luddtåtel

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän i landskapets S och V delar, i övrigt spridd eller saknas.

Vallodlad och förvildad art, ojämnt spridd över hela området, tycks tidigare inkommen än lentåtel, men är av lägre frekvens och knappast längre under spridning. Vinöförekomsten återsågs 1989 N om färjehamnen efter 148 år.

Växtplatser är slåttervall, åkerkant, vägkant, kyrkogård, väg över myr, torräng, vägdike, tipp, banvall etc. Anmärkningsvärd är förekomsten på Slottsmannaskäret ute i Hjälmaren 1892 (Grevillius 1893a). Stora bestånd är ovanliga, exempelvis: Snavlunda Spjutmossen, björkdunge vid landsvägsren, ymn. massvis 1991 ! (OREB).

Luddtåtel är sannolikt ursprunglig. I naturlig eller någorlunda naturlig vegetation växer den på strandängar och klippstränder med gräsytor samt i näringsrika fuktängar och kärr vid vattendrag. Den är dock starkt kulturgynnad och har även odlats som foderväxt (Montin 1766). Det tuvade och ibland beståndsbildande gräset växer ofta på övergivna åkrar, särskilt gamla mossodlingar, och betesmarker. Arten är också vanlig i skogsbryn, på åker- och dikeskanter samt ruderatmarker.

301 Holcus lanatus L.

This species occurs as a native and adventive plant in Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It is sometimes cultivated as a fodder grass. Where such is the case, it has been widely spread in the rural landscape, for instance northwards. Outlying occurrences are casual. It has been introduced at least into S. Africa, E. Asia, N. and S. America, Java, Australia and New Zealand. The species is reported among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 216 and map 205). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 45.

Sannolikt endast tillfälligt införd med vallfrö eller annat gräsfrö. - 4 (4).

10; för nuvarande mycket sällsynt, efter 1920 endast tre fynd, alla i Bergslagen (lokal 8–10). Som bofast i Sverige sydlig. Liksom följande sannolikt känslig för låga vintertemperatur. Huruvida i längden varaktig i någon del av Västmanland återstår att se. Utbredningstyp osäker.

Den i Norden sydvästliga luddtåteln växer öppet eller i måttlig skugga på frisk till fuktig, ofta sandig mull- eller torvjord. Arten gynnas av god näringstillgång. Man påträffar den i ängsmark och betesmark (även gödslad sådan), i skogsbryn, på åkerrenar och vägkanter. På fuktiga igenlagda åkrar kan den bli dominerande. Vid havet är arten ganska vanlig i övergången mellan strandängarna och växtsamhällena ovanför.

Luddtåteln såddes förr in som vallgräs på torv- och sandjordar och rekommenderades särskilt för mossodlingar (E. Fries 1821). Wetter (1894) noterade att den hade ´länge odlats med framgång´ i Sävsjö Vrigstad. Nu är den sedan lång tid ur bruk som gröda, men en del av de nutida förekomsterna kan ha sitt ursprung i sådan odling.

Luddtåtel föredrar relativt näringsrik och inte alltför kalkrik mark. Den är troligen ursprunglig på sydvästra Öland i friska, måttligt betade eller ohävdade strandängar. Dessutom har luddtåtel såtts in som vallväxt och därifrån spridit sig till betes- och slåttermarker. Den växer även i glesare skogar med tall eller i blandskog där den ofta håller sig nära skogsvägar. Ofta dyker den upp på hyggen eller i röjda kraftledningsgator där den gynnas av den frisättning som sker av näringsämnen. Luddtåtel växer också på sandgräshedar vid havet, i sandiga åkerkanter, längs diken och kanaler men även i ruderatmiljöer (fuktiga sandtag och tippade jordhögar). De gamla förekomsterna utmed Ölands järnväg ser man inte mycket av idag.

Luddtåtel har de rikaste förekomsterna längs västra kusten av Öland, från Borgholm och söderut till S. Möckleby sn. Även i norr, från Böda sn och söderut till Föra, är den vanlig både igår och idag. Enstaka fynd har gjorts på Stora Alvaret i betade friskängar samt i kanten av horvor och skogsdungar. Inom Mittlandet är den något vanligare idag, ett exempel är de rika förekomsterna i slåtterängarna vid Gråborg, Algutsrum sn. Som tidigare är den ovanlig på sydöstra Öland och har än idag en märklig utbredningslucka strax norr om Borgholm. Sammanfattningsvis är luddtåtel något mer frekvent idag och har troligen gynnats av eutrofieringen av landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal och inkommen, bofast.

Ursprunglig.
Något friska och gärna sandiga gräsmarker, beten, dikesrenar och ängen; även på torv i utdikade myrar. Johansson (1897) räknade luddtåtel till ”kulturgränsens växter”, vilka inte varit föremål för odling, men som är beroende av kulturskapade miljöer. Utbredningen har luckor i det inre av mellersta Gotland, men arten tycks i övriga delar vara något spridd (se provrutor ovan). Frekvensen är oförändrad sedan 1800-talet; även Johansson (1897) bedömde arten som ”Täml. allm.”.

Luddtåtel växer i torr till fuktig mark i de flesta öppna miljöer. Man finner den i betesmark, på strandängar, i hagar, på åkerrenar, i alla slag av igenväxande kulturmarker, på vägkanter och i skogsbryn. Som Kalm skriver finner man den glest växande nästan överallt, men ibland ser man den också i stora bestånd i väg- och åkerkanter. Arten har ökat sedan förra inventeringen, kanske till följd av kvävenedfall och igenväxning.

Luddtåteln är ett flerårigt, men vanligen kortlivat gräs. Det finns i Sörmland vanligen i igenväxande vallar och på åkerkanter och vägrenar, främst på sand. Den bildar inte krypande jordstammar och är därför inte beståndsbildande som lentåteln. I kustområdet med dess mildare vinterklimat tycks arten vara bofast och starkt självspridande, även till mindre kulturpåverkade växtplatser. I inlandet är den ofta kortlivad och obeständig. Till Sörmland har arten nog från början inkommit med vallfrö. Ekström (1828) anger den dock som vildväxande på Mörkö, och kanske är arten faktiskt gammal i kusttrakterna. Vägkantsförekomster härstammar säkert ofta från inblandning i gräsfrö. Luddtåteln rekommenderades under 1800-talet högt som foderväxt, särskilt på sandjordar och dikade myrmarker (Retzius 1806, Wahlberg 1835). Kring sekelskiftet 1900 hade den omvärderats till ”ett av våra sämsta fodergräs” och 1909 försvann den ur vallfrösortimentet (Lyhagen 1991).

Inkommen med transporter vid åtskilliga tillfällen men knappast varaktig någon längre tid. Först noterad av Carl Johan Hartman 1810 i Gävle hamn (Hartman & Östling ms 1810). Under senare år har bara något enstaka fynd gjorts. 

Luddtåtel observerades i gammal tid på sex lokaler, av oss på två. Alla fynd har varit på utpräglad kulturmark.