mosippa

Starkt minskande växt i tallskog och i hedvegetation främst på åsar och sandfält. Den hotas av fortsatt igenväxning, grustäkt m.m.

Mosippa var länge känd från knappt 10-tal lokaler i Närke (Sterner 1922, karta). Sedemera har åtskilliga lokaler uppdagats men artens tillbakagång har under 1900-talet varit omfattande, främst p.g.a. upphört bete och igenväxning. Kierkegaard (1932) berättade att växten plockades och att få kända lokaler återstod. Ekholm m.fl. (1984) noterade ett 10-tal kvarvarande lokaler i länet och angav förekomsten på Vissbodamon i Lerbäck som en av länets största.

I sin reserapport från Emma i Bo/Svennevad 1749 gav Linné en vetenskaplig beskrivning av den tidigare dåligt kända mosippan.

Ca 72; varav endast en, sannolikt apofytisk förekomst på Mälarslätten Oberoende av klimatet bunden till torrt, näringsfattigt underlag och i regel till tallhedsamhällen Att arten helt saknas på Mälarslättens åsar beror förmodligen på, att kulturinflytandet inom dessa (betning, slåtter, användning som gravfält osv.) under långa tider främjat sådana markförhållanden och sådan vegetation, där mosippan ej trivs. Utbredningstyp: N2 (som antropokor fdN1).

[Kusten Nora (F. Ekberg enligt Olsson 1896, mycket osäker uppgift, jfr sid 75).]

833 Pulsatilla vernalis (L.) Mill.

This species is disjunctly distributed over large areas of Europe. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 161.

Mosippa är sannolikt ursprunglig på rullstensåsar och sandfält med gles tallskog. Den konkurrenssvaga och ljuskrävande växten förekommer emellertid numera i stort sett endast på ljunghedar eller ljunghedsfragment som hävdas genom bränning och/eller måttligt bete.

Den kraftiga tillbakagången under 1900-talet kan förmodligen förklaras av en allmän igenväxning, från början orsakad av upphörande bränning/utmarksbete och senare förstärkt av kvävenedfall, som särskilt gynnat konkurrerande gräs. Även granplantering har utplånat mosippslokaler. Fridlyst.

Gammal bofast art.

Mosippa är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Hot. Arten kan tillfälligt gynnas av trädgallring på grund av förbättrat ljusklimat, men storskalig markberedning efter slutavverkning torde vara förödande för den. Två av lokalerna har erhållits från Stora Skogs databas. – Lokalen i Hovärkens fjällregion (om den finns kvar) är hotad av diverse anläggningar för utförsåkning i området.

Anemone vernalis

Mosippans förekomster är starkt koncentrerade till områden med isälvsavlagringar. Den växer torrt och näringsfattigt på mo, sand eller grus, dels i tallhedar tillsammans med ljung Calluna vulgaris, mjölon Arctostaphylos uva-ursi och kruståtel Deschampsia flexuosa, dels öppet eller mer eller mindre slutet i ljungrik betesmark, ofta i sällskap med kattfot Antennaria dioica och slåttergubbe Arnica montana. Förekomster i betesmark finns nästan bara i västra Småland, och längst i sydväst växer arten nästan enbart i sådana biotoper.

Växten är konkurrenssvag och missgynnas när gräs och ljung ökar kring den. På betesmark och ljunghed gynnades den av äldre tiders ljungbränning; idag är den helt beroende av ett ganska intensivt nötbete på sådana lokaler. Samma faktorer är av betydelse i skogsmark. I naturtillståndet var det nog skogsbränderna som gjorde att mosippan kunde förekomma uthålligt, i det gammaldags bondelandskapet torde skogsbetet ha spelat en viktig roll för att hålla nere konkurrerande arter – mosippan försvinner i nutidens skogar med deras täta markvegetation. Arten gynnas av störningar i markskiktet och växer ofta vid stigar, i kraftledningsgator och rågångar, och den slår gärna till i väg- och järnvägsskärningar.

