbackar och i slåtterängar. Ännu finns någon enstaka sådan lokal kvar. På många lokaler lever den dock kvar trots att hävden upphört och igenväxning skett. Den förekommer också i skogsvägskanter och igengräsade grusvägar och liknande marginaler mot skogen. I övrigt är arten känslig för gödsling och övergödning och får närmast betecknas som kulturskyende.
De vanligaste följeväxterna är alldagliga skogsväxter som blåbär (40%), piprör, lingon, gran, rönn, skogskovall, ekorrbär, gullris och skogsstjärna. Inte fullt lika vanliga men mer karaktäriserande är skogsviol, asp, liljekonvalj, blåsippa och bergslok. Nattviolen blommar samtidigt som linnea, rosor, Jungfru Marie nycklar och ögonpyrola. Blommorna doftar mest på natten och pollineras av nattfjärilar. Växten ses ofta i frukt och bildar styva vinterståndare.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Vi har i allmänhet inte försökt urskilja de underarter av nattviol som har beskrivits. Alla belägg som bestämts till underart är skogsnattviol subsp. latiflora.

Nattviol förekommer mycket rikligt på ett brandfält från 1933, Skålvallsbrännan i Färila, dit den antas ha spritts efter branden och behållit sin starka population. Där förekommer den tillsammans med andra arter med liknande strategi, till exempel rev- och mattlummer och jungfru Marie nycklar. Man kan på andra ställen, i skog med tjockt mosstäcke, se en grupp av blommande plantor som runt omkring sig har en klunga av unga plantor med mindre blad, ett eller två. Det finns inga jordstammar som förbinder plantorna. De unga kunde vara frö­plantor som har grott i mossan. Ett alternativ är att årsskottet, som normalt bildar ett nytt skott till året därpå i stället bildar två skott, varigenom en lokal vegetativ förökning uppstår. Detta har observerats på englandsnycklar Dactylorhiza majalis subsp. integrata i Västergötland (Janson 2012). I fuktig bördig skog kan bladen bli breda, så att de liknar dem på grönvit nattviol. Det enda bladet på unga plantor som ännu inte blommar kan också vara mycket brett.

Nattviol har blomknoppar i tät blomställning på halvt utvuxen stjälk i början av skogsstjärnans tid. Blommorna börjar slå ut i ekorrbärets tid och fortsätter i linneans. I mjölkens tid slår de sista blommorna ut. Doften är så stark att även en människa ofta kan spåra upp dess ursprung från så stort avstånd att plantan inte syns. Bladen gulnar på sensommaren tidigare än på de flesta örter, men samtidigt med ekorrbär, liljekonvalj och grönkulla. Inget grönt övervintrar.