luddvicker

Luddvicker är en kulturberoende växt som från och till också odlats i landskapet. Idag finner man den ett- till tvååriga vickern främst i vägkanter och på gräsdominerad ruderatmark. Tidigare odlades den allmänt, i synnerhet i strandåkrar bland råg, och förvildades ofta (Ahlfvengren 1924). Numera odlas luddvicker främst som gröngödslingsväxt av alternativodlare. En del nutida vägkantsförekomster kan nog ha sitt ursprung i fröblandningar som använts vid sådd på nyanlagda vägslänter.

Se hamnvicker Vicia villosa subsp. ambigua, kvarnvicker Vicia villosa subsp. varia och vanlig luddvicker Vicia villosa subsp. villosa

Se: kvarnvicker Vicia villosa subsp. varia och vanlig luddvicker Vicia villosa subsp. villosa

Arten noterades redan av Thedenius (1839) under hans resa 1836 (i Älvros). Därutöver är endast två lokaler kända: Vemdalen: på gamla odlingar nära Hån (troligen 17E 2b, Behm 1887). Lillhärdal: Åkersberg (16E 2c, där den förekom rikligt åren 1905–1907, Birger 1908a).

1205 Vicia villosa Roth

This polymorphic species probably originates from S. and SE. Europe and adjacent parts of Africa and Asia. According to Fl. Eur. 2/1968, p. 132, it is represented in Europe by five subspecies. As it is cultivated for fodder it has been introduced into, for instance, N. Europe and naturalized there as well as in N. America, Japan and other places.

Ny bofast art.

Se även kvarnvicker Vicia villosa subsp. varia och vanlig luddvicker Vicia villosa subsp. villosa.

Luddvicker är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Senast rapporterad 1953. - 10 (7).

Myrin 1832.

Förr spridd-tämligen allmän på Mälarslätten; sparsamma fynd i övrigt regioner, nordligast i Södra Ljusnarsberg (mellan Kopparberg och Lövnäs [1920-talet] enligt G. Täckholm, S). Sedan 1950-talet endast fem fynd, fyra på Mälarslätten. Var troligen av klimatskäl mindre livsduglig i områdets högre trakter. Utbredningstyp: fdS2.

Status: se under hithörande underarter. Miljö: se under hithörande underarter. Förändring och hot: se vid underarterna.
Kommentar: det material som samlats in under inventeringen har fördelats på underarter enligt nedan men det är inte alla uppgifter som preciserats till denna nivå och dessutom har mellanformer påträffats på åtminstone någon lokal.

Se även kvarnvicker Vicia villosa subsp. varia och vanlig luddvicker Vicia villosa subsp. villosa.

Luddvicker är ett försvinnande åkerogräs, som främst växer på lätt, torr, gärna sandig jord. Växten har måttliga näringskrav och är knappast kalkfordrande. Den är höstgroende och som ogräs därför vanligast i höstsådda grödor – åtminstone i äldre tider sågs den oftast i råg.

I vår tid kan luddvicker visserligen ännu ses i åkrar i landskapet, särskilt i sydöstra Smålands kustområden, men åkerförekomsterna är små och individfattiga. Under inventeringen rapporterades växten oftare från andra miljöer, framför allt åker- och vägkanter, tippar och gårdsområden. I de flesta fall handlar det troligen om rester av tidigare förekomst som åkerogräs, men i något fall kan det vara fråga om insådd på nya vägslänter.

Växtens tillbakagång som ogräs verkar i landskapet ha börjat efter andra världskriget. Från 1820-talet och fram till 1940-talet finns mycket talrika noteringar om luddvicker som åkerogräs, men nästan inga rapporter om fynd i andra miljöer. Efter 1949 dominerar däremot sådana helt – av totalt elva fynd 1950–77 är endast ett från åker.

