luddros

Gammal bofast art.

(Hultén 1971.)

[Sydlig, starkt kustgynnad art, för vilken inte mindre än fem lokaler markerats i Västmanland hos HULTÉN (1971). De har förlagts till Skogslåglandet och Bergslagen. Att misstag föreligger är visst; bakgrunden härtill dock obekant. Författaren känner inga som helst angivelser från Västmanland. Inte heller har som R. sherardii oriktigt bestämda herbarieexemplar anträffats.]

Luddros är sannolikt ursprunglig. Den är dock mycket kulturgynnad och är huvudsakligen funnen i naturbetesmarker, bryn och vägkanter. Arten är lätt att förväxla med hartsros R. villosa ssp. mollis. Båda är hartsdoftande.

1080 Rosa sherardii Davies

Syn.: R. omissa Deseglise

This European species belongs to the R. tomentosa group (Fl. Eur. 2/1968, p. 30). It is characterized as a mountain plant by Hegi IV2, p. 1012. The closely related R. scabriuscula Sm. and R. venusta Scheutz are included on this map. The total limit of the occurrence of these species is tentatively drawn.

Luddros kan möjligen finnas på fler lokaler och bör eftersökas. Vid exempelvis Solberga äng i Lerbäck har luddrosliknande buskar setts (Hallin; !).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling.
Kommentar: B, granskare TEl, TKa, KAO och HHr.

R. tomentosa fel använt
Luddros växer på betesmarker och torrbackar, i bryn och på vägkanter i sällskap med andra vildrosor. Den förekommer för det mesta bara i enstaka exemplar.

Luddros växer i betade torrängar, vägrenar, åkerkanter och skogsbryn dvs. i liknande buskrika miljöer som flera andra vildrosor; vid ett tillfälle är den funnen i karst. Den vill helst växa torrt och solöppet men är sällsynt funnen i betade hässlen samt en kraftledningsgata respektive fägata som går igenom ädellövskog. Luddros är kan även växa vid havet på gamla strandvallar och i kalkstenbranter utmed västra landborgen.

Luddros är spridd främst söder om Borgholm, norr därom är fynden få. Den är vanligast i Mittlandet och utmed västra kusten. På betade torrängar vid Slottsalvaret (Räpplinge sn) och Jordtorpsåsen (Algutsrum sn) är den speciellt frekvent. Luddros förefaller ha ökat jämfört med Sterner (1938), speciellt om man jämför med fynden i liggaren. Ökningen beror delvis på att luddros uppmärksammats mer under den aktuella inventeringen men förbuskningen av landskapet har också varit gynnsam för arten.

Luddros har liksom hartsros R. mollis gott om harstdoftande körtlar på bladen och det kan ibland vara svårt att skilja de två. En typisk luddros har långsträckta och spetsiga småblad, kraftiga taggar och foderblad som är utstående i frukt. Bladen har en speciellt matt, grågrön färg som gör att man uppmärksammar busken. Blommorna är mörk–ljusrosa, sällan vita (se foto). Hartsros har avrundade och trubbiga småblad, klena taggar och foderbladen är framåtriktade i frukt. Blommorna är vanligen mörkrosa.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna platser, företrädesvis inom sandiga områden: ängsmark, skogsbryn, vägkanter och kanalbankar. En viss reservation angående nedanstående uppgifter behövs uppenbarligen, då luddros i några fall förväxlats med hybriden mellan nyponros och hartsros.

Luddros växer som de flesta andra vildrosor i solöppna lägen i betesmarker, hagar, torrbackar och skogsbryn samt i vägkanter och annan kulturmark. Buskarna är ofta stora och breder ut sig i öppen terräng, där de i regel står ensamma eller tillsammans med andra rosor.