mörk lungört

Gammal bofast art.

1543 Pulmonaria officinalis L. subsp. obscura (Dom.) Murb.

This European subspecies reaches further to the north than subsp. officinalis (no. 1542). It has been introduced into Great Britain. The closely related P. mollissima Kern. occurs in S. Russia, Caucasus, E. Russia and W. Asia.

Ädellöv- och blandskogsväxt, allm. i Hjälmarstrandens mullrika lundar, Sköllersta-bygdens ask- och almlundar, Snavlunda ängar och Trystorps ekäng i Skagershult m.fl.  områden, f.ö. mestadels sälls.–spridd förr med ”20-tal lokaler, ej i de västligaste delarna” (Broddeson 1930e). I Askersund betraktades den som ett ”trädgårdsogräs” vid Vättern, ursprungligen inplanterat (1920, O. Wijkström enl. Broddeson ms). Utom i bl.a. ädellöv- och hassellundar och omgivningen av kalkbrott växer arten i käll- och bäckmiljöer.

Trystorpförekomsten har klassats som den”troligen största förekomst i länet” (Hansson ms 1974, jfr Löfgren m.fl. 1999c). Norra Hjälmarstranden hyser dock fler och mer omfattande bestånd. Massförekomster med 100-tals m² av ymn. lungört finns också, bl.a. vid Dalmark i Hammar, hembygdsgården i Asker och Ösby i Sköllersta.

Lungört är ursprunglig och växer på mullrik mark i hasseldungar och hasselrika ängslövskogar. Dessutom odlas den som prydnadsväxt och förvildas ganska lätt. Även andra lungörter odlas och kan förvildas (se fransk lungört P. affinis och mjuk lungört P. mollis ovan; jämför också Handeland 1989).

Tämligen allmän på öarna i Västeråsfjärden (så på Ridön enligt KERS 1978 och på Björnön); för övrigt sju i senare tid kända lokaler i Mälarområdet. och sex i Skogslåglandet Sydligt kontinental art, klimathärdig på passande ståndorter (rik ängslöv- och -blandskog) t.o.m. Skogslåglandet men troligen inte i Bergslagen (ej heller på kalkmark?). På sina utpostlokaler i N nog gammal, eventuellt värmetidsrelikt. Utbredningstyp: S9.

Status: gammal och bofast, dessutom någon gång odlad som prydnadsväxt och förvildad.
Förändring och hot: minskning med 15–30 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.
Kommentar: vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Mörk lungört växer i ädellövskogar på frisk, mullrik mark. Men den ses även i hässlen, blandskogar med inslag av tall och i rena aspbestånd; några lokaler är extensivt betade. Växten förefaller gynnas när försiktig röjning sker av skogsbestånden. Övergivna, igenväxande betes- och åkermarker omgivna av lövskog intas ibland av sammanhängande mattor med mörk lungört. Vägar som löper genom lövskogar kan i maj månad kantas av en bård med blommande plantor. Sällsynt är växten hittad i slåtterängar med glesare trädbestånd.

Mörk lungört är en karaktärsart för ädellövskogar inom Mittlandet. Växten är också spridd i kustskogarna väster om väg 136, från Borgholm i norr till Ventlinge sn i söder. Mörk lungört växer gärna på platser med rörligt grundvatten. Vattenföringen på västra Öland går från krönet av västra landborgen och västerut genom de kustnära skogarna vilket kan förklara växtens preferens för dem. På sydöstra Öland saknas arten nästan helt och är där endast funnen i Asplunden, Hulterstad sn, vilket är ett nyfynd. En viss tillbakagång har troligen skett beroende på att dagens lövskogar är alltför skuggiga och igenväxta för att passa växten optimalt. Dräneringen av landskapet har också varit ogynnsam. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ett belägg har samlats i Roma 1902 (H. Magnusson i LD conf. J. Petersson 2007). Ingen uppgift finns dock om plantan var odlad eller förvildad. Fyndet får därför betraktas som osäkert.

Odlad prydnadsväxt, tillfälligt utkommen. 

Mörk lungört bildar frö som kan gro inom eller nära ett etablerat bestånd. Tio personers letande under en halv timme gav fem groddplantor med hjärtblad på lokalen i Grängsjö. Spridning och förökning sker annars mest med träaktigt hårda jordstammar på markytan. De kan växa några centimeter till cirka en decimeter per år. Bladskotten börjar tillväxa under snön i frusen jord och kommer fram nästan decimeterhöga, med blomknoppar, i snösmältningen (Bild i Natur och vegetation, sid. 231). Bladen är påfallande ljusgröna när blommorna börjar slå ut, vilket de gör i blåsippans tid. Blomningstiden är lång. Blommorna är starkt röda i knopp och ljusröda som nyligen utslagna. När de åldras går de över till tämligen ljust blått. Enstaka unga blad kan övervintra gröna.
Mörk lungört hittades mellan Långbo och Hemstanäs i Skog (Hartman, R. W. 1854). Lokalen beskrevs inte närmare än så. Bertil Halden (1944) försökte återfinna den men misslyckades. Han ansåg det troligt att den ligger där det växer skogstry, trolldruva och blåsippa ”ca 1 km NO om Långbo, mellan Hemstanäsvägen och sjön, vid gränsen mellan den jämna sedimentmarken närmast sjön och ovanför belägna blockmark”. Området är numera delvis bebyggt, och vi har förgäves sökt arten i dessa trakter.
Den lokal vars läge vi nu känner, i sydsluttningen av Norrberget i Grängsjö, Enånger, är såvitt vi vet landets nord­ligaste. Den blev bekant därför att skolbarn år 1951 kom med blomman i en bukett till skolan, där lärarinnan Anna Söderström identifierade den. Zander Säfverstam fick se den och publicerade fyndet (Säfverstam 1952). Lokalen ligger 150 m ö.h., i brytningen mellan en blockig brantare del av berget och en slätare och mindre brant därnedom. En svagt markerad stig löper intill lokalen. Marken är fuktig och markvattnet går i dagen strax nedom lokalen. Skogen domineras av cirka 80-årig gran, men inslaget av björk, gråal och asp är stort. Den mest iögonfallande följeslagaren till lung­örten är skogstry. Inom lokalen saknas bärris. Några mullälskande arter finns på lokalen och i dess närmaste omgivningar: lopplummer, ormbär, visp­starr, trolldruva, blåsippa (mycket rikligt), måbär och lönn. Den mörka lung­örten finns på en yta som mäter cirka 80 m i sin största diameter.