Luddvicker har försökts som vallväxt (Lyhagen 1991) och det har hävdats att växtens tillbakagång i Sverige huvudsakligen skulle bero på att man slutat odla den (Mora Aronsson 1995). För Smålands del ter sig detta inte troligt, eftersom arten knappast har odlats i nämnvärd omfattning. De mest negativa faktorerna är snarare ökad användning av bekämpningsmedel och ändrade växtföljder.
Förekomsterna utanför åkermiljö ter sig inte i längden livskraftiga och det är troligt att minskningen fortsätter.

Luddvicker har förekommit i Sverige åtminstone sedan 1600-talet och odlats både som vallväxt och för gröngödsling. Förr var den också ett vanligt och besvärligt ogräs, främst i höstsådda rågåkrar. På dagens Öland är drygt häften av fynden från sandiga åkrar och trädor. Resterande fynd är gjorda i ruderatmiljöer: gamla sandtag, tippade jordhögar och nyschaktad mark. Dessutom finns några fynd från andra sandiga marker såsom svagt betade torrängar och vägrenar.

Luddvicker är som åkerogräs idag främst funnen i sandiga åkrar på östra sidan av Öland, från Bredsättra sn i norr till Sandby i söder. I allmogeåkrarna vid Karum, Högsrum sn, är växten fortfarande ganska vanlig. På västra Öland är luddvicker främst funnen i ruderatmiljöer och annan sandig mark. På sydöstra Öland är fynden få, ett utbredningsmönster som känns igen hos andra växter som helst växer på sand. Något mer frekvent blir luddvicker i de fyra nordligaste socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs) där den främst dyker upp som åkerogräs och i sandiga, lite slitna torrängar. I Sjöstrand (1850) hävdas att luddvicker är ovanlig på de norra delarna av ön, tvärt emot dagens läge då många av dess reträttlokaler finns norrut på Öland. Luddvicker har haft en tydlig minskning sedan Sterner (1938) även om den traktvis fortfarande är relativt spridd. Liksom andra idag sällsynta åkerogräs är den känslig för kemisk bekämpning och missgynnas av att lämpliga rågåkrar är ovanliga i dagens odlingslandskap.

Luddvicker företräds på Öland främst av underarten vanlig luddvicker subsp. villosa. Vid två tillfällen är underarten kvarnvicker subsp. varia funnen (se nedan).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Se underarterna.

Se hamnvicker Vicia villosa subsp. ambigua, kvarnvicker Vicia villosa subsp. varia och vanlig luddvicker
Vicia villosa subsp. villosa

Tämligen sällsynt i Uppland. Rödlistad. 84 kartblad, 111 kvadranter.
Almq. I Stockholms län ojämnt spridd i största delen; i skärgården tämligen sällsynt till odlingsgränsen. Annars mer eller mindre allmän till tämligen allmän upp till sextionde breddgraden, nordligare spridd.
Luddvicker var tidigare framför allt känd som ett åkerogräs. Några av de nuvarande förekomsterna finns också i åkrar, men oftare förekommer den i andra miljöer såsom torr gräsmark, vägkanter, skräpmarker, gårdsmiljöer och jordhögar. Förekomsterna är ofta tillfälliga med enstaka eller få exemplar.
Luddvicker har minskat avsevärt sedan början av 1900-talet. Den odlades då som foderväxt. Sedan odlingen upphört har de vilda förekomsterna minskat, vilket accentuerats genom bättre frörensningsmetoder och kemiska ogräsmedel. Eftersom den är höstgroende är dess förekomst som ogräs bunden till höstsådda åkrar. I vissa trakter kunde en ökning noteras i slutet av 1990-talet på trädor, s.k. omställningsåkrar, flertalet av dessa förekomster visade sig vara tillfälliga.

Av de tre underarterna är vanlig luddvicker helt dominerande. Hamnvicker har inte påträffats under inventeringen, men är känd i Stockholmsområdet på 1920–1930-talen (Almquist & Asplund 1937). Kvarnvicker har rapporterats från fem lokaler under inventeringen, men inte tidigare.