marviol

Arten är representerad med tre underarter på Västkusten, marviol ssp. maritima, baltisk marviol ssp. baltica och dynmarviol ssp. integrifolia (se Mossberg m fl 1992). Denna uppdelning har dock inte beaktats under inventeringen

Marviol är ursprunglig. Den är kväveindikerande och växer beståndsbildande på sandiga, tånggödslade havsstränder i området närmast den yttersta dynranden samt ibland även på klappersten. Tillsammans med sodaört Salsola kali ssp. kali och saltarv Honckenya peploides fungerar marviol i viss mån som dynbildare och ger upphov till låga fördyner.

Gammal bofast art.

Se även baltisk marviol Cakile maritima subsp. baltica och atlantisk marviol Cakile maritima subsp. maritima.

Förr tillfälligt införd med barlast. I nutiden etablerad på sandiga havsstränder vid nordmalingskusten. - 4 (2).

994 Cakile maritima Scop.

Within this polymorphic sea-shore species four subspecies are distinguished in Europe (Fl. Eur. 1/1964 p. 343), viz. subsp. maritima along the W. European coasts, subsp. baltica (Jordan) Hyl. along the coasts of Skagerrak, Kattegat and the Baltic region, subsp. aegyptiaca (Willd.) Nym. around the Mediterranean Sea and subsp. euxina (Pobed.) Nyárády at the Black Sea. The closely related C. edentula (Bigel.) Hook. occurs as subsp. islandica (Gand.) A. & D. Löve (syn.: C. maritima subsp. islandica Hyl.) along the coasts of Iceland, the Faeroes, N. Norway and NW. Russia, subsp. edentula along the coasts of the Azores (Fajal) and eastern N. America, subsp. lacustris (Fem.) Hult. at the Great Lakes and subsp. californica (Heller) Hult. along the Pacific coasts. - It should be observed that there is still some taxonomic confusion as to the abovementioned two species and their subspecies. Consequently, the mapping of the separate taxa cannot be considered as definite. Cf. the Cakile map in Meusel et al. 1965, p. 177.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från något färre rutor (ca 140) vid förra inventeringen.
Kommentar: möjligen förekommer både baltisk marviol C. m. subsp. baltica och atlantisk marviol C. m. subsp. maritima men det skånska materialets underartstillhörighet är inte fullt utredd.

Marviol växer på sandiga–grusiga havsstränder, främst ovanför högvattenlinjen och nära driftvallen. Ibland består växtplatserna av klappersten, alunskiffer eller utgörs av sanddyner. Växten föredrar nakna stränder med sparsam vegetation. Lokalerna kan vara ohävdade eller betade och marviol klarar även livligt frekventerade badstränder. Några fynd är gjorda en bit från havet på ladugårdsplaner, i väggrus eller på tippade högar dit frön kommit via transporterad sand eller sjögrus.

Marviol är vanlig längs Ölands kuster och återfinns idag på de flesta sandstränder, bland annat med en i det närmaste kontinuerlig utbredning längs den milslånga Bödabukten. Särskilt spridd är den på sydvästra Öland där den slagit sig ner på vallar med skiffergrus. Längs västra kuststräckan, norr om Borgholm, är den sparsamt förekommande; troligen är stränderna där alltför exponerade och grovblockiga för växten. Marviol har ökat, dagens rika förekomsterna längs östra kusten ser man ingenting av i Sterner (1938) och knappast heller i Sterner (1986). Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ökningen var mer påtaglig.

Marviol företräds på Öland av underarten baltisk marviol subsp. baltica. Bladen hos denna underart är finflikade och fröskidan har nertill stora, hornliknande utskott. Marviol är en växt som tål höga halter av kadmium. Undersökningar har visat att plantor som utsätts för kadmium äger förmågan att reglera upp vissa enzymsystem som hjälper till att ta hand om det giftiga ämnet utan att växten skadas (Taamalli m.fl. 2015).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Sandiga och grusiga havsstränder, gärna på driftvallar, mer sällan på betade strandängar eller klapper. Marviol följer ibland med strandgrus till grushögar och grusade körvägar inne i landet. Johansson (1897) angav att marviol förekom ”H. o. d. vid stränderna” och nämnde 21 växtplatser från Hamra till Gotska Sandön, Fårö. Englund (1942) hade 80 inprickade strandavsnitt för arten efter sina inventeringar 1928–36. Här fanns bara två lokaler mellan Burgsvik i Öja och Djauvik i Eksta – under Projekt Gotlands flora rapporterades marviol från ett tjugotal km²-rutor på detta avsnitt. Inventeringarna under Projekt Gotlands flora visar en klar ökning av marviol.

Endast baltisk marviol ssp. baltica har rapporterats från Gotland.

Marviol växer på sandiga och grusiga havsstränder i eller strax ovanför driftvallen, ibland också mellan stenar och block. Någon gång kan man finna arten på jordhögar och i ruderatmark. Under inventeringen har vi inte konsekvent urskilt några underarter, men i landskapet förekommer de tre underarterna atlantisk marviol, baltisk marviol och dynmarviol.

Se även baltisk marviol Cakile maritima subsp. baltica, dynmarviol Cakile maritima subsp. integrifolia och atlantisk marviol Cakile maritima subsp. maritima.