Mosippan reagerar positivt på kalhuggning, men ännu bättre är en kraftig röjning, som inte lika dramatiskt ökar ljustillgången. Bortröjning av gran och sly, en grund markberedning och en lätt bränning som avlägsnar oönskad vegetation (i vår landsända främst ljung och gräs) är gynnsam. När ungskogen växer upp missgynnas åter mosipporna, antalet minskar drastiskt och såväl bladantal som blomantal och bladstorlek minskar (Bruce 1994). Röjning, markberedning och helst förnyad avbränning bör därför sättas in med jämna mellanrum.

Mosippan har minskat under senare delen av 1900-talet. De bestånd som blev funna under inventeringarna var inte sällan små rester, enstaka plantor i igenväxningsmark. Minskningen har av allt att döma accelererat under 1900-talets sista decennier. Under 2002 genomfördes en landsomfattande kontroll av mosippelokaler (Åström & Stridh 2003). Resultatet var nedslående särskilt för Smålands del – mosippan saknades 2002 på 155 av de vid inventeringen rapporterade 205 småländska lokalerna, ett bortfall på 75 %. Liknande siffror presenteras i en detaljstudie för Ljungby kommun (Wahlström 2002), där mosippan då bara fanns på 8 av totalt 38 kända lokaler.

På ett par lokaler har mosippan försvunnit på grund av alltför hårt bete, på några genom att växten grävts upp(!). Förr, när täktverksamheten var mindre reglerad än nu, utplånade grustäkt många bestånd. De stora hoten ligger dock i landskapets tilltagande igenväxning och ökad näringstillgång. De utmagrade, nednötta biotoper som mosippan fordrar för sin trivsel är idag svåra att vidmakthålla.

Mosippa växer på torr, sandig–grusig och näringsfattig mark. På Öland växer den i mager tallskog på sand med inslag av lerskiffer. Tidigare fanns i området betade ljunghedar som sedermera planterades med tall, troligen någon gång under slutet av 1800-talet. Belägg från början av 1900-talet anger växtplatsen som en ljungbevuxen sandbacke. Mosippa växer idag i kanten av en skogsväg samt i ett gammalt sand- och grustag.

Mosippa har alltid varit sällsynt på Öland med ett fåtal äldre förekomster i de västra delarna av socknarna Vickleby, Resmo och Mörbylånga. I dagsläget finns ett 30-tal plantor kvar på en enda lokal med två dellokaler. Insatser med viss röjning av sly, krattning av mossa och avhyvling av översta förnalagret har gjorts under 2014 men ännu ses inga gynnsamma effekter. Bestånden har fortsatt den kräftgång som konstaterats sedan 1990-talet. Som grädde på moset har dessutom flera plantor grävts upp vid åtminstone ett tillfälle under 2000-talet. Därför ges inga exakta koordinater i lokalförteckningen. Den tilltagande eutrofieringen av landskapet har lett till vegetationsförändringar med igenväxning av ris, gräs och tätnande mossmattor vilket missgynnar mosippa. Mosippa anses gynnad av skogsbränder men någon bränning har ännu inte kommit till stånd på den öländska lokalen men ÖBF har framfört synpunkter om behov av detta till Länsstyrelsen i Kalmar. Gamla tiders skogsbete som höll tillbaka markvegetationen och skapade luckor i skogen var också positivt för mosippan. Kanske har även de numera ofta snöfattiga vintrarna på Öland missgynnat den? Under snösmältningen får främst de unga plantorna livgivande tillförsel av vatten till de annars så torra växtplatserna. Vid några tillfällen har konstaterats att något djur äter av själva blomman. Myror har tagits på bar gärning när de knipsat av ståndarknapparna.

De tunga fröna hos mosippa hamnar mycket nära moderplantan. Frövila saknas helt och fröna kan endast gro när markskiktet inte är alltför tätt, blottad mineraljord måste finnas. I naturen kan det dröja tio år innan en nyetablerad planta blommar för första gången. De enskilda plantorna är mycket långlivade och kan stå kvar under decennier trots att växtplatsen för övrigt är igenväxande och någon nyetablering inte kan ske (Naturvårdsverket 2016). Släktet Pulsatilla har blommor som är protogyna dvs. ståndarna släpper sitt pollen först när märket inte längre kan befruktas. Pollinatörer är främst humlor.

Gammal, bofast.

