lundtrav

Lundtrav är en kalk- och kulturgynnad växt som är tillfällig i landskapet. Den är bofast i angränsande landskap och i Danmark.

Utanför kalkområdena m.l.m. sälls. Kvarlever länge i lundartade rester efter tidigare ängar, bl.a. längs Kilsbergens Ö-sluttning och i Hjälmarens närhet. Den kan förmodas ha varit vanligare i forna ängar och i äldre vallodling.

Växtplatser är vanligen kalkrika berg, hällar, branter, brott, varp, åsryggar, banvallar, grustag, skiffertag etc.

Lundtraven är flerårig och växer i örtrika torrbackar och på klippängar, särskilt gärna på kalkbergen.

Europa, Asien. I Sverige från Skåne till Norrland.

Endast en lokal: Tännäs: Hamrafjällets SV-brant och i sluttningen (17C 8d, Dusén 1880, Nilsson 1976). Belägg från 1879 (KFD), 1933 (J. A. Nannfeldt) och 1975 (ÖN) finns i UPS. Lokalen är en kalkrik, stenig sluttning. Den ligger på 950 m (Kullman 1971).

Gammal bofast art.

Hardin 1838.

Sydväxt berg på klippavsatser, lund mark i sydsluttning. -4 (4).

Allmän längst i SÖ (Ängsö-Östra Björksta); spridd i Mälarområdet i övrigt; högre upp på Mälarslätten sällsynt Kring Sala och i Bergslagen tämligen vanlig i kalk- och gruvområdet Vad gäller övriga strölokaler i Bergslagen - vanligen belägna i kända hyttrakter - är markbeskaffenheten okänd. Troligen också här i många fall på kalkrikt substrat (varibland hyttslagg). Förbindelselänkar mellan Mälarslättens starkt torrängsbundna population och Bergslagens och Skogslandets övervägande till kalkhällar och annan torr kalkmark inskränkta förekomster saknas nästan (undantag Kila: se nedan). Denna utbredningsbild tyder, oaktat arten med spridda bestånd når högt upp i fjällen, på stora värmeanspråk (jämför utbredning av de sydliga arterna Geranium sanguineum, Polygonatum multiflorum m.fl.). I Norrland ingen obligat kalkväxt. Förklaringen är kanske, att den skandinaviska populationen sammansätts av skilda klimatraser, av vilka en sydlig når upp i Västmanland. Förmodad utbredningstyp: S5.

940 Arabis hirsuta (L.) Scop.

Within this polymorphic, widespread species several subspecies are distinguished. In addition to subsp. hirsuta in most of Europe and throughout Asia, some of them are mapped separately, viz. subsp. stelleri (DC.) Hult. in easternmost Asia, subsp. eschscholtziana (Andrz.) Hult. in Pacific areas of northwestern N. America and subsp. pycnocarpa Hopk.) Hult. in large parts of N. America with its var. glabrata Torr. & Gray in western N. America. For subsp. planisiliqua (Pers.) Thell. (syn.: A. gerardii Bess. ex Koch) see no. 939. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 160, 372 and map 152). It has been introduced into New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 189.

Två till flerårig ört som blommar från vår till försommar. Växten är mörkt klargrön, ofta med nyanser av rött. Stjälken har rikligt med utstående, ibland kluvna, hår och grovtandade håriga blad med aningen stjälkomfattande bas. Vid basen sitter en tät och rikbladig bladrosett med rundat grovnaggade blad som ofta är violettaktiga på undersidan. Blommorna är mindre än en centimeter och vita till blekrosa. Blomställningen är tät, nästan huvudformad, och de yttre blommorna slår ut först och går i frukt innan de innersta har blommat ut. Fruktställningen är mer utdragen än blomställningen men ändå mycket tät. Den står kvar flera månader efter blomningen och har typiska avlånga, raka och platta skidor som sitter ganska tilltryckta mot stjälken och därför pekar uppåt. Skidorna som sitter på c:a fem mm långa skaft blir upp till fem centimeter långa och är något vågiga. Valvlerna (skidans två motsatta delar) har upptill en tydlig mittnerv.

Lundtrav växer på näringsrik, gärna kalkhaltig, och helst öppen mark. Man kan hitta den på ren kulturmark som betesmarker och vägkanter men också i lundar och norrut i rasbranter, gärna i sydsluttningar.

