mjukdån

Gammal bofast art.

Tillfällig med barlast, trädgårdsogräs. - 2 (2).

Endast 3–4 äldre fynd är bekanta: Hede: Sånfjällets nationalpark vid Kronstugan NÖ om Stenberget (17D 2h 2- 4-, 450 m, Arwidsson 1930). Lillhärdal: två fynd i rovåkrar i kyrkbyn, båda N. Nilsson 1911 i S. På det ena arket finns en anteckning: "i Härjedalen funnen af Östman vid Nyhem och Kolsätt." Kolsätt ligger i Älvros (16E 6j). Nyhem ligger numera i Hälsingland (nära Ängersjö). Det finns inga uppgifter efter 1930.

Mjukdån är en gammal men troligen inte ursprunglig art i landskapet. Någon gång är den ettåriga växten funnen på klipphyllor, t ex i vägskärningar, men främst växer den på starkt kulturpåverkad mark med lätta jordar - åkerkanter, trädesåkrar, trädgårdsland, jordhögar, grustag, avfallstippar och vägkanter. I norra Halland är den koncentrerad till Göteborgsmoränen och andra isälvsavlagringar. Den är känslig för kemisk bekämpning.

Mjukdån minskar i vissa delar av vårt land (Mossberg m fl 1992) men detta gäller knappast i Halland.

Spridd–sälls. i öppen sandjord, ”särdeles i kalktrakter” (Hartman 1866) vilket ännu gäller. Ovanligt många fynd har i sen tid gjorts i Viby där Nilsson (1978) uppdagade 14 lokaler. Växten kunde dock inte återfinnas där 1995 efter en allmän tillbakagång i hela Närke.

T.o.m. 1930-talet sågs den i åkrar, bangårdar, sandfält m.m. Vid Harge i Hammar växte den 1928 i ”rena strandgruset vid hamnen” (Broddeson, S). Den fanns sälls. i Mellansvenska myrodlingar i säd (Tolf 1903). Ännu 1956 samlades den på torvtak vid Tryggeboda i Kvistbro (Junell, OREB). Under senare tid har den setts på vägkanter, i vallar, grustag och kalkbrott.

1583 Galeopsis ladanum L.

This Eurasiatic species has been introduced from the southeast into England and N. Europe, where it occurs as a weed in fields and waste places. It has also been introduced into N. America.

Sex nutida lokaler på Mälarslätten; två fynd under 1950-talet: Mälarslätten, Övre Bergslagen (väl tillfällig, om inte felbestämd); tolv äldre, varav två under 1900-talet (1916, 1933), alla utom ett på eller nära Mälarslätten. Före 1960-talet genomgående tillfällig på euhemeroba ståndorter (åkrar, torvtak, hamnar, station). På nuvarande mesohemeroba-oligohemeroba ståndorter bofast. Som sådan sydlig, tillhör vårt områdets mera värmekrävande inslag. Utbredningstyp som naturaliserad: S7.

3 lokaler på 1970-talet.

Mjukdån växer i åkrar som är mindre intensivt brukade. Där växer den tillsammans med andra ovanliga och hotade åkerogräs som åkermadd Sherardia arvensis och riddarsporre Consolida regalis; drygt hälften av fynden är gjorda i åkrar och på trädor. Men växten förekommer också i så kallat grusalvar där drygt en tredjedel av fynden är gjorda. Där växer mjukdån med andra åkerogräs som småsporre Chaenorhinum minus och rödmire Lysimachia arvensis. Marken består av centimeterstora fragment av vittrad kalksten och håller åtminstone vintertid en del fukt. I takt med att växtens livsbetingelser i åkermiljöer försämras bedöms alvarlokalerna bli allt viktigare för artens fortlevnad på Öland. Några fynd är gjorda på grusiga havsstränder respektive jordtippar.

Mjukdån växer främst på den norra halvan av Stora Alvaret. I åkermiljöer är den glest funnen över Öland. Liksom många andra åkerogräs har den svårt att konkurrera och fortleva i dagens odlingslandskap men fortfarande har den stabila förekomster i allmogeåkrarna vid Karum, Högsrum sn. Jämfört med Sterner (1938) har mjukdån en tydlig minskning. Då hittades den i betydligt fler socknar och endast tre av drygt 70 observationer i Sterners liggare är från alvarmark medan resterande fynd är gjorda i åkrar.

Gammal, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Artens historia på Gotland är inte helt klarlagd, men den förekom som åkerogräs redan under folkvandringstid (Helbæk 1955). Före 1850 var den dock rapporterad bara från Vall, Träkumla och Roma. Artens huvudsakliga ståndort är åkrar, men den finns – kanske sekundärt spridd från odlingsmarker – även på alvarmark, där den växer i sand, grus och bleke i vätkanter eller andra vinterfuktiga miljöer. Här kan den vara extremt småvuxen, blott någon cm hög, av Johansson (1897 s. 105) beskriven som f. globosa: ”Lågväxt, vanligen 2­–5 cm hög, med blomställningarna sammanträngda i hufvudlik samling. Krona mindre än hos hf.; fodret kort (omkr. 7 mm.), blodrödt anlupet.” Pettersson (1958 plansch XVII) har ett fotografi av en planta från Fleringe som uppges vara 1 cm hög. Under våra inventeringar har denna dvärgform rapporterats från alvarmark i Hejnum (BGJ) och Fleringe (GF).
Arten förekommer sällsynt med vita blommor (Bunge, ”Lilla Stux”, 1936, Fr i UPS).

Johansson ansåg att mjukdån var allmänt från Havdhem i söder till Fårö i norr. I dag är arten känd från Sundre till Fårö, men den har en del luckor i sin utbredning och är knappast allmän i någon del av Gotland.

Mjukdån växer oftast som enstaka plantor på sandig, naken jord i åkerkanter, trädgårdar, trädor och på jordhögar, någon gång på havsstränder. Arten minskat mycket kraftigt sedan förra inventeringen och uppträder numera nästan bara tillfälligt.

Mjukdån är ettårig och vårgroende. Den växer sällsynt på kulturmark, helst på lätta jordar, ibland också på lera, i varma trakter, främst i Mälarområdet. Arten är känslig för kemisk bekämpning och har sannolikt drabbats hårt under 1900-talets besprutningar. Vid 1800-talets mitt uppgavs den som allmän i Sörmland (Hofberg 1852). Sedan dess har den minskat starkt.

Europa, västra Asien. I Sverige upp till Uppland.