Taxasida

mandelpil

Salix triandra

L.

mandelpil är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

mandelpil är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • mandelpil
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Salix triandra
Vetenskapligt namn, fullständig form
Salix triandra L.
Svenskt namn
mandelpil
norwegianBokmal
mandelpil
norwegianNynorsk
mandelpil
Finskt namn
jokipaju
finlandSwedish
mandelpil
Danskt namn
Mandel-pil
Foton
Katarina Stenman
öreälvens strand, Håknäs 2019-07-14
Anders Delin
Galtryggen, Voxna 1991-05-29
Anders Delin
Rösteån, Bollnäs 2013-05-28
Anders Delin
Rösteån, Bollnäs 2013-05-08
Lars Efraimsson
Forshagaforsen, Forshaga kommun 2023-05-09
Lars Efraimsson
Forsahagaforsen, Forshaga kommun 2023-05-09
Lars Efraimsson
Forsahagaforsen, Forshaga kommun 2023-05-09
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Mandelpil är i Halland odlad och någon gång tillfälligt förvildad. I norra och mellersta Sverige är den inhemsk (Hylander 1966 a).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Odlad och mkt sälls. förvildad. Odlad i Askersund och ”sedan gammalt planterad vid Alssundet” (Haugard 1940) och i Örebro 1901 (Lundelius 1910, T. Svedberg, UPS).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Mandelpil är odlad för flätverk och tillfälligt förvildad.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Ursprunglig vid Dalälven; för övrigt några få, kanske ovaraktiga, antropokora förekomster. I Sverige karakteristisk på "sandiga älvstränder" (HULTÉN 1971) - så vid Dalälven. Som liknande miljöer finns på flera andra håll, särskilt Bergslagen (t.ex. vid övre Hedströmmen, Svartälven, Norrmogen), måste utbredning antas vara ofullständig. Torde vara klimathärdig i hela området. Utbredningstyp: Sandstränder?

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Så gott som enbart vid Mjällån, Faxälven, Ångermanälven, Moälven och Öre älv. Inskränkningen till vissa vattendrag kan möjligen sammanhänga med artens krav på sedimentens struktur. - 59 (19).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

591 Salix triandra L.

Syn.: S. amygdalina L.

Within this widespread, Eurasiatic species some lower taxa are distinguished, viz. subsp. triandra and subsp. discolar (Koch) Arcang. in Europe and eastwards, subsp. bornmuelleri (Hausskn.) Skvorts. In Turkey and subsp. nipponica (Franch. & Sav.) Skvorts. in E. Asia (mapped separately). In central N. America the closely related S. amygdaloides Anderss. occurs (mapped separately). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 113.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: troligen ursprungligen odlad som prydnadsträd samt för vidjetillverkning; självsådd och/eller vegetativt spridd och åtminstone fordom bofast. Först uppgiven 1835 från flera socknar (Fries 1835).
Förändring och hot: äldre uppgifter föreligger från ett 30-tal lokaler i främst landskapets sydvästra del och att en minskning skett är således uppenbart.
Kommentar: B, granskare TBg.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Mandelpil är en älvstrandsart som i Sverige är spontan i delar av Svealand och södra Norrland samt (i avvikande form) i Tornedalen. Den odlas, mest till prydnad, i södra Sverige; ibland förvildas den och kan temporärt bli riklig i täkter och på botten av sänkta sjöar. I Småland växer den som förvildad främst på å- och sjöstränder; primärlokalen kan vara ett exempel på massuppträdande på gammal sjöbotten (Ljuderssjön sänktes 1856).

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen, även kvarstående, bofast.
Strandnära, på grus eller sand. I flera fall troligen kvarstående men på primärlokalen förmodligen inkommen, sannolikt med flytande kvistar (Högström & Fåhræus 1983). Samma gäller kanske även en lokal vid Ireå.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Mandelpil har i Bohuslän odlats som prydnad och för korgflätning. 

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Odlad i landskapet, kanske förvildad, spontan närmast i Värmland. Ej funnen under inventeringen.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Den huvudsakliga svenska utbredningen är utefter åar och älvar i Värmland, Dalarna och mellersta Norrland. I Uppland sällsynt, naturligt förekommande endast i den nordvästra delen. 20 kartblad, 20 kvadranter.
Almq. Sällsynt.
Mandelpil växer i sin ursprungliga miljö på sandiga älvstränder, men har även påträffats vid vägar och i betesmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Mandelpil är en ursprunglig art. Den har alltid varit sällsynt och endast ett fåtal gamla fynd är kända. Det är ändå troligt att den minskat på grund av igenväxning och vattenreglering.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

På de lokaler där mandelpil verkar vara spontan är den fast rotad i sand, anpassad till att överlagras av väldiga sandmassor och att skjuta upp nya stammar genom dessa. Våren 1991 sågs den i Voxnan på bankar som lades upp i september 1985. Bankarna hade nederst en bård av starr. Därovan stod grenrör, mandelpil och svartvide, i denna ordning. Långa sega stammar och grenar av mandelpil hade tryckts ned och täckts av sand och därefter skjutit skott. Arten fanns inte på äldre och högre belägna delar av stranden, där i stället svartvide dominerade. Enstaka stammar var 5–6 cm grova och 3–4 m höga. Stammarna kan bli upp emot en decimeter tjocka och får då en typiskt flagnande bark, med nästan cirkulära flagor, som lossnar och efterlämnar karakteristiska ärr. Mandelpil blommar i slutet av vitsippans eller i skogsstjärnans tid, han- och honplantor samtidigt. Den är något senare än svartvide. Mandelpilbuskarna är då vackert ljusgröna med toppar som är gula av de långa slanka hanhängena. I detta tidiga stadium är bladen 2–3 cm långa, inte olika dem på svartvide, alltså inte utpräglat långsmala. Stiplerna skiljer dem åt, visserligen ännu bara 2 mm stora, men större på mandel­pil än på svartvide, som har knappt märkbara stipler. Mandelpil betas av älg. Bladen gulnar successivt i höstfärgernas tid, samtidigt med svartvidets blad. Stiplerna faller före bladen, varför artbestämningen är svårare senare på året. Gråalens blad sitter då kvar, gröna.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mandelpil är en starkt specialiserad art som hos oss i stort sett är inskränkt till de åar som meandrar genom tjocka sedimentlager, främst Selångersån och Mjällån. Tidigare var den även vanlig vid Indalsälven. Den uppträder som pionjärväxt och etablerar sig på tillväxande sedimentbankar i åkrökarnas inre sidor, framför allt genom att ungskott rotar sig i naket sediment nära vattnet. De äldre träden högre upp trängs så småningom ut i konkurrens med gråal Alnus incana, andra viden m.m. – Dessutom hör mandelpilen hemma på levande deltan som Indalsälvens kustdelta, Selångersfjärden och vid Stödesjöns inlopp. Där växer den på nybildade bankar och föränderliga sandrevlar.
Arten har sitt största bestånd i Selångersfjärden, där många av träden är decimetergrova och man ser den karaktäristiskt avflagnande barken på äldre stammar. Vid Indalsälven förekom den tidigare – före dämningarna på 1950-talet – på tidvis översvämmade öar, örar (RL m.fl.). Etableringen i Stödesjöns delta i Ljungan har blivit känd de senaste åren. Ibland återfinns mandelpilen sporadiskt vindspridd till mer udda lokaler, som en vattenfylld grusgrop i Hässjö och en isolerad förekomst på sandig skogssjöstrand i Stöde.