lundvårlök

Kalk- och mulljordsgynnad växt.

Gammal bofast art. 

139 Gagea spathacea (Hayne) Salisb.

This species is mainly restricted to C. Europe. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 92.

Larsson 1859.

Lundvårlök är ursprunglig. Den bildar mindre bestånd i fuktiga ängslövskogar samt i klibbal- och askdominerade sumpskogar, gärna i anslutning till källflöden. Några fynd har gjorts i hagmarker, betade fuktängar och i parker. Lundvårlöken växer så gott som alltid tillsammans med vårlök G. lutea.

Isolerad nordlig utpostlokal i Skandinavien, i sen tid något bättre ansluten till sitt sydliga utbredningsområde genom fynd i östra Södermanland (Kers1972). Utbredningstyp: S12.

Upptäcktshistoria enligt Almquist & Hamrin (1953) samt kompletterade, muntliga upplysningar av Lilly Hamrin 1978: Påvisades och samlades första gången 1933 av dåvarande skoleleven Åke Pilgård. Fyndet delgavs Hamrin omkring 1950 av Pilgårds fader, E. Pilgård, lärare i Hogsta i Kung Karl. En exkursion till den uppgivna växtplatsen, "en ek-hasselhage --- nära Kungsbarkarö skola", gjordes d. 2.5. 1953 av Almquist, Hamrin samt fru Lilly Hamrin, vilken senare först återfann den. Då på minst tre ställen i hagens "m. el. m. utglesade hassellundar, bildande täta men ej stora grupper i ett f.ö. yppigt fältskikt av Ranunculus ficaria, Gagea lutea m.fl. På samma slags mark sågos i hagen också G. minima, Adoxa moschatellina, Corydalis intermedia, Asperula odorata, Dentaria bulbifera, Lathyrus vernus, Stellaria nemorum ---."

Själv såg jag arten den 22 maj 1977 i blott tre blommande exemplar inom avsnitt, rikt på trinda Gagea-blad. Som G. minima är riklig, torde en del av bladen ha tillhört denna. Efter tämligen lång betesfred karakteriseras växtplatsen nu av frisk, delvis tämligen sluten, halvt stabiliserad lövskog med mer än 100-åriga ekar i glest förband och underväxt av alm och hassel. Fältskikt kring de blommande exemplaren bestod av Anemone nemorosa, Campanula trachelium, Corydalis intermedia, Gagea lutea och G. minima. Bottenskikt felade på grund av tämligen rik lövförna.

Lundvårlök är en i Sverige sydlig, kalkgynnad art som växer på fuktig, mullrik, näringsrik och kalkhaltig jord. Man påträffar den såväl öppet på betesmarker, där den gynnas av djurens tramp, som i sluten eller halvsluten, örtrik ädellövskog. Antalet blommande exemplar kan växla starkt från år till år.

Antalet förekomster och den totala arealen har krympt under 1900-talet. En reservation kan dock vara på sin plats då arten lätt förbises under år med svag blomning. Arten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings och Kalmar län.

Lundvårlök växer friskare än övriga vårlökar på mull- och näringsrik jord och blomningen infaller något senare (maj). I Sverige har den en västlig och sydlig utbredning och förekommer främst i Bohuslän, Västergötland, norra Halland, Skåne, Blekinge samt nordvästra och nordöstra Småland.

På Öland är lundvårlök mycket ovanlig med få aktuella förekomster i alsumpskog och annan fuktig lövskog i de två nordligaste socknarna. Den är inte återfunnen på Rikard Sterners primärlokal väster om Hunderum (se ovan). Lokalen röjdes under 2010-talet vilket kan ha medfört att den blev alltför torr för att vara lämplig för växten. Med sina få lokaler bedöms lundvårlök vara sårbar på Öland och riskerar att skadas av skogsbruk.

Lundvårlök blommar inte varje år och är då lätt att gå förbi. Den avslöjar sin existens på sina smala basalblad som är helt runda vilket känns tydligt när man snurrar bladet mellan fingrarna. Dvärgvårlök G. minima har också smala blad men de är tydligt kantiga.

Gammal, bofast.

Lundvårlök växer på frisk till fuktig, näringsrik och gärna skalblandad mulljord i ädellövskog, alsumpskog och fuktiga lövbryn. Mycket ofta förekommer den tillsammans med vårlök, vitsippa och svalört, men växer då gärna i våtare partier, utefter bäckar, källdråg och där marken är översilad.

Lundvårlöken förekommer i fuktiga lundar eller alkärr tillsammans med svalört, vårlök och dvärgvårlök. Den saknas både i de något torrare vitsippsmattorna och i de blötare gullpudrabestånden. Arten tillhör växtgeografiskt de mellaneuropeiska lövskogarna. Till sina mellansvenska lokaler har den säkert, i likhet med t.ex. buskstjärnblomma, kommit med införda trädplantor. I Sörmland är arten i nutiden endast funnen nära Fållnäs i Sorunda, men där växer den rikligt på flera lokaler. Kanske är den förbisedd på grund av den tidiga blomningen. Lundvårlöken har utan framgång sökts på andra lämpliga lokaler på Södertörn (HEW).

Ett äldre belägg från Hyltinge Sparreholm upptäcktes nyligen i Riksmuseet där det legat felbestämt som G. arvensis. Kers (1972b) tolkade förekomsten på Södertörn som rester av en tidigare mer vidsträckt utbredning under värmetiden efter istiden. De två först upptäckta bestånden vid Fållnäs finns emellertid på mark, som på 1800-talet planterats med bok, ek, ädelgran, svarttall och douglasgran. Det ligger därför nära till hands att anta att lundvårlöken här inkommit med trädplantor och sedan spritt sig till övriga lokaler, som alla ligger vid småvägar som passerar bestånden vid Fållnäs. Arten är i varje fall ännu inte funnen i liknande men mer isolerade lokaler i närheten, vilket även gäller kulturföljeslagarna svalört och vårlök.