Förväxlingsrisk:
Släktet travar är typiskt med sina mycket täta fruktsamlingar av tilltryckta avlånga skidor. Andra släkten har betydligt glesare sittande skidor som pekar mer utåt från stjälken.
Vägsenap (Sisymbrium officinale) är med sina rakt uppstående skidor ett undantag men dess skidor är trinda, ej plattade, och de stora djupt flikade bladen är helt annorlunda.
Släktet Kårlar (Erysimum) har oflikade blad men fyrkantiga skidor.
Backskärvfrö (Thlaspi caerulescens) och Lomme (Capsella bursa-pastoris) kan likna lundtrav innan fruktsättningen men den förstnämnda är nästan kal med helbräddade rosettblad och lomme har vasstandade rosettblad med tydliga smala skaft. Mest lika är dock systerarterna i släktet Arabis.
Rockentrav (Arabis glabra) som är kal kan likna den kala formen, kalktrav, men har gulaktiga blommor, blådaggig stjälk och blad samt släta, ej vågiga skidor.
Fjälltrav (Arabis alpina) kan i sällsynta fall uppträda tillsammans med lundtrav på sydsluttningar i fjälltrakterna. Denna har dock tydligt stjälkomfattande blad, skidor på cm-långa skaft och tydliga stjärnhår på stjälken.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig lundtrav A. h. var. hirsuta i landskapet.

På Öland företräds lundtrav av två varieteter: vanlig lundtrav var. hirsuta och kalktrav var. glaberrima. Oftast är de väl åtskilda men ibland finns övergångsformer. Det är vanligt att på samma lokal hitta både håriga och helt kala plantor av lundtrav. Av drygt 1200 fynduppgifter är ca 1000 angivna till varietet och fördelningen är ganska exakt 50/50.

Lundtrav är vanlig på alvarets betade och kalkpåverkade torrängar. Ibland ses den i karster, grusalvar och på sprickrika kalkstensplatåer; detta gäller främst varieteten kalktrav (se nedan). I den betade sjömarken finner man lundtrav i tuviga friskängar och på gamla strandvallar. Däremot är det få fynd från västra landborgen, en miljö som särskilt lyfts fram i Sterner (1938). Ett undantag finns, nämligen vid Gettlinge, S. Möckleby sn, där lundtrav växer i rasbranten strax väster om gravfältet. Växten ses ibland i glesare tallskogar, vägkanter och som åkerogräs. I ruderatmiljöer hittar man sällan lundtrav. Som kuriosum kan nämnas att växten är funnen på ruinen av Gråborg, Algutsrum sn.

Lundtrav är en vanlig växt på Öland och förekommer över hela Stora Alvaret. En utbredningslucka hittar man väster om väg 136, från Högsrum sn i norr till Kastlösa i söder. Markens innehåll av kalk är där troligen alltför lågt för att vara optimalt för växten. Längs västra stenkusten, norr om Borgholm, blir lundtrav återigen mycket vanlig. Någon minskning har inte konstaterats under inventeringen.

Gammal, bofast.

Lundtrav är ljusälskande och kalkgynnad och växer på torra till friska, gärna betade, naturliga gräsmarker på skalgrus, mycket ofta i hällmarksmosaik och på den övre, torrare delen av havsstrandängar samt i hagmark. Den förekommer också i lövsnårsbryn och i kanten av lövkratt, däremot aldrig i sluten lundvegetation. På torrbackar, tunt jordtäckta klippor och vägkanter kan man finna arten, om jorden är skalhaltig.

Vi känner till nio gamla lokaler för lundtrav, de flesta vid hamnar och en på järnvägsbank. De antyder att lundtrav har kommit in med barlast. En av de nyfunna lokalerna (Sandviksudden) är också på gammalt barlastmaterial med stycken av krita, där arten lever kvar på grund av pågående erosion, som håller vegetationen gles. På en annan av de nyfunna lokalerna (Lillgrytan) växte arten på torräng intill en före detta flottningsbarack. Där pågår igenväxning. I Finnicka växte några plantor av arten i en sydvänd bergbrant intill en gammal grusväg, i en miljö utan anknytning till hamnar eller barlast och troligen med bättre förutsättningar för långtidsöverlevnad.