Två kollekter anges vara tagna på Gotland, Visby 1884 (B. Ringström i Norrköping) samt Snäckgärdet i Visby 1895 (T. Fries i UPS conf. L. Jonsell; med blomma, samlad i juli!), vilka med all sannolikhet är feletiketterade. Ringström har noterats för en rad uppseendeväckande fynd på ön.

Mosippan växer på åsmaterial i gles tallskog. I Sörmland är den vanligen fåtalig. Artens föryngring gynnades tidigare av skogsbetet och den försvinner nu i takt med att risen breder ut sig. På flera tidigare kända lokaler har den sökts utan att kunna återfinnas. Hybriden mellan mosippa och backsippa växer på Kjulaåsen i Kjula där den är känd sedan början av 1970-talet. Denna hybrid är mycket sällsynt och är i Sverige bara funnen en gång tidigare – i Nätraby, Blekinge, 1932 där den senare inte har återfunnits. Hybriden har också rapporterats från Sachsen och Bayern i Tyskland. De här förekomsterna är sannolikt de enda kända i världen.

Europa. I Sverige upp till södra Norrland. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Färska mosippsfrön från Dalarna som såddes i trädgården i Järbo i juli gav upphov till fröplantor en månad senare. Hjärtbladen är smalt äggformiga. De första blommorna utvecklades på dessa plantor efter två år (Delin 2002b). Holmer (2007) fann liknande initial utveckling av sådda frön, men de första blommorna kom efter tre år.

En planta från frö som såddes 2000 lever fortfarande 2016. Även vilda plantor som sköts om med bortröjning av ljung med mera ger intryck av att bli gamla. Gamla plantor kan ha många bladrosetter tätt intill varandra, alla utgående från korta skott från samma pålrot.

Nya plantor har setts komma upp på stigar vid Gröntjärn i Ljusdal som bildas av besökare. Nya plantor etablerade sig också i fåror efter hyggesharvning (Stridh 1990a). Även i igenväxande körspår efter traktor kan man se nyetablerade plantor.

Artens vanligaste miljö är tallhed. Där är den konkurrenssvag gentemot tall, ljung och storvuxet bärris. Även en ymnig tillväxt av renlavar och fönsterlav som täcker över dess blad kan undertrycka en mosippsplanta. Det har iakttagits att avverkning av en stor björk och kontinuerligt avlägsnande av små trädplantor i kanten av en tomt har resulterat i större och flera mosippsplantor.

Många gamla och nya iakttagelser tyder på att mosippan gynnas av brand. Den stora branden vid Skålvallen i Färila 1933 ledde till kraftig ökning av bladmassa och blommor (Andersson 2005). Under början av 2010-talet har bränning av mosippslokaler blivit en allmänt accep­terad metod med lyckade resultat.

Från Hennan i Ljusdal berättas att i slutet av 1800-talet, när höfödan tröt om våren, brukade får och getter släppas ut på tallmon för att beta av mosipporna (Åström & Stridh 2003). På den marken tycks skogsbete även ha varit gynnsamt för mosippan, men orsaken till detta är oklar. Harar har rapporterats beta både mosippans blomknoppar och dess blad­rosett (Kellner 1989). Man har även sett att mosippsplantor har betats ned kraftigt av sorkar men snart skjutit nya skott.

Blomknoppar anläggs på hösten och övervintrar oskadade tillsammans med bladen. Blommorna slår ut i blåsippans tid, samtidigt med kråkbär. Sterila skott är vid denna tid fortfarande i vinterstadium. Blommorna vänder sig mot solen, men när det kommer en regnskur sluter de sig, och dessutom böjer sig stammen så att blommorna hänger mot marken. De ser vissna ut, som om de hade utsatts för torka, men återhämtar sig snabbt.

Mosippa är starkt bunden till isälvsavlagringar, och växer gärna i nedre delen av en sydsluttning. Den föredrar öppen, ljus miljö. Vid Länsmansströmmen i Voxna sågs omkring en blomma per planta i tallskog, men 5–10 blommor per planta på hygge. Mosippa kan växa i frostsvackor där tall fryser ihjäl. Den har även någon gång setts högt upp i syd- eller sydvästsluttning i bergbrant, tillsammans med käringtand, grönpyrola, kattfot och slåtterfibbla, arter som även finns på en del av mosippans lokaler på isälvsmaterial.