luktvicker

Luktvicker, som är flerårig, kan eventuellt ha varit bofast i landskapet under ett antal decennier eftersom den rapporterats från Halmstad under en period av mer än 40 år. Mera troligt är kanske att arten inkommit upprepade gånger och därför snarare bör karakteriseras som tillfällig. Det finns endast en mera exakt lokaluppgift och inget sägs om ståndortsförhållandena. Rimligen bör arten ha kommit in med barlast och/eller främmande frövaror.

Arten, som är kalkgynnad, finns numera närmast i Skåne, där den mer eller mindre sällsynt växer i näringsrika lövskogsbryn, snår och på åkerrenar (Weimarck & Weimarck 1985).

Kalkgynnad växt som skall förekomma i Närke (Hultén 1971), men närmare uppgifter saknas.

Uppgiven från RO Edestad Byrum, N. Söderström och KK Karlskrona varvet, JEn (båda Holmgren 1942). Inga belägg sedda; kan eventuellt vara förväxlad med kraftiga exemplar av kråkvicker V. cracca.

1201 Vicia tenuifolia Roth

This Eurasiatic species is sometimes registered as a subspecies of V. cracca (no. 1200). It occurs partly as an anthropochorous plant. Its counterpart in S. and SE. Europe and adjacent areas, V. dalmatica A. Kerner, is also mapped, tentatively. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 250.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt fler (ca 65) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO.

Luktvicker är kalkgynnad och finns i Sverige huvudsakligen i Skånes lågland, på Öland och Gotland samt på Östgötaslätten. Arten ansågs spontan i sydöstligaste Småland av Sterner (1922), men mycket tyder på att den bara har haft tillfälliga, sentida förekomster i provinsen. På många av lokalerna verkar förutsättningar för arten saknas; inga återfynd har gjorts, och när biotopen är känd har det rört sig om starkt störda miljöer.

Luktvicker växer på kalkpåverkad, något näringsrik och gärna ohävdad mark. Den anses ursprunglig i ljusare lundar och längs västra landborgen. Enligt Sterner (1938) var den förr ett svårt ogräs i kalkrika åkrar. På dagens Öland fördelas växtmiljöerna enligt följande: vägkanter 40 %, åkerrenar 20 %, betesmarker eller slåtterängar 15 %, ruderatmiljöer 15 % (sandtag, jordtippar och grusplaner) samt glesa skogar och skogsbryn 10 %.

Idag växer luktvicker främst som en trogen följeslagare längs de vägar som genomlöper Mittlandet samt utmed väg 136, från Borgholm och söderut till Ventlinge sn. Under 1970- och 1990-talet ökade den markant längs denna vägsträcka men är idag något på tillbakagång. Liksom förr är växten ovanlig på sydöstra Öland och norr om Borgholm. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Det kan ibland vara knepigt att skilja de tre närstående arterna kråkvicker V. cracca, luktvicker och luddvicker V. villosa. Finns blommor har man god nytta av att studera de enskilda blommorna och förhållandet mellan seglets skaft och den uppåtriktade skivan. Hos kråkvicker är de liklånga, luktvicker har en lång skiva som nästan är dubbelt så lång som skaftet medan luddvicker har ett långt skaft som är ungefär dubbla längden av skivan.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Främst i brynmiljöer: åker- och vägkanter, buskridåer, lövsnår och lövskogsbryn; även i lövskog, på torrängar och kalkkullar, ibland på jord- och skräphögar. Luktvicker förekommer rikligast i Gothem med angränsande socknar. Johansson (1897) angav arten som ”Flerst.” med växtplatser från 21 socknar. I dag är den känd från 37 socknar. Luktvicker verkar numera vara lite mer spridd än i slutet av 1800-talet.

Ej funnen under inventeringen. 

Luktvicker är i sen tid inkommen med gräsfrö. Den är flerårig och i södra Sverige ofta beståndsbildande. I Sörmland tycks den vanligen ha varit kortlivad.

Europa, västra Asien, Nordafrika. Sällsynt i Götaland och Svealand.