murgrönsmöja

870 Ranunculus hederaceus L.

This species is restricted to the suboceanic part of Europe. It does not seem to be clear whether it is native or introduced in America. If native, it belongs to the true amphi-atlantic plants (Hultén, Amphiatl., p. 156 and map 137).

Murgrönsmöja är en ursprunglig men kulturgynnad land- och vattenväxt. Den fleråriga, konkurrenssvaga, ljuskrävande och betesgynnade arten växer med rotslående revor på åtminstone tidvis fuktig och mer eller mindre naken sand, jord, gyttja och dy vid sötvatten. En gång är den också funnen på en sötvattenspåverkad, sandig havsstrand. Som vattenväxt förekommer den i källor, källflöden, småbäckar, diken och pölar med bladen flytande på vattenytan och stjälkarna löst rotade i bottensubstratet. Arten tycks trivas bäst i svagt rinnande källvatten med ett pH-värde som närmar sig 7. I denna miljö uppvisar den en mycket snabb och kraftig tillväxt och täcker på kort tid vattenytan med en tät flytbladsmatta. Blomningstiden är långt utdragen och milda vintrar kan man finna blommor under större delen av året, t o m i januari. Rikligast blommar den emellertid från april till september. Frösättning och grobarhet är god inom området.

Murgrönsmöjans totalutbredning omfattar Västeuropa från Spanien och Portugal till Norge. I Sverige finns den numera endast i Halland. Mellan 1774 och ca 1900 var den också känd från Össjö i Skåne, kanske även från Ängelholm. Från 1782 och till ett stycke in på 1880-talet uppgavs den från Visby. Dessutom finns en gammal, osäker uppgift från Klöverön i Bohuslän.

I Halland har murgrönsmöjan funnits från Veinge norr om Laholm till Söndrum väster om Halmstad (se nedan).

1970 fanns arten med stor sannolikhet på endast en plats i Halland. I ett dike, som mynnar ut i havet, förde möjan på grund av igenväxning en tynande tillvaro och 1972 fanns endast några enstaka revor kvar av den sällsynta växten (KG, YJ). Under de följande åren av 70-talet kunde den inte återfinnas, men 1980 fann Erik och Folke Rehnström några små, blommande plantor på sandstranden där diket når havet. Några revor flyttades längre upp i diket utom räckhåll för höststormarna. Där tillväxte de och följande vår fanns material för utplantering på ett antal till synes lämpliga växtplatser runt Halmstad. Nu, i början av 90-talet, finns murgrönsmöjan på sammanlagt sex lokaler. Dokumentation finns på Länsstyrelsens naturvårdsenhet.

Orsakerna till den kraftiga tillbakagången för murgrönsmöjan under 1900-talet får sökas i ändrad markanvändning. Genom tätortsutbyggnad har källor utplånats, gölar torrlagts och diken lagts igen. Vidare har betesdjuren i stor utsträckning flyttats från strandhedar och andra utmarksbeten till betesvallar, vilket resulterat i igenväxning av strandgölar och diken.

Inkommen, tidigare bofast.
Förmodligen inkommen med sjöfarten till Gamlehamn i Visby och senare spridd till de närbelägna växtplatserna vid Piparhålet norr om fängelset (nedanför nuvarande Piparhålstrappan) samt på stranden norr om staden. Utdöd, senast sedd 1882. Murgrönsmöja är fridlyst.