Taxasida

luddhavre

Avenula pubescens

(Huds.) Dumort.

luddhavre är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

luddhavre är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • luddhavre
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Avenula pubescens
Vetenskapligt namn, fullständig form
Avenula pubescens (Huds.) Dumort.
Svenskt namn
luddhavre
icelandic
Dúnhafri
norwegianBokmal
dunhavre
norwegianNynorsk
dunhavre
Finskt namn
mäkikaura
finlandSwedish
luddhavre
Danskt namn
Dunet enghavre
Foton
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2017-06-11
Cloé Lucas
2025-06-18
Mats Runeson
2025-06-12
Mats Runeson
2025-06-12
Mats Runeson
2025-06-12
Lars Efraimsson
Suttern/ Nolgård, Karlstad kommun 2025-06-09
Lars Efraimsson
Suttern/ Nolgård, Karlstad kommun 2025-06-09
Patrik Engström
Stenhamra 2024-05-28
Patrik Engström
Stenhamra 2024-05-28
Patrik Engström
Stenhamra 2024-05-28
Peter Ståhl
Järvsta, Gävle 2010-07-02
Anders Delin
Lill-Tönnebro, Skog 2016-06-23
Anders Delin
Lill-Tönnebro, Skog 2016-06-23
Anders Delin
Flytåsen, Rättvik 2010-07-11
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2021-06-01
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2021-06-01
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2021-06-01
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-06
Torbjorn Tyler
Holma Ängar i Höör socken 2019-05-31
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Tämligen allmän-spridd. Vanligast i västra Dalsland; utbredningen för övrigt mycket ojämn.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

297 Helictotrichon pubescens (Huds.) Bess.

Syn.: int. al. Avena pubescens Huds., Avenula pubescens (Huds.) Dum.

This species occurs mainly in Eurasia. Its dispersal has been favoured by clearings in the rural landscape. It has been introduced into eastern N. America (more than the map shows) and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 45.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Luddhavre är ett ursprungligt men starkt kulturgynnat gräs. Det växer på något friskare men i övrigt liknande ståndorter som ängshavre. De vanligaste växtplatserna är vägrenar, vägdiken och igenväxningsmark.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Torr- och friskängsväxt, allm. i Viby och Glanshammar (Nilsson 1978, 1986), f.ö. sälls.–täml. allm. Uppgavs vara mkt rikl. i åkerområdet i Garphyttans nationalpark (Asplund 1925) och förekommer i skiftande miljöer ss. strandkärr, lövlund, vägren, etc.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Kulturmarksart men rikligast där bete och slåtter ej förekommer. - 86 (32).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833, som Avena pubescens): ''Kålsätt."

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(Avenula pubescens)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Arrhenatherum pubescens, Avenula pubescens

Luddhavre växer i full sol eller lätt skugga på torr till måttligt torr, ogödslad ängs- eller betesmark. Den är inte så starkt bunden till sandjord som ängshavre H. pratense och växer även på mindre torra platser än denna. Luddhavre sprider sig med utlöpare och kan därför bilda vidsträckta bestånd som under blomningsperioden är mycket anslående. Arten är ganska motståndskraftig mot igenväxning och påträffas ofta i restbestånd i bryn och skogsgläntor, på åkerrenar, åkerholmar och vägkanter.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Luddhavre är vanlig på alvarets torrängar, sandgräshedar utmed havet, i glesa skogar och längs vägkanter; sällsynt är den funnen i karster. Ibland ses den i tuviga kalkfuktängar tillsammans med tok Dasiphora fruticosa. Luddhavre växer oftast på friskare marker med något bättre näringstillgång vilket skiljer den gentemot ängshavre Helictochloa pratense. Den är också i jämförelse med ängshavre betydligt mer knuten till kulturpåverkade miljöer som åkerkanter, ruderatmiljöer och hyggen. Betesdriften bör inte vara alltför hård och den tål en viss igenväxning.

Luddhavre är vanlig och spridd över större delen av Öland. Utbredningen liknar i stort den för ängshavre med ett undantag; luddhavre förmår även att växa längst uppe i norr i Bödas barrskogar. Gräset bedöms öka något i dagens landskap, ofta på bekostnad av ängshavre.

I Sterner (1938) nämns en form av luddhavre med kala slidor var. alpina, som är funnen längs stränderna av Kalmarsund. I Hylander (1953) är den är beskriven som f. alpinum och uppgiven från kusttrakter mellan Södermanland och norra Uppland. Formen är inte beaktad under inventeringen men den kan vara värd att leta efter. Trots de kala slidorna kan den ändå skiljas från ängshavre på att småaxens axel har långa hår, ca 5 mm, medan de hos ängshavre endast mäter 1 mm.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppna till halvslutna, torra till friska miljöer: torrängar, gräsmarker, beten, enbuskmarker, åker- och vägkanter, ängen; även frisk ängsmark, myrodlingar, dikesrenar och sandmark. Luddhavre är rätt spridd på Gotland, och arten är funnen i en ganska hög andel av provrutorna. Johanssons (1897) ”Allest.” kan stämma än i dag. Enligt hans bedömning var luddhavre vanligare än ängshavre A. pratensis; i de slumpade provrutorna var däremot ängshavre drygt tre gånger vanligare (jämför ovan).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Luddhavre växer på något näringsrikare och fuktigare mark än ängshavre men förekommer i liknande miljöer som denna art. Vanligast är den i betesmarker, på havsstrandängar och i igenväxande gräsmarker i kulturlandskapet, liksom i lövskogsbryn, på vägkanter och i skärningar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk till torr, naturlig gräsmark i betesmarker, på åkerrenar, på åkerholmar och i gräsmarksrester. Något kvävegynnad och kan förekomma i kultiverade betesmarker, kring gårdar och på vägkanter. Mycket vanlig i kalktrakter, ganska vanlig i övrigt utom i de magraste skogsbygderna. 405 rutor (49 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
I Sörmland allmän – (76%). Luddhavre är en flerårig art med krypande jordstam. Den växer i torr gräsmark, ofta tillsammans med ängshavre, men är mindre krävande och mer konkurrenskraftig i hög vegetation. Den har därför ett något vidare ståndortsval, och kan med sin krypande jordstam kolonisera t.ex. vägkanter, snår och restmarker.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet. 637 kartblad, 1699 kvadranter.
Almq. Allmän (traktvis allestädes), till yttre skärgården.
Luddhavre växer på torra till friska gräsmarker, stundom på samma lokaler som ängshavre, men är inte som denna art en specifik torrängsväxt. Den förekommer på betesmarker och ohävdade gräsmarker, åkerholmar, vägkanter och diken och vid kusten i små gräsbevuxna svackor och gistgårdar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Luddhavren är troligen ursprunglig. Växten är sannolikt naturlig längs kusten men starkt kulturgynnad och kulturspridd i övriga delar av landskapet. Den angavs som allmän eller tämligen allmän i Gävletrakten 1848 respektive 1863. Från övriga delar av landskapet saknas frekvensuppgifter och det finns förvånansvärt få gamla fynduppgifter.
Den i särklass vanligaste följeväxten är gulmåra (46%) men i sällskapet ingår ofta även skogsklöver, hundäxing, midsommarblomster, vitmåra, röllika, åkervädd, smultron och bockrot. Luddhavren blommar samtidigt som ängsklocka, prästkrage och rosor.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Luddhavre har blomknopp i skogsstjärnans tid och mogen frukt i mjölkens tid. I sin vanliga soliga miljö är den mer eller mindre brunaktigt grön, men blir i skugga grön. Den växer på torr gräsmark, gärna lika torrt som gulmåra. De mogna småaxen faller isär på ett speciellt sätt. Axeln i småaxet bryts av, så att varje utfallande frö åtföljs av sin del av axeln, som i sin yttre del är tätt och långt hårig.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Luddhavre tillhör de ”fina” ängsgräsen. Den hör hemma på de blomrika slåtterängarna i kust- och älvdalsbygderna. Där växer den torrt och solöppet och är något kalkgynnad. Mer sällan ses luddhavren på betade naturängsmarker. På Alnön och Tynderölandet växer den också på jordtäckta hällmarker mellan odlingarna. Luddhavre är ingen snabb nykolonisatör men kan ibland gå ut på stabiliserade, solvarma vägkanter och slänter. Genom igenväxning av ängsmark minskar också luddhavrens lokaler även om arten har en förmåga att länge leva kvar även i högörtsvegetation. Luddhavre uppfattades av Collinder som tämligen allmän i hela landskapet men idag är den knappast så vanlig.